Den sociala revolutionens återkomst

BE - IJ: Ett mellanord

Som ett organiserat hot mot den bestående världen gick anarkismen under genom att den spanska revolutionen krossades av fascister och stalinister. De principer som var utmärkande för anarkisterna (även om inte alla lyckades leva upp till dem) var betonandet av arbetarkklassens självständighet gentemot varje parti- eller statsbildning: att arbetarnas frigörelse är deras eget verk eller ingenting alls samt uppfattningen att den egna organisationsuppbyggnaden måste återspegla de mål man kämpar för: att i den syndikalistiska organisationen lägga grunden till en fri värld redan inom den gamla världens ram. Härigenom hade anarkisterna också starka beröringspunkter med andra radikala riktningar inom arbetarrörelsen, framför allt rådskommunisterna.

Spillror av anarkiströrelsen har dock överlevt och idag existerar fortfarande i många länder ortodoxa anarkistiska federationer - i september 1986 bildade man till och med en Anarkisitisk International i Carrarra i Italien. Det förflutnas nederlag har emellertid tillfogat dessa organisationer dödliga skador. Så har tex motståndet mot bolsjevismen och stalinismen, dessa ideologiers åberopande av Marx och framgångar med att etablera nya förtryckarsystem samt det kalla kriget lett till en ytlig anti-kommunism, som i sina extrema former tar sig uttryck i förkastande av det som Marx och Bakunin hade gemensamt: en dialektisk materialistisk historiesyn. Ja, på sina håll har man tom avskrivit expropriatörernas expropriation och klasskampen till förmån för rent ideologiska mystifikationer som "ekonomisk pluralism" och "frihetlig humanism". Dessa ortodoxa federationer har också oskadliggjort sig själva genom att sammansluta direkt motsatta tendenser inom anarkistvärlden: mutualister, individualister, "producentkooperatörer" och kommunister i skön blandning. I låst teoretisk förvirring och oförmåga att tackla den moderna världen har dessa anarkister reducerats till inget annat än de "frihetliga idéernas" konservatörer, ett slags frihetens avskilda specialister.

Efter 20 års isolering och dvala upplevde de anarkistiska idéerna en renässans i början av 1960-talet. I England växte sig "kampanjen mot kärnvapen" stark och ur denna formliga folkrörelse uppstod ett starkt intresse för anarkismen; den anarkistiska rörelsen växte. Men trots ett flertal storstilade aktioner av den anarkistiskt inspirerade De hundras kommitté lyckades det inte denna "moderniserade" anarkism - som i stort sett förblev begränsad till den anglosaxiska världen - att på det teoretiska planet leverera en radikal kritik av den moderna världen. Utmärkande för dess talexmän (tex månadstidskriften Anarchy och amerikanen Paul Goodman) är i stället att de med lösryckta anarkistiska idéer (om decentralisering etc) ivrar för en reformering av det bestående samhället, så att det ska bli "mänskligare".

Runt om i världen uppstår emellertid, ur den anarkistiska rörelsen och ur andra traditionella rörelser, grupperingar som har förmått tillgodogöra sig erfarenheterna från de tidigare striderna för en värld utan utsugning och förtryck. Dessa grupper strävar efter att gemensamt formulera en sammanhängande teori om den moderna världen i dess helhet. Även om de inte alltid vill kalla sig "anarkister", så kan vi tveklöst låta dem representera de moderna anarkisterna i klasskampen. De har tagit fasta på just det som utmärker de traditionella anarkisterna, nämligen hävdandet av proletariatets självständighet och betonandet av identiteten i kampens medel och mål, dvs. frågan om den revolutionära rörelsens organisation som avgörande för den slutliga uppgörelsen. Följaktligen förkastar de den leninistiska organisationsteorin om ett parti, som självständiggjort från proletariatet i sig representerar detsamma, varför de betraktar uppkomsten av de sk socialistiska byråkratierna ( i tex Ryssland och Kina) som nederlag för den revolutionära rörelsen - som nya utsugnings- och förtryckarsystem.

Dessa grupper har uppstått i spåren av den radikala teori som under senaste årtiondet har utarbetats av Situationistiska Internationalen, denna intelligentians Durrutikolonn "som drar från by till by, likviderar de borgerliga elementen och lämnar åt arbetarna och bönderna att själva organisera sitt nya liv". Denna påverkan anger också influens av subjektivismen, den verkligt moderna konstens radikalaste uttryck (de Sade, Dada, Lautréamont - en poesi skapad av alla). Därigenom har de också uppmärksammat de revolttecken som uppstår på alla livets områden - alltifrån ungdomsbrottslingarnas förkastande av det moderna konsumtionssamhället till exempelvis den mäktiga japanska studentrörelsen Zengakurens samtidiga förkastande av maoism och imperialism. På samma gång framhäver de arbetarklassen som den enda sociala kraft som kan och samtidigt har intresse av att förstöra det förhärskande systemet - utan makt som den är över de fantastiska materiella möjligheter som den själv producerar.

Som bekräftelse på att arbetarklassen varken i öst eller väst är integrerad i sina "socialistiska" stater eller "välfärdssamhällen" tar dessa grupper de ungerska arbetarnas resning 1956 respektive de franska arbetarnas 1968. I det förra fallet reste sig arbetarklassen mot sitt "eget" parti och mot den sk röda armén, i det andra mot ett lögnaktigt överflöd genom att rösta ner de löneförhöjningar som dess "representanter" hade att erbjuda den. I bägge fallen slog den hål på myten om sig själv som en avsomnad, viljelös massa och i bägge, speciellt då det första, skisserade den i sina kampformer det nya samhällets organisation: ALL MAKT ÅT ARBETARRÅDEN.

BE - IJ

Allt eller inget

Vi håller på att genomleva en hel civilisations dödsryckningar. Det nutida samhället har bara en grundval: sin egen tröghet. De sista spåren av religion och ideologi kan inte dölja vår mass-alienations utbredning. Ingenting har någon betydelse längre. Det tycks inte finnas någon flykt undan den isolering och orimlighet som präglar våra liv. Avgrunden tycks kunna öppna sig för oss i vilket ögonblick som helst. Vi är ensamma i en värld som har blivit till ett enda stort dårhus.

Ingenstans kan vi finna en adekvat förklaring till vad det är vi genomlever varje dag. Den traditionella revolutionära rörelsen, som desperata människor en gång vände sig till, är sedan länge integrerad i status quo och är inte längre åtskild från resten av det byråkratiska maskineriet. I sina bästa former är den ändå bara en förtrupp för byråkratiska effektivitetsreformer. Ingenstans existerar en teoretisk och analytisk grundval, från vilken vardagslivets ökande och outhärliga motsättningar kan undersökas, attackeras och förstöras - en grundval som visar vår moderna fattigdom och avslöjar den rikedom som nu är möjlig.

I isolering och vånda kommer oräkneliga människor till insikt om fattigdomen i sina liv, om den fullständiga oöverensstämmelsen mellan sina verkliga subjektiva önskningar och de liv de tvingas leva, om den totala oöverensstämmelsen mellan det rika liv som nu är möjligt och det massproducerade mini-liv som alla påtvingas av välfärdsstaten.

Under det sista årtiondet har en ny revolt börjat bryta ut i alla högindustrialiserade länder, en revolt som speciellt förknippas med vilda strejker och med attityderna hos dagens rebelliska ungdom. Denna revolt pågår nu helt öppet: agitatorer och sabotörer är verksamma på gatorna. Hela det officiella samhället (poliser och psykiatriker, konstnärer och sociologer, anarkister och arkitekter) har försökt undertrycka, förvränga och återanpassa detta fenomen: deras egen kris.

Den befinner sig fortfarande i ett inledande skede, men den bryter ut överallt. Handlingarna saknar fortfarande ett verkligt perspektiv och en sammanhängande aktionsform. De är i själva verket till hälften krissymptom och till hälften revolthandlingar. Det är i detta sammanhang vi har för avsikt att verka som katalysator: att ta del i utvecklandet av denna revolt till en revolutionär rörelse.

Det första som ska kritiseras är den skit som går under namnet kritik. Oppositionen har degenererat till en rad åtskilda och fragmentariska protester (mot kärnvapenkrig, mot kolonialism och rasdiskriminering, mot storstadsmiljön etc) som saknar varje grepp om det moderna samhället som helhet och som inte levererar någon allvarlig utmaning mot det förhärskande tillståndet. Vad som tvärtom måste angripas är vårt normala vardagsliv. Det är detta som är så tråkigt, äcklande och orimligt. Varför bekymra sig om risken för att mänskligheten ödelägger sig själv i en kärnvapenmassaker, när alla överallt, varje minut och varje dag offrar sin verkliga personlighet, sina verkliga önskningar, sin verkliga vilja att leva? Vart vi än vänder oss är det enda vi ser en grotesk travestering på mänskligt liv - till hälften mardröm, till hälften bedrägeri: ett degraderat arbete som vi aldrig har valt, men som vi utför för att producera en tom, passiv, isolerad fritid som vi aldrig har önskat. Livet har reducerats till död. Vi förkastar hela systemet av arbete och fritid, av produktion och konsumtion, som livet har reducerats till av den byråkratiska kapitalismen.

Med andra ord: det är föreställningen om den totala revolutionen som har gått förlorad. Den har förfallit till en teori om korrigering av ekonomiska och politiska strukturer, medan den tidigare revolutionära rörelsens mest radikala perioder besjälades av en vilja att förändra hela det mänskliga livets karaktär, att skapa en värld där varje människas önskningar kunde förverkligas utan restriktioner. Det enda problemet skulle vara hur man ska kunna leva livet till fullo. Burn, baby, burn!

Den revolutionära teorin måste angripa produktion och konsumtion, visa att exakt samma alienation existerar i båda och visa att deras upphävande bara kan leda till skapandet av ett nytt slag av mänsklig aktivitet. Det grundläggande kravet är att samhällets organisering ska baseras på den nästan totala fritid som mekaniseringen och automationen nu har gjort möjlig - dvs kravet på en ny kultur som motsvarar de mänskliga begären och inte bara döljer eller sublimerar dem när de inte får tillfredsställas. De första stadierna i denna revolt är just vad man kan iaktta hos den nutida ungdomens revolt, i deras vägran att arbeta och konsumera så som man vill tvinga den, i deras permanenta strejk och i deras experimenterande med att (hur förvirrade de än kan förefalla) skapa ett alternativt sätt att leva. Hur skulle ett revolutionärt samhälle se ut? En ändlös passion, ett ändlöst äventyr, en ändlös bankett.

Allteftersom samhällets kris utvecklas och blir mer och mer akut och svårare att dölja är en revolt det enda som kan växa fram. Vi har redan nått den punkt där det enda som finns att göra - om man nu över huvud taget önskar leva - är att revoltera. Problemet är nu att göra dessa handlingar radikala och sammanhängande, att relatera de fragment som kan uppfattas av allt fler till alienationen i samhället som helhet, att placera dem i ett perspektiv som bara kan tjäna till att utvidga vårt medvetande och för varje rebell klargöra revoltens grunddrag, i vilket hans handlingar kan återspeglas tillsammans med alla andras. Slutligen att skapa en revolutionär praxis genom vilken vi kan förstöra det här samhället och den här civilisationen en gång för alla.

Redaktionellt ur Heatwave nr 2, London, oktober 1966.

BE - IJ: Provot

Under våren 1965 växte i Amsterdam fram en ungdomsrörelse av dittills ej skådad organiserad revoltlusta. Konstnären Robert Jasper Grootveld (en man med anarkistiskt förflutet) hade gjort sig känd genom sina sabotage-aktioner mot tobaksreklam och sin drift med borgarklassen på gatorna. Han började organisera happenings på torget Spui vid en liten staty, skänkt till staden Amsterdam av ett stort tobaksbolag och som kallades Amsterdams lille älskling, men som snart nog döptes om till "den förslavade konsumenten". I juli kom första numret av tidningen Provo, sammansatt av en grupp anarkister och som beslagtogs eftersom det innehöll en beskrivning på hur man tillverkar en bomb. Provogruppen, som därmed blev berömd, började intervenera i Grootvelds happenings, som fick en allt mer aggressiv karaktär och efter hand riktade sig mot polisen, kungahuset mm. Varje lördag strömmade det nu ungdomar av alla slag till Spui och happeningen gled folk ur händerna och utvecklades till spontana kravaller med åtföljande polischocker och arresteringar. Provogruppen publicerade en rad "provokationer" eller planer som tex "Den vita cykeln", som innebar att alla cyklar skulle målas vita och stå till allas förfogande utan lås. En höjdpunkt i Provos tillvaro var aktionerna mot det kungliga bröllopet i mars 1966 och de efterföljande kravallerna. Tidningen Provo, vars första upplaga låg på 500 ex, tryckes nu i 20.000 ex. Rörelsen kulminerade dock med de berömda juni-kravallerna, som samtidigt innebar en svidande kritik av Provos teori om att arbetarklassen skulle vara integrerade i det borgerliga samhället. Provos "ledare" kom att förneka och förkasta den rörelse de själva hade hjälpt till att skapa.

Den 13 juni 1966 organiserade arbetare, som inte tillhörde någon av de officiella fackföreningarna, tillsammans med Provo en demonstration mot att fackföreningarna beskattade de oorganiserade arbetarna. Demonstrationen fick massiv anslutning. Polisen ingrep för att skingra massorna, en arbetare (Jan van Weggelaar) slogs ihjäl av polisen, våldsamma strider pågick hela dagen och barrikader restes på gatorna. Nästa dag innehöll den konservativa tidningen Telegraaf ett snedvriden reportage om demonstrationen, vilket ledde till att en uppretad arbetarmassa tillsammans med provos stormade tidningslokalerna, välte och satte eld på tidningsbilarna, krossade fönster, förstörde inredning och tryckpressar. I ett par dagar pågick regelrätta strider mellan å ena sidan arbetare och provos och å den andra polis och militär i Amsterdams centrum. I detta läge vädjade Provos "ledare" till ungdomarna att gå hem och gav sig själva av från staden för att föregå med exemplarisk passivitet. En kort tid därefter lät sig en av dem (Bernard de Vries) inväljas i stadsfullmäktige, varefter Provos aktiviteter endast sporadiskt blossade upp. I maj 1967 upplöste sig Provo officiellt.

BE - IJ

Upprop till det internationella provotariatet

Vad är provotariatet?

Provos, beatniks, pleiners, nozems, teddy-boys, blousons noirs, gammler, raggare, stiljagi, mangupi, mods, studenter, konstnärer, rockers, brottslingar, asociala, anarkister, antiatombombare, missanpassade. Alla de som inte vill göra karriär, som för ett oregelbundet liv, som känner sig som cyklister på en motorväg. I de koldioxidförgiftade asfaltdjunglerna i Amsterdam, London, Stockholm, Göteborg, Tokyo, Moskva, Paris, New York, Berlin, Milano, Warszawa, Chicago - - -

Provotariatet är den enda återstående rebellgruppen i välfärdsstaten. Proletariatet har blivit politikernas slav, helt tillfedsställt med att se på TV. Det har förenat sig med sin traditionella fiende: borgarklassen och utgör nu tillsammans med den ett uppblåst, grått RÖV-folk. Den nya klasskampen står mellan provotariatet och rövfolket.

Provotariatet är en anonym mängd av omstörtande element.

Varför revolterar provotariatet?

Anblicken av miljontals karriärister, armbågsmänniskor, maktgalningar är alltför avskräckande. "LYCKAN!": ett eget hem, en egen bil, en egen TV, en egen hustru, en egen man, ett eget kylskåp, en egen position. Vi lever i ett smaklöst massamhälle. Den skapande individen är satt på undantag. Vårt sätt att leva bestäms av en handfull storpampar, både i öst och väst.

Men provos vill vara sig själva.

De vill vara morgondagens lekfulla, skapande aktivister.

Åt helvete med Philips, Brylcream, Zingo, Vademecum.

Provotariatet avskaffar den förslavade konsumenten

Vi lever i ett auktoritärt samhälle. Auktoriteterna (rövfolkets ledare och lakejer) beslutar vad som ska ske. Vi har fått nog. Vi organiserar happenings. Happeningen är vårt bidrag till den utveckling auktoriteterna vill hålla oss utanför.

Mot vår vilja förbereder auktoriteterna kärnvapenkrig. Överallt lagras massförstörelsens arsenal upp - i Amerika, i England, i Frankrike, Sovjet och Kina och förbereds i Väst-tyskland, Sverige, Indonesien, Israel, Indien osv. Om kriget i Vietnam utvecklas till ett kärnvapenkrig kommer troligen hela den norra hemisfären att bli obeboelig!

Auktoriteterna bestämmer inte bara över hur vi ska leva utan också över hur vi ska dö.

Provotariatet fruktar auktoriteternas kärnvapenkrig

Därför är provotariatet överallt i konflikt med auktoriteter.

Polisen slår till mot oss när vi demonstrerar mot atombomben, när vi utför våra happenings, när modsen (i en undermedveten protest mot samhället) uppträder på sitt sätt. Polisen får utlopp för sin aggressivitet gentemot oss provos.

Polis mot provotariat = hierarki mot anarki

Det internationella provotariatets anarkistiska karaktär har givit anarkismen ny inspiration. I Holland har provotariatet givit upphov till den anarkistiska provo-rörelsen, som söker göra provotariatet i hela världen medvetet om sitt främlingskap.

Vad vill anarkismen?

Kommunism (ingen privat egendom, fri tillgång på alla varor)

Anarki (avskaffande av staten och regeringen, som innehar alltför mycket makt)

Avmilitarisering (fullständig avrustning, inga hierarkiska maktapparater)

Ett nytt samhälle bestående av en federation av kommuner, var och en så självständig som möjligt, i vilken den privata äganderätten är avskaffad. I cybernetikens tidsålder kan det elektroniska maskineriet överta det administrativa arbetet och omöjliggöra politikernas existens.

I ett sådant teknologiskt samhälle, decentraliserat i små gemenskapssamhällen, kommer det att råda verklig demokrati!

Anarkismen kräver revolution

Provo tvivlar på möjligheten att åstadkomma revolution och anarki. Men trots det anammar vi anarkismen; den är vårt ideologiska vapen mot de auktoritära styrkor som hotar oss. Provotariatet saknar styrkan att göra revolutionen men en sak återstår för oss:

P R O V O K A T I O N

Som ett stick med en knappnål - vår sista chans att slå till mot auktoritetens känsligaste punkt. Genom provokation tvingar vi auktoriteten att kasta masken. Uniformer, stövlar, hjälmar, sablar, batonger, vattenkanoner, polishundar, tårgas och allt annat den har i beredskap för att undertrycka oss måste plockas fram. Auktoriteten måste tvingas uppträda som auktoritet: huggande och slående med ögon skummande av raseri, hotande till höger och vänster, befallande, förbjudande, dömande, straffande. Den kommer att bli mer och mer avskydd och folket kommer alltmer att anamma anarkismen. Så kan återigen ett revolutionärt klimat uppstå: en KRIS.

Den provocerade auktoritetens kris.

Det är en sådan gigantisk provokation vi vädjar till det internationella provotariatet om.

Provocera! Bilda anarkistgrupper!

PROVOS, VAKNA! VI HÅLLER PÅ ATT FÖRLORA VÅR VÄRLD!

Provokation nr 8

PROVO, anarkistisk tidning,

Amsterdam, 1965

Valkenburgerstraat 132, IV

Sprids på holländska, franska, tyska, egelska, svenska, danska, norska, finska, ryska, polska, japanska, kinesiska, papiamento, spanska, italienska, esperanto, rumänska, grekiska.

Ur SKIT-tidningen nummer ett, Göteborg, oktober 1966.

Christopher Gray - Charles Radcliffe: Provokravallerna

Det väsentliga i provorevolten är att för första gången har ett antal hittills heterogena ungdomsrevolt-grupperingar, som ett resultat av det moderna samhällets utveckling, börjat komma samman och inse sina gemensamma intressen och handla därefter. De värderingar som ligger till grund för detta välfärdsstatens nya trasproletariat är i stort sett dess ytterliga förakt för arbete och dess försök att använda sin hemlighetsfulla fritid på ett experimentellt och äventyrligt sätt genom att förkasta den passiva och isolerade konsumtion, som är utmärkande för all alienerad fritid. Det är denna det nya trasproletariatets attityd som både ligger till grund för och finner ett tillfälligt uttryck i provokravallerna.

I alla sina aktioner använde dom ett högt utvecklat sinne för spelkrig, en fantasi, lekfullhet och ett sinne för humor som helt gäckade de snutar som hade att ta itu med dom. När prinsessan Beatrix gifte sig med ex-nazisten Claus von Amsberg försvann bröllopsekipaget i en våg av rökbomber, vita kycklingar ("kyckling" är den holländska motsvarigheten till "snut") bemålade med svarta hakkors jagades flaxande ut i gatan, televisionskablar slets av, och över gatustridernas larm steg brottstycken ur Grootvelds dadaistiska sånger. Det var bara brist på pengar som hindrade dem från att sätta ännu vildare planer i verket: att få en grodman att dyka upp ur kanalen nära processionen för att detonera en bomb innehållande flygblad som proklamerade holländska kungahusets undergång, tillföra syra i slottets vattenledningssystem, släppa ut en mängd hakkorsbeprydda möss för att få hästarna att skena iväg med det 17 ton tunga bröllopsekipaget av guld…

Provokravallerna sammansmälte och förvandlade helt konstens och politikens traditionella former. Den konstnärernas exhibitionism och åskådarnas passivitet som är så karaktäristisk för de happenings som äger rum i New York, Paris och London (och som är karaktäristisk för den alienerade konsten i allmänhet) eliminerades från dessa kravaller, vilka växte fram ur de happenings som tog form vid Spui: det stod alla fritt att med hela sin fantasi och energi delta i ett experiment som de alla hade skapat. Motsvarande struktur på det politiska planet förstördes också: de breda lagrens passivitet och förtrycket av dem, som a priori påtvingas dem av alla politiska partiers hierarkiska struktur (och av den självuppoffrandets ideologi som rättfärdigar denna struktur: Saken), avskaffades till förmån för ett flytande, översvallande upplopp utan ledare. Både konstens och politikens alienation upphävdes och deras syntes fick en elektrisk verkan. Kravallerna blev till ett folkligt konstverk, en fest som hela staden inbjöds till.

Dessa kravaller ger uttryck åt en fantasi och passion som medvetet tillförs skapandet av en omedelbar upplevelse. De var samtidigt och oskiljaktigt en form av självförverkligande och ett objektivt angrepp på livet av idag; ett samhälle som har undertryckt allt äventyr medför att det enda äventyret består i undertryckandet av detta samhälle. Och i mer allmänna termer uttrycker dessa kravaller allt som är väsentligt för det nya trasproletariatet: deras stil ger en konkret illustration av anledningen till ungdomens förakt för livet i välfärdsstaten och låter förana något av det liv de vill ersätta det med. Dom var en levande kritik av den vardagliga erfarenhetens öknar. Fantasi, passion, kommunikation, äventyr; en flyktig förnimmelse av Utopia.

Dessa kravaller innehöll en oartikulerad, total kritik av livet i det här samhället; ett samhälle som karaktäriseras av att alla utestängs från sina egna liv, av att det förtrycker allas verkliga begär, av att det reducerar alla till ett tillstånd av passivitet och isolering som möjliggör att vi kan manipuleras och staplas som livlösa ting. Alla dessa drag, som effektivt omkastades under kravallerna, har aldrig artikulerats i Provos teori - tvärtom förmår rörelsens så kallade ledare och talesmän inte mer än att föreslå en serie löjliga småreformer - nej till atomvapen, avskaffa drottningen, göra snuten till socialarbetare, skapa avgasfria zoner, bevara gamla byggnader, etc, - alltihop, med kärnvapenfrågan som möjligt undantag, är bara ett föregripande av reformer som den härskande byråkratin måste genomföra under sin egen naturliga utveckling. Snick-snack. Varför har den ursprungliga Provogruppen, som påskyndade kravallerna, misslyckats så fullständigt med att formulera en teori lika radikal som de händelser som uppstod spontant?

Den avgörande bristen hos den ursprungliga Provogruppen låg i dess teori. Visserligen uppfattade den både intensiteten och sammanhanget i den nutida ungdomsrevolten, hos de grupper dom kallade provotariatet (vars politiska betydelse någon annan traditionell politisk grupp eller parti inte uppmärksammat), men dom var helt ovetande om övriga radikala revolttecken hos resten av proletariatet (vilda strejker och shop stewards) liksom dom var helt ur stånd att analysera de tecken på en snabbt växande kris inom det här samhället i dess helhet (dess mänskliga misär som ingen ideologi kan dölja mycket längre) och att inse att ett universellt uppvaknande är nästan oundvikligt. Dom förmådde inte upptäcka den ideologi som är orsak till massapatin, och inte dess sönderfall. Den ursprungliga Provogruppen såg sin revolt som ett sista desperat ryck. "Provotariatet är den enda återstående rebellgruppen i välfärdsstaten"(...) "Vi kan inte övertyga massorna. Vi vill det knappast."(...) "Provo inser att dom till slut kommer att förlora". Detta betydde att det aldrig kunde uppstå en allmän revolution, och att deras attityd i grund och botten var den nihilistiska attityden hos vandaler.

Så snart de blev framgångsrika, så snart rörelsen började bli riktigt mäktig, fick deras teoretiska inkompetens en ödesdiger inverkan. Eftersom ingen av dem (efter vad vi vet) var i stånd att inse den möjlighet till en allmän proletär resning som ligger i tiden, fanns det bara två möjligheter - antingen att fortsätta sin konstnärliga vandalism i större skala, så som de bästa bland dem har gjort, eller också att använda sin makt till att förverkliga ett antal mindre reformer - det är från denna sista grupp som ett reformistiskt och reaktionärt ledarskap tycks ha sprungit fram. Reformism betyder oundvikligen ledare och specialister på reform, representativ verksamhet å massornas "vägnar", accepterande av de härskande klassernas och deras verksamhets hierarkiska och förtryckande struktur - kort sagt: ett accepterande av allt det som kravallerna förkastade. Det är den här gruppen som gör uttalanden i stil med Bernard de Vries' "Vi vill bara göra saker och ting lite bättre", och som via popradiostationen vädjade till raggarna under junikravallerna att låta bli att sätta eld på polisbilar och välta dom i kanalen, att sluta ge sig på butiker (det mest relevanta instinktiva uttryck som förekom) och att ge sig av hem och låta Provo-ledarna "uppfostra" dom. Dom har blivit helt reaktionära.

Ledarnas fragmentariska och reformistiska teori är ett fullständigt förnekande av den radikala opposition som är inneboende i gatukravallerna, en opposition som var total, oförsonlig och som praktiserades av alla. Ledarna är oförmögna att formulera de mest radikala dragen hos den revolt dom själva påskyndade (förkastande av det nutida samhället i dess helhet, önskan att använda livet på ett annat sätt, att förverkliga subjektiviteten i ett förändrat vardagsliv) och allt dom företar sig är ett hinder i vägen för varje sådan formulering.

Utan en kritik av den alienerade produktion och konsumtion som det här samhället vilar på, utan möjligheten av ett proletariatets universella uppvaknande, kan aldrig en verklig förändring av vår omedelbara vardagliga upplevelse av livet komma ifråga, och kan allt det som är värdefullast hos provohändelserna bara förbli ofattbart och gå förlorat. Ingen fragmentarisk reform kan någonsin förändra vardagslivets karaktär. Det enda officiella teoretiska uttryck deras poesi och äventyrslystnad tagit sig är i Constants "New Babylon", där de förekommer som ett abstrakt bihang till hans planer för ett helt moderniserat koncentrationsläger - homo ludens' värld, försäkrar han oss. Constant är ungefär lika "ludisk" som en oxe.

Detta är desto mer tragiskt som provos själva verkligen har besegrat snuten. Kravallerna avslöjade klart att polisen var oförmögen att ta itu med översvallande intensiva politiska gatulekar utan ledare; deras hästar jagades iväg från gatorna med nickelkulor, och det är bara en tidsfråga innan man börjar använda anis och ammoniak mot hundarna. Allt snuten kan göra är att hålla massorna i rörelse, upplösa grupperingar, arrestera kvällens tillfällige agitator: dom kan bara försöka vinna tid.

Den verkliga integreringen av provos i status quo äger rum på en mer sofistikerad nivå. Provos ledare och representanter skiljer sig allt mer, med lättnad eller ovillighet, från massorna. De uppför sina sordinerade rekonstruktioner av den folkliga vreden i TV och tidningar. Dom integreras som ett konstnärligt avantgarde, som ett nytt politiskt parti, som en pausunderhållning som ger nytt liv åt det officiella skådespelet: den första provon sitter redan i stadsfullmäktige, konstnärer håller redan på att skriva flotta böcker om happenings, den "nya" urbanismens byråkrater bjuder redan ut sina planer, sociologer förbereder sina förklaringar. Så snart provorevolten fragmenterats kan den lätt oskadliggöras. Initiativet glider massorna ur händerna och de reduceras åter till passiva åskådare, som sitter hemma och identifierar sig med sina specialiserade representanter i det officiella skådespelet.

För oss har den speciella revoltrörelse som kallas provo och dess öde ingen avgörande betydelse. Den representerar den mest utvecklade form av ungdomsrevolt som hittills har uppstått, utan att omfatta ett radikalt revolutionärt perspektiv och en strategi. Den är en syntes av, och har gått bra mycket längre än, De hundras kommitté och ungdomsbrottslingarna. I själva verket har deras frodighet, fantasi och våldsamma avsmak för hela det nutida sociala livet fått deras kravaller att likna ett spontant återupptäckande av Dada; ett massornas återupptäckande, inte en minoritets. (Då massorna tillägnar sig tidigare "borgerliga" komfort- och fritidsbetingelser, tillägnar dom sig också hela den revolt som rests mot dessa betingelsers tomhet och falskhet.) Och provos återupptäckte Dadas verkliga innebörd, inte dess nutida officiella version (happenings, pop, självförstörande konst, etc.) som bara är raka motsatsen till vad Dada stod för, dess integrering i en skådespelsmässig kultur och fullständig omkastning av dess innebörd. Liksom dadaisterna strävade provos efter ett självförverkligande i en revolutionär praxis, som dom inte kunde formulera, som dom inte kunde inlemma i ett verkligt revolutionärt perspektiv och dom förblev därför rent destruktiva bildstormare in i det sista.

Detta är inget försök att förringa deras betydelse. De är ett obestridligt uttryck för i vilken utsträckning den uppväxande generationen äcklas av den västerländska civilisationen, och de ger en föraning av dess upphävande, av dess specialiserade och alienerade handlingsmönsters upphävande i ett nytt sätt att handla. Livet väntar fortfarande på att upptäckas.

Provo är inget isolerat fenomen. Det som har hänt i Amsterdam i år kan hända i vilket högindustrialiserat land som helst nästa år. Provos är bara den senaste episoden i den internationella revolt som uppstår mitt i "överflödet". De positiva och negativa aspekterna hos deras uppror måste förstås, tillgodogöras och sättas i verket i skapandet av den nya revolutionära rörelsen.

Ur Heatwave nr 2, London, oktober 1966.

Jim Evrard: Det gäller livet, revolutionärer!

Är det egentligen nånting att undra över att folk i allmänhet fortfarande föredrar Jesus efter all den smörja som revolutionärer skrivit i årtionden? Vad är det för fel på revolutionärerna? Varför kan dom inte kommunicera?

"Den västerländska kulturen" är en enda röra. Vårt samhälle är korrumperat nerifrån och upp. Den moderna filosofin kan inte längre definiera Sanningen. Ungar som överträffar sina föräldrar går det snart nio på tio av. Den svarta revoltens sådd får borgmästarna i våra städer att pissa i byxorna och suger upp varenda vit kille som har nånting att komma med. Till och med industripsykologer, marknadsförare, reklammän osv, som står inför att på en och samma gång förse folk med pseudoinformation och inbilla sig själva och sina offer att det är verklig information som de tillhandahåller, börjar rygga tillbaka. Ingen tror längre på ett enda av dessa värden "på vilka vår republik vilar". Vi mördar, gasar, bränner, torterar, svälter ihjäl - allt i frihetens, rättvisans, jämlikhetens, demokratins och fäderneslandets namn. Och "fienden" gör likadant i frihetens, rättvisans, jämlikhetens, socialismens och fäderneslandets namn. Och inför allt detta förblir majoriteten åtminstone halvt om halvt rädda för revolutionen.

Varför?

Det är en fråga som inte kan besvaras på mindre utrymme än en boks. Jag skall begränsa mig till en enda aspekt - eftersom detta i första hand är ämnat för revolutionärer och radikaler är den relevanta frågan: på vilket sätt är vi ansvariga?

Om radikaler ägnade lite mer tid åt sina egna behov, begär och motiv, skulle mycket småkiv inom den revolutionära rörelsen försvinna av sig självt. Och radikalerna skulle äntligen kunna börja skriva saker som folk skulle kunna läsa utan att känna behov av att spy. Är detta, eller innebär detta, smutskastning av de radikala? Nej. Varför skulle det vara det? De radikala är produkter av samma jävla samhälle som alla andra. Om någon försöker skilja ut dem i föreställningen att de bara är neurotiker, så är han inget annat än en det etablerades ideolog. Vad de radikala inte borde inbilla sig är att deras "revolutionära medvetande" befriar dem från skiten. Kapitalismen stinker! Och den är totalitär!

Vad vi måste inse är att vilka ideologier folk än kokar ihop för att för andra och för sig själva rättfärdiga sina handlingar, så förblir drivkraften för deras beteende inte de teoretiska idéer som de själva anger utan deras behov som mänskliga varelser. Alltsedan Marx och Freud behöver vi inte längre framhäva att begreppet behov innefattar långt mer än hunger. Om vi vill prata med vanligt folk om revolutionen, måste vi slänga bort alla livlösa abstraktioner och prata om den konkreta möjligheten av ett annat och bättre samhälle. Vi måste först av allt inse att det är vårt fel att "massorna" så länge har förkastat oss. Det mesta av den skit vi har skrivit har inte haft mycket att göra med deras liv, med deras behov. Den känslomässiga grundtonen i mycket av den radikala litteraturen har snarare varit att förneka folks konkreta mänskliga behov, att kräva att de skulle ersätta dem med abstraktioner eller med revolutionär moral

Bland de bästa exemplen på vad jag menar är de pacifistiska skriverierna. I vårt samhälle är nästan vartenda grundläggande mänskligt behov systematiskt undertryckt och hämmat, från vaggan till graven. Detta innebär att varje normal mänsklig produkt av det här samhället är sprängfull av aggressioner och hat. (När vi riktar detta mot våra härskare och deras samhälle, istället för mot varandra, blir vi revolutionärer.) Under de omänskliga villkoren i vårt samhälle representerar denna aggression och detta hat ett verkligt mänskligt behov. Det abstrakta och absoluta "Du skall icke döda" i vissa pacifistskriverier förnekar detta behov - ett förnekande som röjer avsaknad av grundläggande respekt för verkliga människors verkliga behov. När pacifisterna kritiserar eller anklagar folk för hat eller våld går de ännu längre: de fördömer det rådande samhället genom att kritisera dess offer, som också märker detta - likgiltigt på vilken medvetandenivå. De pacifistiska argumenten har inte - hur övertygande de än låter i upphovsmännens öron - förändrat världen. Varför?

Pacifisterna måste för att kunna besvara denna fråga erkänna fler av sina egna behov och motiv. Många pacifister är personligen vad de är av "neurotiska" motiv. Vi lever som jag skrev i den här skiten från morron till kväll. Det gäller oss alla. Vissa får sig en extra smäll, de låter inbilla sig att den aggression de utvecklar under rådande förhållanden är omoralisk. Alltifrån barndomen behärskas man av en inre snut som bestraffar och skrämmer en för ens egna aggressiva och hatiska impulser. Finner man sig i det, blir man snart omedveten om att dessa impulser finns i en själv. Och detta är bara ett av sätten på vilket förtrycket fulländas. En viktig sak: Detta och liknande "psykologiska" argument missbrukas vanligen av det etablerades ideologer och används som ett argument mot pacifismen i sig. Det är ren prostitution. Pacifisternas argument måste stå och falla som rena argument, inte som följder av andlig hälsa eller ohälsa hos förespråkarna. Pacifisternas psyke står inte i relation till argumentens giltighet utan blott till deras motiv, och dessa har i sin tur att göra med orsakerna till deras isolering, och ingenting annat. Men det är just det som vi här pratar om.

Detsamma kan sägas om den socialistiska litteraturen. Direkt eller indirekt härstammar det mesta av det seriösa moderna socialistiska tänkandet från Karl Marx. Marx visste, liksom Freud efter honom, att den mänskliga historiens motivkraft är människans behov - och inte de abstraktioner hon uppfinner för att förklara sitt beteende. Även de socialistiska teoretikerna glömde ibland bort detta. Bilden av det rådande samhället visade de upp i form av abstraktioner som utsugning, mervärde, massfattigdom osv, och deras hög av abstraktioner begravde de konkreta, lidande, känslomässigt krympta, alienerade, intellektuellt hämmade, mentalt torterade individuella mänskliga varelser som trots allt tillsammans bildar det här samhället. Vad oss beträffar kan vi lämna alla det Kommunistiska Partiets försvarsadvokater utan avseende - de har länge nog gjort sig själva löjliga - men inte ens de frihetliga socialisterna har riktat sin uppmärksamhet på konkreta mänskliga behov. Den "puritanska" tonen i mycket av socialistlitteraturen, de orealistiska idealiseringarna av en mytisk "arbetarklass" etc kanske är fina ideal - för den som redan har dem. Men menige man längtar inte efter den ädla, rena värld som var socialistlitteraturens (emotionella) löfte. I vårt samhälle idag är verkliga mänskliga varelser fulla av hat och aggression, och inte av ädelhet; de är fysiskt och psykiskt förkrympta och hämmade, föredrar att knulla framför att lyssna till Mozart, biffstek framför havregrynsgröt och deckare framför "litteratur". Vid de tillfällen då den socialistiska litteraturen befattade sig med allt detta blev den emellertid än värre. Dess ton blev äckligt förtrytsam - som om arbetarklassen var en samling snorungar. Låt oss se sanningen i vitögat. Arbetarklassen är en samling barbarer. Men det bara på samma sätt som de "intellektuella" i vårt samhälle är en samling barbarer. Detta samhälle reducerar oss nämligen alla, intellektuella som jobbare, till en skugga av vår egen mänsklighet.

Detta är vad intellektuella socialister har glömt. De har insett att det rådande samhället är genomruttet, men de har inte velat acceptera att detta faktum slår igenom hos dem själva. Och eftersom de inte hade någon förståelse för sina egna (alienerade) behov, kan de naturligtvis inte förstå andras. Detta förhållande gör det också lättare att förklara ett annat av de uppenbart motsägelsefulla fenomenen hos vänstern: den vacklande attityden gentemot arbetarklassen. I ett stadium var arbetarklassen en samling idealiserade bildstoder, ädla och sanna, lidande under kapitalismens ovärdigheter, men rena i hjärtat och för att bli övermänniskor behövde de bara störta sina kapitalistiska herrar. I ett annat stadium förvandlades arbetarna till mindervärdiga varelser, oförmögna att uppnå ett sant socialistisk medvetande om nu inte detta bankandes in i skallarna på dem av välvilliga medelklass-intellektuella.

En iögonenfallande konsekvens av arbetsdelningen i vårt samhälle är skapandet av motsägelsefulla fack av funktionspar som i ett mänskligare samhälle skulle komplementera och uppgå i varandra: hjärnans kontra handens arbete, teori kontra praktik, förnuft kontra känsloliv, spontanitet kontra eftertänksamhet, det inåtvända kontra det utåtriktade osv. Den intellektuelle som typ är ett offer för dessa strukturella principer. Av erfarenhet kan man säga att intellektuella ofta är människor med ett ganska förträngt känsloliv. Ofta utvecklar de sin "intellektuella" förmåga som kompensation för ofullkomligheter på andra, mer fundamentala, områden. Det är ett förhållande som har noterats så ofta att förespråkarna för status quo gärna vill tro att det hos människan finns en naturlig, inre och obeveklig fiendskap mellan förnuft, eller intellekt, och själva livsprincipen. Detta är naturligtvis rent ideologiskt nonsens som till förmån för det rådande godtar människors skador som en naturlag. Men som ett empiriskt konstaterande beskriver det på ett riktigt sätt förhållandena i det omänskliga samhälle vi alla tvingas att växa upp i. Uppfostran och utbildning går i vårt samhälle allt mer mot att isolera den intellektuelle inte bara från det övriga samhället, de "icke-intellektuella", utan också från den "icke-intellektuella" delen i honom själv, hans egna känslor och grundläggande mänskliga behov.

Den intellektuelle revolutionären är inte undantagen härifrån. Avskild från förståelse för sina egna behov, motivkrafterna i honom själv, som han är - hur skulle han då kunna omfatta dessa krafter i andra? Å andra sidan har de intellektuella revolutionärerna helt riktigt begripit att de själva aldrig skulle uppnå friheten förutom genom en massrörelse. Dessutom har de, om än bara vagt och på ett alienerat sätt, skymtat den verkliga möjligheten av en framtida frigörelse. Följden blev att de måste idealisera någonting för att klara sig igenom den sketna värld som de egentligen levde i. Arbetarklassen kom att tjäna detta ändamål. Likväl var alltihop inte så idiotiskt som det kan låta, ty de förtryckta massorna äger i själva verket - i sina stora historiska ögonblick - alla de stora ädla och strålande karakteristika som idealiseringarna föreskrev. Och vår möjliga frälsning kommer antingen genom "massorna" eller aldrig. Inga verkliga frihetens öar kan existera i en ofri värld. Och någonstans i sitt torterade psyke visste dessa revolutionärer om detta.

I vardagslivet mötte de intellektuella revolutionärerna emellertid inte porslinsstatyetter utan smutsiga, stinkande, rädda, dumma, kortsynta, hatiska, trångsynta, primitiva mänskliga varelser - mänskliga varelser som, om än möjligen potentiellt ädla, i det verkliga livet bar alla de kännetecken som varit den förtrycktes alltsedan förtryckets uppkomst. I dessa "massor" mötte de samma brutalisering och dehumanisering som de själva led av, men som de inte ville erkänna i sig själva. I dessa "massor" såg dom de skador som ett omänskligt samhälle tillfogar alla, men de kunde inte erkänna dem som sådana, ty det skulle ha inneburit att tillstå graden av sin egen reducering. Och att begära detta av dem vore för mycket. Oförmögna att se sig själva i den skräckspegel som arbetarklassen visade dem, hade de inget annat val än att tota ihop teorier där de tillskrev sig själva ett "högre medvetande" - ett alienerat medvetande som arbetarklassen aldrig skulle kunna uppnå annat än utifrån. På så sätt fulländades deras isolering och följaktligen betydelselöshet. (Det finns en annan variant: de intellektuella som på en och samma gång både vägrade att inse sin egen primitivisering och att konstituera sig som en elit. Denna samfällda handling var möjlig endast genom att förneka ett empiriskt faktum - arbetarklassens primitivisering. För sådana människor är nästan allt som vanligt folk gör automatiskt riktigt och intellektuella har ingen rätt att kritisera. En sådan position är naturligtvis lika löjlig som vilken annan okritisk position som helst.)

I sin fulländade isolering utvecklade dessa revolutionärer analyser av vårt samhälle som var fullständigt riktiga och till och med djupgående, så långt de nu sträckte sig. Men fortfarande spikades de upp som abstrakta generaliseringar utan samband med vanligt folks vardagliga sysselsättningar, och gapet mellan konkreta människors världsliga behov och misär i ett omänskligt samhälle och revolutionärernas abstrakta generaliseringar förblev oöverbryggat. Nästan ingenstans i den radikala litteraturen behandlas på allvar de omedvetna eller blott till hälften medvetna motivationer, eller motiv- och associationskedjor, som deras skriverier skulle kunna utlösa i en vanlig läsare. Helt naturligt, författarna behärskade inte det området ens hos sig själva.

Hur skulle deras skrifter kunna vara annorlunda. En samling helt riktiga och i viss mån tom djupa generaliseringar, avskilda från det verkliga livet. Också de som behandlade begrepp som behov, motiv, och begär överskred inte vare sig ett skådespelsmässigt eller abstrakt plan. Det är inte behov eller begär som abstraktioner vilka förtjänar vår uppmärksamhet utan de speciella behov, motiv eller farhågor som - omedvetna eller inte - kan väckas hos läsaren av våra skriverier. I en enda välplanerad annonskampanj fästs större vikt vid (alienerade) motiv än i det mesta av den radikala litteraturen i tryck. Jag menar naturligtvis inte att de revolutionära skall apa efter reklammännen, vilkas jobb det är att förstöra och inte forma ett medvetande. Men jag menar att vi åtminstone borde erkänna några grundläggande principer. Människor sätts inte i rörelse av abstraktioner och generaliseringar. De sätts i rörelse av sina omedelbara konflikter och ofullkomligheter, även om de är omedvetna om naturen hos sina motiv. (Och det är ett konstaterande som gäller intellektuella lika mycket som "vanligt folk".) Generaliseringar, eller teoretiska påståenden, är en verklig motivkraft i oss bara i den grad som vi inser deras grundläggande samband med våra konkreta och omedelbara behov och motiv. Och detta inte för att vi är trögfattade utan för att vi är mänskliga djur. I den "utbildning som våra skolor förser oss med övas vi emellertid i att inte inse sambanden mellan individuellt elände och samhället i dess helhet. Om intellektuella socialister har någon som helst funktion så är det denna: att hjälpa människor att tänka på det integrerade sätt som våra skolor försöker banka ur huvudet på dem. Sådana generaliseringar kommer emellertid att förbli livlösa och irrelevanta, om de inte klart sätts i samband med levande människors behov och besvikelser.

Vi bad inte om den värld vi lever i, men den karaktäriseras av en arbetsdelning där intellektuella genom speciell övning (inte av födsel eller "inneboende talang") har utvecklat en viss förmåga att generalisera utifrån vardagliga erfarenheter (jag skiljer i denna artikel inte mellan yrkes- och hobbyintellektuella). Detta innebär inte att de alltid gör det bättre än andra, inte heller att man alltid kan lita på dem, ty ens jobb beror inte bara på hur bra man gör det utan också i vems intressen man gör det. Det innebär helt enkelt att de besitter en viss grad av "övning för jobbet". Det är ett enkelt faktum i vårt arbetsdelningens samhälle att vissa människor övas i att bättre än andra förstå sociala samband. De som verkligen är revolutionärer kommer att göra allt de kan för att så fort som möjligt ändra på detta förhållande.

Om de intellektuella revolutionärerna vill betyda något kan de således inte sätta upp sig själva som en elit, eller som en isolerad kast. Det praktiska kriteriet på värdet av deras analyser måste helt enkelt vara: accepteras de av vanliga läsare? Med tanke på vad jag redan sagt om vårt samhälles barbarisering kan detta tyckas vara ett magstarkt konstaterande. Jo, det är det. Livet är faktiskt hårt i ett skitsamhälle. De intellektuella måste helt enkelt anta en ny regel: om jag inte med mina argument och min framställning kan övertyga läsarna - vilka motiv, känslor, behov, farhågor osv har jag då förbisett hos dem? Och sluta för helvete tro att andra inte begriper nånting, att dom är lika dumma som du själv! Man kan inte ändra andra på order, men man kan ändra sig själv genom ansträngningar och självrannsakan. Börja med kunskapen om att den skada som detta samhälle har tillfogat dig bara specifikt och inte generellt är skild från den som det har tillfogat andra. Medge din egen brutalisering, din egen andliga och intellektuella fattigdom. Och framför allt: lär dig att passionerat hata detta samhälle och dom som tjänar på det - och inte dess offer (naturligtvis bortsett från snutkategorin - vi är inga saktmodiga jesustyper).

Sätt igång med allt detta, skriv om livet och kanske kommer du att få leva det.

Ur Rebel Worker, nr 4 1966.

Nanterre-anarkisterna - nationell frigörelse eller klasskamp?

Är FNL en revolutionär organisation? Klart är att enbart det faktum att FNL stöder den väpnade kampen mot USA-imperialismen inte automatiskt medför att dess åsikter och aktioner är revolutionära (gaullisterna deltog 1940 i den väpnade kampen mot den tyska imperialismen).

FNL:s program

Låt oss undersöka FNL:s program och i synnerhet då centralkommitténs beryktade fem punkter. I punkt 1 anklagas USA-imperialismen för att ha saboterat Genéveöverenskommelsen. Redan här finner vi fröet till en falsk analys, eftersom påståendet implicerar att överenskommelsen inte hade behövt saboteras, dvs att ett fördrag mellan stater kan vara giltigt. Den andra punkten slår fast att FNL:s mål är att upprätta en självständig, demokratisk, fredlig och neutral stat. Detta är knappast en revolutionär vision. I punkterna 1, 3, 4 och 5 hänvisar man ständigt till "folket" och säger inte ett ord om "klasser" - något som ger intrycket av att det enbart är USA-imperialismen och inte världsbourgeoisin som upprättat och brutit mot Genéveöverenskommelsen och att vietnameserna är ett enat folk utan härskande, eller potentiellt härskande, klasser.

FNL:s mål

N'Guyen Hno Tho uttalar sig i L'Humanité (28.8 66) å FNL:s vägnar sålunda: "Vår strävan är att i Sydvietnam upprätta en förenad nationell demokratisk regering som förenar representanter för alla klasser, alla åsikter - ett förbund av patriotiska förgrundsfigurer och politiska partier (så långt går inte ens det franska kommunistpartiet i reformism).

En revolutionär som under sådana förhållanden stöder FNL och dess politiska ställningstaganden begår samma misstag som om han under motståndstiden skulle ha stött gaullistprogrammet eller i Spanien 1936 ha stött "folkfronten" och de CNT:are som samarbetade med republikanerna. Sådana förbund riktar sig enbart mot den privilegierade fienden, vars förtryck bara är en yttring av det allmänna förtrycket och de stöder en revolution som låter sig nöjas med enskilda förbättringar, mildringar i detta allmänna förtryck. Vi ska undersöka detta närmare i vår kritik av folkfrontsideologin men först måste vi vederlägga ett annat argument. Ofta hör man sägas att FNL i själva verket stöds av en revolutionär organisation (fd Indokinesiska Kommunistiska Partiet), vilket i sin tur stöds av den vietnamesiska arbetarstaten i norr och att alliansen med bourgeoisin bara är av taktisk art, ty efter segern kommer de borgerliga elementen att elimineras i och med den socialistiska ordningens upprättande.

Bortsett från att vi alltid intar samma attityd gentemot ett kommunistparti eller en "arbetar"-stat, måste vi mer ingående kritisera Indokinesiska Kommunistiska Partiets och Nordvietnams ställning för att förstå vad marxism-leninism innebär, dvs vad den programmerade kompromissens strategi, den stegvisa revolutionen (en idealistisk historiesyn, en sorts frälsningsföreställning) innebär.

Vietnam i ständigt uppror

Alltsedan 1930 (se framförallt Bob Potter: The Rape of Vietnam, Solidarity Pamphlet, och Unité Ouvrier samt Internationale Situationniste nr 11) har bönderna - 95 % av befolkningen - befunnit sig i ständigt uppror mot den feodala utsugningen. I det stora hela stöder de FNL, då de ser denna organisation som en kraft, kapabel att bryta ner den sociala strukturen. De första bondeupproren stöddes av IKP men efter Kominterns sjunde kongress vilken förordade Folkfrontens taktik (allians med den sk progressiva bourgeoisin) tog IKP ett steg tillbaka och övergav slagordet "Ner med den franska imperialismen" och självständighetskampen.

Indokinesiska Kommunistiska Partiet följde troget Stalins direktiv efter 1939 års rysk-tyska närmande och försvarade den tyska fascismen mot den franska aggressionen. Alltsedan 1940 har USA haft intressen i Indokina. Vid Jaltakonferensen 1940 föreslog Roosevelt att man skulle byta ut den franska ockupationen mot en internationell, dvs en Förenta Staternas, ockupation. Stalin hade ingenting att invända.

I mars 1945 gick japanerna till offensiv mot de franska garnisonerna. USA vägrade att gripa in på fransmännens sida. De franska styrkorna decimerades. Japanerna förklarade Indokina självständigt, dock utan att avbryta sin ockupation. IKP förberedde en ockupation av Vietnam med bistånd av sina allierade. Amerikaner och britter ockuperade södra delen av landet medan Ho Chi Minh tog Hanoi. Den senare stödde USA. Frankrike förklarade å sin sida Indokina självständigt och gick med på att dra tillbaka sina trupper under en tidsrymd av fem år. IKP följde direktiven från Moskva, vilka innebar att man strikt skulle följa Jalta-fördraget: Indokina gjordes till en del av västvärlden. Om någon social revolution var det aldrig fråga, inte heller om någon självständighet.

Militanterna mördas

De nationalistiska och revolutionära militanterna, i synnerhet trotskisterna, mördades systematiskt av IKP som stödde den pro-franska nickedockan Bao Dai "som en symbol för vår önskan att kvarstå inom ramen för franska väldet".

Ho Chi Minh lämnade de franska trupperna fritt spelrum och lät dem tränga in i landet - ja, han uppmanade tom massorna att hylla de nya ockupanterna. Sålunda stärkte Frankrike sina positioner tills man en dag bombade Haiphong (24 december 1946). Det franska kommunistpartiet stod i sin tur hela tiden troget på den franska imperialismens sida. I september 1945 begärde franska regeringen, i vilken kommunisterna ingick, en militärbudget på 100 miljoner för att förstärka expeditionsstyrkorna. En begäran som kommunisterna stödde. I januari 1946 tillstyrktes ytterligare en militärbudget av kommunisterna. I december 1946 ställde sig 182 kommunistdeputerande utan att generas bakom ett lyckönskningstelegram till general Leclerc för hans operationer i Indokina. Under debatterna i deputeradekammaren 14 och 18 mars 1947 applåderade högerflygeln vänsterflygeln för dess stöd åt den franska aggressionen.

Folkfrontsideologin

Vi har ovan relaterat de franska och indokinesiska kommunistpartiernas inte alltför ärorika förflutna. Det senare kontrollerar nu Demokratiska Republiken Nordvietnam, arbetarstaten som i sitt stöd åt FNL i sina fyra punkter tre gånger refererar till Genéveöverenskommelsen. Helt i linje med sitt förflutna och sin politiska uppfattning och speciellt då i enlighet med folkfrontsideologin, deltar det i det reformistiska och parlamentariska spelet.

Folkfrontsideologin, dvs ideologin om samarbete med "avancerade borgerliga partier", medför dels praktiska eftergifter, dels att man med en sådan ideologi bara kan angripa ett problem begränsat i tid och rum; den medför att förtrycket polariseras till en enda aspekt, varför organisationen inom kort absorberas av den borgerliga ideologin. Det är på samma sätt och genom samma process som en centralistisk organisation vilken som mål har att ta i besittning det främsta medlet för förtryck, statsmakten, integreras i den borgerliga världen, blir kontrarevolutionär. Det var det nationella enandets och folkfrontens politik som 1946 ledde det franska kommunistpartiet till att stödja den franska imperialismen, som ledde Ho Chi Minh till att stödja Bao Dai mot de vietnamesiska revolutionärerna och som kommer att leda till förräderi mot de nu kämpande vietnameserna. Dessa skall finna att de i själva verket kämpat för upprättandet av en stalinistregim. Ordet "socialism" nämns inte heller en enda gång i FNL:s fem och Nordvietnams fyra punkter.

Folkfrontsideologin är också en följd av en viss organisationsteori, den som påstår att organisationen kan representera något annat än sig själv, t. ex. en klass eller ett folks objektiva intressen. Ur denna vanföreställning växer tron på den ofelbara organisationen fram, organisationen vars strategi allt måste underordnas, vars strategi blir revolutionen. Den blir ett mål i sig, själv bärare av revolutionen och den räds icke att alliera sig med bourgeoisin och att tillspilloge den revolutionära kampen för att själv bättre kunna kontrollera den. Den ser sig själv som revolutionen.

Det är den av Stalin dirigerade kommunistiska internationalen, för vilken de kinesiska och vietnamesiska revolutionerna offrades. Det är Trotskijs och Lenins bolsjevikparti mot Kronstadt och Machno.

Den stegvisa revolutionen

Folkfrontsideologin är som vi sett teorin om den stegvisa revolutionen (steg som i själva verket är organisationens progressiva marsch mot makten). Che Guevara hävdar helt i sin ordning att för att stödja Vietnam är det nödvändigt att öppna nya stridsfronter överallt i världen, men han hävdar också att dessa fronter framför allt skall riktas mot den amerikanska imperialismen.

Imperialismen är emellertid bara ett uttryck, inte ens det enda utan blott det mest avancerade, för en högt utvecklad kapitalism. Den är inte ett uttryck för andra spirande former av kapitalism, som den tredje världens inhemska former. Bourgeoisin i de imperialistiska länderna kommer därför i konflikt med utvecklingsländernas gryende bourgeoisi, som vill tillskansa sig produktivkrafterna för egen del. Slagordet "Mot imperialismen!" möter därför gensvar även hos den spirande bourgeoisin. Därav den nödvändiga alliansen med denna. I sista hand är det inte proletariatet som drar nytta av denna allians utan bourgeoisin som för att förverkliga sin nationella revolution (sitt 1789) måste stödja sig på de förtryckta klasserna, vilkas kamp på så sätt alieneras och åsidosätts.

De förtrycktas kamp måste i själva verket stå både mot imperialism och bourgeoisi, vilka endast är två uttryck för samma förtryck. Också när imperialismen besegras och det så kallade revolutionära partiet tar makten, kommer själva dess partiapparat att uppmuntra den gryende bourgeoisin, jfr Kuba), som alltid vet att anpassa sig till systemet.

Kampen måste därför gälla producenternas direkta och självständiga övertagande av produktionsmedlen.

Det enda problemet är detta: förmår arbetarna i den tredje världen att själva genomföra en primitiv ackumulation (och är en sådan nödvändig för världsrevolutionens genomförande?) och att utveckla och styra produktivkrafterna inom de områden de själva finner väsentliga? Eller måste detta anförtros åt en samling teknokrater, stödda av partiet, eller åt den nationella bourgeoisin? Den enda revolutionära synpunkten är att svara ja på den första frågan, även om detta leder till några tillfälliga misslyckanden. Marxister av alla schatteringar svarar ja på den senare. De föredrar NEP framför Sovjeternas Makt.

Aktionsformer, här och nu

Att hävda att eftersom FNL inte är en revolutionär organisation, är det som händer i Vietnam inte revolutionärt och därför inte intressant vore ett lika stort misstag som att (verbalt naturligtvis) stödja FNL i förhoppning att uppnå något annat. Att inrangera alla de kämpande i Vietnam i FNL är att spela dess eget spel, dvs hävda en organisations representativitet utanför sig själv. Då skulle man lika gärna kunna påstå att det inte fanns några anarkister i Spanien sedan Montseny och Oliver inträtt i regeringen. Det är denna organisationsuppfattning som får vissa trotskister att begå ett allvarligt fel. Oförmögna att ta ställning i Vietnamfrågan, så är att stödja kampen i Vietnam för dem detsamma som att till varje pris stödja en organisation, även om denna visat öppen fientlighet gentemot dem själva (koncentrationsläger för trotskister på initiativ av farbror Ho). Vad anarkisterna beträffar, så finns det dom som uppfattar FNL och vietnameserna i kamp som ett och samma och förkastar bäggedera och det finns dom som stöder FNL. På ena sidan avhållsamhet, på andra aktivitet - två attityder som båda har sitt ursprung i den marxistiska och borgerliga organisationsuppfattningen. Båda röjer sin missuppfattning av det revolutionära projektet när de förkastar klasskampen.

För oss är den enda giltiga ståndpunkten denna: i Vietnam pågår en kamp mellan två imperialistiska system, varav den gryende bourgeoisin söker dra fördel genom att lägga beslag på en verklig folkets revolution. FNL har alltid förnekat denna revolution och hävdat att det för deras del bara rör sig om ett nationellt befrielsekrig.

Om vi således förkastar nationsuppfattningen (som är en produkt av borgerlig ideologi) och stöder oss på klassuppfattningen, finner vi att det enda sätt på vilket vi kan stödja bönderna och arbetarna i Vietnam är att bekämpa bourgeoisin på hemmaplan. Den bästa hjälp vi kan lämna är att göra oss av med våra egna kapitalister och byråkrater.

Det återstår nu för oss att analysera de revolutionära perspektiven i Frankrike och att definiera våra aktioner här. I detta avseende har analysen av situationen i Vietnam varit värdefull, då den har möjliggjort för oss att blottlägga vissa ställningstaganden och vissa misstag som vi inte borde upprepa.

Som vi ser det är vietnamkommittéerna uttryck för ett dubbelt teoretiskt och praktiskt misstag:

1. De stöder oförbehållsamt en icke-revolutionär organisation och en idealistisk revolutionsuppfattning.

2. De döljer det verkliga problemet som är klasskampen i Frankrike och får folk att tro att dom kan göra något för Vietnam utanför den direkta aktionens ram.

Och vari skulle den direkta aktionen bestå under våra förhållanden, dvs i kamp mot den franska bourgeoisin och den amerikanska infiltrationen? Den består helt enkelt i aktioner mot amerikanska installationer, aktioner som dessutom avslöjar de reformistiska och legalistiska organisationernas stöd som munväder och inget annat.

Vi måste därför förkasta vietnamkommittéerna och ställa oss på annan grund. Också vi kan naturligtvis prata med folk på gatan, besöka möten och hävda vår uppfattning, börja diskutera om imperialismen, klasskampen osv... vilket skulle kunna förorsaka en splittring av vietnamkommittén. Vad vi alltid måste försvara är helheten i våra positioner.

Ur Bulletin de liaison, augusti 1967.

Frankrike 1968 - ett ögonvittnes reflektioner

Detta har utan tvivel varit den största revolutionära omvälvningen i Västeuropa sedan Pariskommunens dagar. Hundratusentals studenter har utkämpat regelrätta slag med polisen. Nio miljoner arbetare har strejkat. Revoltens fana har vajat över ockuperade fabriker, universitet, byggnadsplatser, varv, skolor, järnvägsstationer, varuhus, teatrar, hotell. Parisoperan, Folies Bergères och Nationalinstitutet för vetenskaplig forskning övertogs liksom tom franska fotbollsförbundets högkvarter.

Hela det franska samhället har varit indraget - i större eller mindre utsträckning. Hundratusentals människor i alla åldrar har diskuterat varje livets aspekt på fullpackade, ändlösa möten i vartenda disponibelt klassrum, i varenda samlingssal. 14-års pojkar invaderade en folkskola för flickor, skrikande: "Liberté pour les filles" ("Frihet åt flickorna"). Till och med sådana traditionellt reaktionära fästen som de medicinska och juridiska fakulteterna har skakats om uppifrån och ner. Miljoner människor har varit med om att göra historia. Detta är revolutionens innehåll.

Under de revolutionära studenternas inflytande har tusentals människor börjat ifrågasätta hela det hierarkiska systemet. Studenterna ifrågasatte systemet där det gjorde sken av att vara mest "naturligt", i "kunskapens näste". De proklamerade att demokratiskt självstyre var möjligt - och för att bevisa detta började de själva praktisera det. De fördömde informationsmonopolet och producerade miljoner flygblad för att bryta det. De attackerade några av de grundläggande elementen i vår tids "civilisation", klyftan mellan handens och hjärnans arbetare, konsumtionssamhället, universitetens "helighet" och andra fundamentala beståndsdelar av den kapitalistiska kulturen.

Inom några dagar avslöjade sig folkets skapande förmåga. De djärvaste och mest realistiska idéer - och de är vanligen desamma - förespråkades, diskuterades och godtogs. Språket, som blivit utslitet genom decennier av byråkratiskt gurgel och innehållslöst tack vare dem som använder det för reklamändamål, framträdde plötsligt som någonting nytt och fräscht. Poetiska slagord uppkom ur den anonyma massan. Barn förklarade för sina föräldrar vad utbildningen borde syfta till. På ett par dar förvärvade unga människor i 20-årsåldern ett mått av kunskap och en politisk och taktisk förståelse, som många som hade varit med i den revolutionära rörelsen i 30 år eller mer fortfarande sorgligt nog saknade.

Den tumultartade utvecklingen av studenternas kamp följdes av de första fabriksockupationerna. Därmed förändrades både relationerna mellan klasserna i samhället och den gängse bilden av de etablerade institutionerna och de etablerade ledarna. Därmed tvingades staten att avslöja sin förtryckarmentalitet och sin fundamentala inkonsekvens. Därmed avslöjades den totala bristen på initiativförmåga hos regeringen, parlamentet, administrationen - och hos alla de politiska partierna. Obeväpnade studenter tvingade de styrande att demaskera sig, att svettas av rädsla, att ta sin tillflykt till polismakten. Studenterna tvingade slutligen den byråkratiska ledarkåren inom "arbetarklass-organisationerna" att avslöja sig som den etablerade ordningens konservatörer.

Men den revolutionära rörelsen uträttade ännu mer. Dess kamp utspelades i Paris, inte i något underutvecklat land exploaterat genom imperialism. Under några heroiska veckor slog studenternas och de unga arbetarnas aktioner hål på myten om det välorganiserade, väloljade moderna kapitalistiska samhället, från vilket den grundläggande konflikten eliminerats och där bara marginella problem återstod att lösa. Administratörer som hade administrerat allting visade sig plötsligt inte ha någonting under kontroll. Denna högst moderna rörelse skulle kunna medföra att de verkliga revolutionärerna i framtiden avstår från de rent ideologiska stridigheter som tidigare har hindrat den revolutionära aktiviteten. Det var inte hunger som drev studenterna till revolt. Det existerade inte någon "ekonomisk kris". Revolten hade ingenting med "underkonsumtion" eller "överproduktion" att göra. Studentrörelsen baserade sig inte på ekonomiska krav. Tvärtom, rörelsen växte och möttes med starkt gensvar endast när den gick längre än till enbart ekonomiska krav. Den vanliga, officiella "studentfackföreningen" hade dock aldrig sträckt sig längre än till ekonomiska krav (vilket givetvis välsignades av de politiska partierna och den "revolutionära vänstern"). Och det är just genom att begränsa arbetarnas kamp till en fråga om enbart ekonomiska krav som fackföreningsbyråkraterna hittills har lyckats hjälpa regimen.

Rörelsen i Frankrike har visat att den fundamentala konflikten i den moderna byråkratiska kapitalismen inte ligger i "marknadsekonomins kaos". Konflikten gäller inte heller "förhållandet mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena". Den centrala konflikten, av vilken alla andra är avhängiga, är konflikten mellan dem som ger order och dem som tar emot dem, mellan ledarna och de ledda, mellan dirigeants och exécutants. Det moderna kapitalistiska samhällets olösliga motsättning är att samtidigt som det kräver att folk ska avstå från skötseln av sina egna angelägenheter, så är det tvunget att begära deras deltagande, förutan vilket hela systemet skulle störta samman som ett korthus. Dessa tendenser tar sig uttryck i å ena sidan byråkraternas försök att omvandla människor till ting och å andra i mänsklighetens vägran att låta sig behandlas på det viset.

Händelserna i Frankrike visar tydligt någonting som alla revolutioner visat, men som tydligen måste läras på nytt om och om igen. Det finns inget "inbyggt revolutionärt perspektiv", inga "efter hand skärpta konflikter", ingen "progressiv utveckling av ett revolutionärt massmedvetande". Vad som finns är de konflikter som vi har beskrivit och det faktum att det moderna byråkratiska samhället, mer eller mindre oundvikligt, av sig självt skapar "olyckor" som gör att dess funktioner bryts. Detta medför folkets direkta ingripande och förser människorna med möjligheter att kräva sin rätt och ändra den sociala ordningen. Den byråkratiska kapitalismens mekanism skapar de förhållanden inom vilka en revolutionär medvetenhet kan växa fram. Dessa förhållanden är en integrerad del i hela den alienerade hierarkiska samhällsstrukturen. Närhelst människor slåss för sin rätt, blir de förr eller senare tvingade att ifrågasätta hela samhällsstrukturen.

Vi har inte här plats att ta upp det problem som nu är av störst betydelse i Frankrike, nämligen skapandet av en ny sorts revolutionär rörelse. Saker och ting skulle verkligen ha tett sig annorlunda om en sådan rörelse hade existerat och varit stark nog att överlista de byråkratiska manövrarna, att avslöja vänsterledarnas dubbelspel, att för arbetarna klargöra den verkliga meningen i studenternas revolt, att propagera för idéerna om självständiga strejkkommittéer, arbetarnas förvaltande av produktionen och arbetarråd. Många saker som kunde ha gjorts blev inte av därför att det inte fanns någon sådan rörelse. Det sätt varpå studenternas revolt utvecklade sig visade att en sådan organisation skulle ha kunnat spela en högst betydelsefull, utlösande roll utan att med ens ha blivit byråkratiserad. Men att beklaga sig över detta tjänar inte något till. Frånvaron av en sådan rörelse var ingen olyckshändelse. Om den hade skapats under den gångna perioden skulle det sannolikt inte ha blivit den sorts rörelse som vi åsyftar. Även om man tog de "bästa" av de små organisationerna - och multiplicerade deras medlemsantal några hundra gånger - skulle dessa inte ha varit kapabla att möta den uppkomna situationen. När de konfronterades med händelseutvecklingen, visade sig alla "vänster"-grupper ur stånd att behärska situationen. Vilka meriter de än kan ha som revolutionens förespråkare - en uppgift som de fyllt i åtskilliga decennier - så visade de sig oförmögna att lösgöra sig från teorierna, oförmögna att vare sig lära eller glömma någonting.

Den nya revolutionära rörelsen måste byggas upp från grunden av de studenter och arbetare som har insett den verkliga betydelsen i de händelser som har utspelats. Revolutionen måste ersätta det stora politiska tomrum som röjts av det gamla samhällets kris. Rörelsen måste utvecklas - och utvecklas snabbt.

Vi kan förstå vissa studenters motvilja att skapa en sådan organisation. De känner att det existerar en klyfta mellan praktik och teori, mellan spontanitet och organisation. Deras tvekan beror på deras tidigare erfarenheter. De har sett hur teorier blivit till steril dogmatik, hur organiserandet blivit till byråkrati eller död ritual, hur en revolutionär idé blivit till ett stelt och stereotypt program. Genom sina aktioner och sin motvilja att sätta upp långsiktiga mål, har de befriat sig från denna tvångströja. Men det är inte tillräckligt.

Många av dem har förkastat de traditionella "vänster"-grupperna. I grund och botten är dessa grupper låsta inom den byråkratiska kapitalismens ideologiska och organisatoriska ramar. De har program fixerade en gång för alla; ledare som håller innehållslösa tal oberoende av verklighetens förändringar; organisationsformer som avspeglar det existerande samhällets. Sådana grupper återger endast inom sina egna led klyftan mellan dem som ger och dem som tar emot order, mellan dem som "vet" och dem som inte vet, och skillnaden mellan teorierna och det verkliga livet. Och skamlöst nog vill de tvinga på arbetarklassen detta - den klass som alla säger sig vilja leda.

Men ändå har dessa studenter fel. Man kommer nämligen inte ifrån det byråkratiska organiserandet genom att förneka alla organisationer. Man utmanar inte de fixerade programmens stelhet genom att vägra låta sig begränsas av dessa programs mål och medel. Man vederlägger inte dogmatik genom att fördöma allt teoretiserande. Studenterna och de unga arbetarna kan inte bara stanna där de är. Att acceptera konflikterna som giltiga och som någonting som inte kan överbryggas, är att acceptera den byråkratisk-kapitalistiska ideologins natur. Det är att acceptera den etablerade ordningen och att integrera revolutionen i denna etablerade historiska ordning. Den verkliga faran idag är denna: uppror som spränger den skenvärld i vilken alienerade samhällen tycks leva, och som tillfälligt ta ner dem på jorden, hjälper samma alienerade samhällen att eliminera de oanvändbara metoderna för förtryck och att utveckla nya och smidigare metoder.

Praktik eller teori? För revolutionära socialister gäller det inte att skapa en syntes av dessa beståndsdelar. Det gäller att förstöra den sociala miljö som ger upphov till sådana falska alternativ.

Ur Paris May 1968, Solidarity Pamphlet, London 1968.

Ockupationskommittén vid det självständiga och folkliga Sorbonne i dokument

SLAGORD att spridas med alla medel (genom flygblad, i högtalare, i serier, i sånger, på husväggar, i pratbubblor, på oljemålningarna i Sorbonne, i biosalongen på så vis att man ropar ut dem under pågående föreställning, eller sedan man avbrutit föreställningen, i pratbubblor på reklamaffischerna i tunnelbanan, innan man knullar, när man har knullat, i hissen, varje gång man lyfter glaset på bistron):

OCKUPERA FABRIKERNA

ALL MAKT ÅT ARBETARRÅDEN

ÅT HELVETE MED KLASSAMHÄLLET

KROSSA VARUSKÅDESPELET

AVSKAFFA ALIENATIONEN

MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÖRRÄN DEN SISTE BYRÅKRATEN DINGLAR I DEN SISTE KAPITALISTENS TARMAR

DÖD ÅT BORGARPACKET

FRIGE DE FYRA SOM DÖDES FÖR BUTIKSPLUNDRING I SAMBAND MED 6 MAJ

Ockupationskommittén vid det självständiga och folkliga Sorbonne, den 16 maj 1968, kl 19.00.

TELEGRAM avsända den 17 maj 1968

Till CIRA (den internationella anarkiströrelsens huvudbibliotek - öa), Lausanne, Schweiz:

KAMRATER: VI ÄR MEDVETNA OM ATT VI SJÄLVA HAR BÖRJAT GÖRA HISTORIA STOP VI ÄR ANGELÄGNA OM ATT EFTERVÄRLDEN SKA FÅ VETA DET GENOM CIRAS ARKIV STOP MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÖRRÄN DEN SISTE BYRÅKRATEN DINGLAR I DEN SISTE KAPITALISTENS TARMAR STOP LEVE ARBETARNAS OCKUPATION AV FABRIKERNA STOP LEVE ARBETARRÅDENS INTERNATIONELLA MAKT STOP = OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE =

Till profesor Ivan Svitak, Prag, Tjeckoslovakien:

OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE SÄNDER SINA BRODERLIGA HÄLSNINGAR TILL KAMRAT SVITAK OCH DE TJECKOSLOVAKISKA REVOLUTIONÄRERNA STOP LEVE ARBETARRÅDENS INTERNATIONELLA MAKT STOP MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÄRRÄN DEN SISTE KAPITALISTEN DINGLAR I DEN SISTE BYRÅKRATENS TARMAR STOP LEVE DEN REVOLUTIONÄRA MARXISMEN STOP = OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE =

Till Zengakuren, Tokyo, Japan:

LEVE VÅRA JAPANSKA KAMRATERS KAMP STOP DET VAR NI SOM INLEDDE KAMPEN PÅ GEMENSAM FRONT MOT BÅDE STALINISM OCH IMPERIALISM STOP LEVE OCKUPATIONEN AV FABRIKERNA STOP LEVE GENERALSTREJKEN STOP LEVE ARBETARRÅDENS INTERNATIONELLA MAKT STOP MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÖRRÄN DEN SISTE BYRÅKRATEN DINGLAR I DEN SISTE KAPITALISTENS TARMAR STOP = OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE =

Till Ryslands kommunistiska partis politbyrå, Kreml, Moskva:

DARRA BYRÅKRATER STOP SNART SOPAS NI UNDAN AV ARBETARRÅDENS INTERNATIONELLA MAKT STOP MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÄRRÄN DEN SISTE BYRÅKRATEN DINGLAR I DEN SISTE KAPITALISTENS TARMAR STOP LEVE KRONSTADT-MATROSERNAS OCH MACHNOVISTERNAS KAMP MOT TROTSKIJ OCH LENIN STOP LEVE RÅDSUPPRORET I BUDAPEST 1956 STOP NER MED STATEN STOP LEVE DEN REVOLUTIONÄRA MARXISMEN STOP = OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE =

Till Kinas kommunistiska partis politbyrå, Den himmelska Fridens port, Peking:

DARRA BYRÅKRATER STOP SNART SOPAS NI UNDAN AV ARBETARRÅDENS INTERNATIONELLA MAKT STOP MÄNSKLIGHETEN BLIR INTE LYCKLIG FÖRRÄN DEN SISTE BYRÅKRATEN DINGLAR I DEN SISTE KAPITALISTENS TARMAR STOP LEVE FABRIKSOCKUPATIONERNA STOP LEVE DEN STORA PROLETÄRA REVOLUTIONEN I KINA 1927 SOM FÖRRÅDDES AV DE STALINISTISKA BYRÅKRATERNA STOP LEVE ARBETARNA I KANTON OCH ANNORSTÄDES SOM TAR TILL VAPEN MOT DEN SÅ KALLADE FOLKARMÉN STOP LEVE DE KINESISKA ARBETARE OCH STUDENTER SOM HAR TAGIT UPP KAMPEN MOT DEN FÖRMENTA KULTURREVOLUTIONEN OCH MAOISTISKA BYRÅKRATISKA MAKTEN STOP LEVE DEN REVOLUTIONÄRA MARXISMEN STOP NER MED STATEN STOP = OCKUPATIONSKOMMITTÉN VID DET SJÄLVSTÄNDIGA OCH FOLKLIGA SORBONNE =

Upprop till alla arbetare

Kamrater!

Det vi har uträttat i Frankrike går nu som ett spöke genom Europa och hotar hela världens härskande klasser; från byråkraterna i Moskva och Peking till miljardärerna i Washington och Tokyo. På samma sätt som vi har fått Paris att dansa återvänder det internationella proletariatet för att slakta varje stats huvudstad, varje alienationens fäste. Ockupationen av fabriker och offentliga byggnader över hela landet har inte bara fått det ekonomiska livet att avstanna utan framför allt också framkallat ett allmänt ifrågasättande av själva samhället. Det går en djup rörelse genom nästan alla lager av befolkningen: man önskar en förändring av själva livet. Den är nu en revolutionär rörelse, som bara saknar det medvetande om vad den redan har uträttat, som fordras för att den verkligen ska behärska revolutionen.

Vilka krafter kommer att försöka rädda kapitalismen? Regimen kommer att störtas om den inte försöker rädda sig med hot om vapenmakt (tillsammans med en avfärdande hänvisning till allmänna val, som inte kan hållas förrän rörelsen har kapitulerat) eller till och med genom omedelbart väpnat undertryckande. Vad det gäller en eventuell vänsterregim, så kommer den också att försvara den gamla världen med både övertygelse och styrka. Det sk kommunistiska partiet, de stalinistiska byråkraternas parti, har bekämpat rörelsen från början. Detta parti kunde inte föreställa sig gaullismens fall förrän det fann sig ur stånd att utgöra regimens viktigaste beskydd. Stalinist-partiet skulle dessutom utgöra en "folklig regerings" bästa polisstyrka. En sådan tillfällig regering skulle inte innebära någon "kerenskijism" förrän stalinisterna är besegrade. Och detta kommer i allt väsentligt att bero på arbetarnas medvetande och deras förmåga till självständig organisering. Dessa arbetare, som redan har förkastat de skrattretande överenskommelser som var så tillfredsställande för fackföreningsledarna, måste också få klart för sig att de inte kan "få ut" mycket mer inom den existerande ekonomins ram, men att de kan överta alltihop genom att förändra systemets grundval i sitt eget intresse. Kapitalisterna kan knappast betala mer, men de kan avskaffas.

Den nuvarande rörelsen har inte "politiserats" genom att överskrida fackföreningarnas miserabla krav om löner och pension, som felaktigt har betraktats som "sociala frågor". Den är redan bortom politiken; den avslöjar den sociala frågans enkla sanning. Revolutionen, som förberetts i mer än ett sekel, har nu återvänt. Den kommer inte att bekräftas annat än i sin riktiga form. Det är redan för sent för ett byråkratiskt-revolutionärt infångande. När en viss, nyligen avstaliniserad, André Barjonet efterlyser bildandet av en gemensam organisation, som kunde sammanföra "alla genuint revolutionära krafter, som inspirerats av Trotskij, Mao, anarkism, situationism", behöver vi bara påpeka att de som idag är inspirerade av Trotskij eller Mao, för att inte tala om den ömkansvärda "Fédération Anarchiste", inte har något som helst att göra med dagens revolution. Byråkraterna må nu gärna ändra inställning till vad de kallar "genuint revolutionärt", men den genuina revolutionen får inte ändra den dom den har avkunnat över byråkratin.

I dagens läge har arbetarna (med den makt de har och med de partier och fackföreningar vi bara känner alltför väl) bara en väg att gå: ett direkt övertagande av ekonomin och av alla aspekter på en förändring av det sociala livet genom att bilda kommittéer på bred bas, som öppet förklarar sig oberoende av alla partier och fackföreningar, säkerställer sitt självförsvar och bildar en federation på regional och nationell nivå. På detta sätt kommer den enda verkliga makten i landet att vara arbetarrådens makt. Misslyckas proletariatet med detta, kommer det återigen - eftersom det "är revolutionärt eller ingenting alls" - att bli ett passivt objekt. Det återvänder då till sina TV-apparater.

Vad är utmärkande för arbetarrådens makt? Utplånande av alla andra, yttre makter; direkt och total demokrati; praktiskt förenande av beslut och desammas verkställande; delegerade kan avsättas när som helst av dem som valt dem; avskaffande av hierarki och avskilda specialiseringar; det medvetna herraväldet över och omskapandet av alla det befriade livets betingelser; massornas ständiga, skapande deltagande; internationalistisk expansion och koordination. Allt detta kräver den nuvarande situationen. Allt detta innebär självförvaltning. Men se upp för polisagenter i alla moderna förklädnader och för präster, som nu börjar prata om självförvaltning, ja till och med om arbetarråd utan att erkänna dessa minimikrav. Allt de i själva verket är ute efter är att rädda sina byråkratiska positioner, de privilegier som medföljer deras avskilda intellektuella specialisering eller deras framtid som småchefer.

Vad som nu verkligen är nödvändigt har alltid varit nödvändigt från själva början av det proletära, revolutionära projektet. Man har kämpat för arbetarklassens autonomi. Man har kämpat för förintandet av löneslaveriet, varuproduktionen och staten. Man har kämpat för medvetande om historien, för avskaffande av alla splittringar och av "allt som existerar oberoende av individerna". De proletära revolutionerna fann spontant sin riktiga form i arbetarråden - i St Petersburg 1905, i Turin 1920, i Katalonien 1936, i Budapest 1956. Säkerställande av det gamla samhället eller uppkomsten av en ny utsugarklass har alltid följt automatiskt på undertryckandet av arbetarråden.

Vid det här laget känner arbetarklassen sina fiender liksom sin riktiga aktionsform. "Den revolutionära organisationen har måst lära sig att den inte längre kan bekämpa alienationen i alienerade former." (La Société du Spectacle). Arbetarråden har klart visat sig vara den enda lösningen; alla andra former för revolutionär kamp har bara fört till motsatsen till vad man eftersträvade.

Paris, 30 maj 1968

COMITÉ- ENRAGÉS - INTERNATIONALE SITUATIONNISTE - CONSEIL POUR LE MAINTIEN DES OCCUPATIONS.

22-marsrörelsens organisation

Rörelsen utgörs av basgrupper om tio personer

- som diskuterar alla politiska problem som de konfronteras med

- som delegerar en person för att rapportera sina diskussioner till varje specialkommission för de politiska problemen: fria examina och intervention i fakultetens angelägenheter, intervention i arbetarklassens utveckling, anti-imperialistisk kamp, självförsvar osv

- som delegerar en person för att rapportera sina diskussioner till och delta i angelägna diskussioner inom samordningskommittén, som också skall innefatta en delegerad från varje specialkommission

- som åtar sig organiserandet av distributionen av flygblad, diskussioner och vanligen intervention i några fabriker inom ett begränsat område

- som åtar sig ordnandet av den egna säkerheten i arbetet med propagandan och självförsvaret i allmänhet

- som utför sina egna transporter - varje grupp måste vara i besittning av minst en bil.

Det är inte nödvändigt att gruppens delegater till olika kommissioner utnämns definitivt. Gruppen kan delegera någon till varje sammankomst. Å andra sidan bildas nya grupper, allteftersom nya militanter strömmar till, så att varje grupp inte har mer än 12 medlemmar.

Specialkommissionerna möjliggör skapandet av en syntes av gruppernas diskussioner över varje tema. De bildas så snart ett nytt politiskt problem gör sig gällande. De samordnar stadsdelskommittéernas aktioner och interventioner och delegerar var och en en person till samordningskommittén. De åtar sig det konkreta verkställandet av politiska beslut och samarbetar nära med tekniska kommittén.

Samordningskommittén består av delegater från basgrupper och delegater från kommissionerna. Den utgör rörelsens beslutsstruktur och handlingsorganisation i normala tider. Om emellertid en konflikt skulle uppstå mellan delegater från basgrupper och en kommission, sammanträder en generalförsamling för att fatta det slutliga avgörandet.

Ett antal exekutiva kommissioner står i direkt beroendeförhållande till samordningskommittén:

- penninginsamling och samordnande av olika inköp

- utåtriktad verksamhet: ivägsändande av militanter för att förklara vår aktionsmetod överallt där man så fordrar - intervjusvar osv

- samordning med den övriga, icke 22 mars-, rörelsen, dvs gymnasiernas aktionskommitté, aktionskommittén 3 maj, student- och arbetarkommittén vid Censier, vid la Halle-aux-Vins, studentförbundet och lärarförbundet, de fackliga centralerna och andra eventuella bildningar

- redaktionskommittéer: samordning av arbetet med broschyrer och böcker som man vill skriva om oss (Action etc)

- pressrevy

- propaganda: affisch- och flygbladstryckeri osv

- hälsovård: läkemedel, hjälp osv

- juridik: hjälp i händelse av arresteringar, folkförsvar osv

- utlänningar pga speciella juridiska problem och varje annat förhållande som bedöms som nyttigt i det långa loppet.

Militanterna sknver en informations- och diskussionsrapport. Var och en skriver som det passar honom: tre rader information, tio rader politisk dikt, teoretisk skiss, analys. . . Kommissionerna går igenom deras rapport, varefter rörelsens kommunikéer publiceras. När ett arbete till viss del är utfört, när informationerna når landsorten, författas en redogörelse.

Aktionsprinciper. Våra aktioner inspireras av vissa principer:

- bejakandet av mångfalden och olikheten i den revolutionära strömningens tendenser

- de ansvarigas återkallbarhet och kollektivens effektiva makt

- den ständiga idécirkulationen och kampen mot informations- och kunskapsmonopol

- kampen mot hierarkeriseringen

- det praktiska avskaffandet av arbetsdelningen (eliminerandet av skillnaden mellan handens och hjärnans arbete)

- tillbakavisandet av mystifierande censur, referendum, valda församlingar, rundabordskonferenser, maktdelegationer

- tillbakavisandet av varje dialog med arbetsgivarna

- förgörandet av myten om den skiljedömande staten i det allmänna intressets tjänst

- arbetarnas egen förvaltning av företagen, en aktionsform som för tillfället bara kunde vara spontan men som vi måste framhålla som en revolutionär möjlighet.

De olika aktionerna

Fem stora områden:

- information

- proviantering

- självförsvar

- organisationer av manifestationer

Informationen tjänar ett dubbelt syfte:

- bekämpa arbetsgivarnas och regeringens indoktrineringskampanj, som sprider falska uppgifter om företagen

- upprätta ett direkt samband mellan de olika strejkkommittéerna och mellan invånarna i en stadsdel. Stadsdelsförsamlingar, där arbetare från olika fabriker vant närvarande, har kunnat sammanträda utan svårigheter.

För detta ändamål redigeras dagligen bulletiner med den information som de strejkande tillhandahåller (i Parisområdet och för vissa stadsdelar). Dessa bulletiner produceras i samarbete med de olika aktionskommittéerna. Dessutom dupliceras och sprids uttalanden gjorda av de strejkande. I stadsdelarna hålls agitations- och politiska informationsmöten på gatorna.

Provianteringen: Insamlande av pengar och livsmedel organiseras hela tiden. Kontakter knyts mellan strejkande arbetare och bönder. Arbetare ställer sina lastbilar till förfogande för provianteringsturer på landsbygden. Lagren centraliseras till företag som erbjuder sina lokaliteter. Tontals livsmedel har kunnat distribueras på så sätt.

Självförsvaret: Militantgrupper står till arbetarnas förfogande för att förstärka strejkavdelningarna och motstå attackerna på order från UNR, fascisterna, snutarna.

Manifestationerna: Manifestationer till arbetarnas såväl fysiska som politiska stöd organiseras i Paris stadsdelar, i förstäderna, i Flins. Sedan den 10 maj har otaliga manifestationer föreslagits studentförbundet och lärarförbundet, framförallt den som äigde rum fredagen den 10:e, den första natten på barrikaderna.

Aktions- och samarbetskommittéer

Den kanske viktigaste solidaritetsyttringen mellan arbetare och studenter var bildandet av aktionskommittéer med verksamhetsområde inom en stadsdel eller ett enda företag. Oftast var det oorganiserade studenter som deltog i verksamheten. Dessa kommittéer har tillsammans med arbetarna sammanställt, distribuerat och spritt en oändlig mängd flygblad. Genom aktioner i olika former har de bidragit till att lägga grunden för ett nytt slags medvetande. I den vågdal som rörelsen idag befinner sig i, har de otvivelaktigen avtynat - helt naturligt eftersom de inget annat är än ett uttryck för rörelsen, i dess höjdpunkter som i dess vågdalar. Det väsentliga kvarstår dock: dessa aktionskommittéer har tagit och fyllt uppgiften att "överskrida politiska och fackliga strukturer" för bildandet av en "mångfald politiska kärnor", som förvisso "utan organisatoriska överilningar" skall samorganiseras i en framtid så som den verkliga kampen och inte abstrakta gensagor fordrar det.

En inte mindre anmärkningsvärd aktionsform av vidsträckt betydelse har samarbetskommittéerna mellan studenter-arbetare-bönder (CLEOP) varit. Till uppgift har de haft att tillförsäkra de strejkande, speciellt i de småföretag som inte stöds av företagskommittéerna (kantiner osv.), nödvändiga livsmedel. Några har uppstått ur lantbruksskolorna, andra är av mindre precist ursprung. De har upprätthållit kontakt med kooperativ och vissa lantarbetföreningar (CNJA, FNJA). Det är framförallt i Bretagne som de fungerat och rönt det bästa mottagandet, eftersom de där inte mött något motstånd från befolkningen och således haft tillgång till ett överflöd på produkter. Alla affärer görs också upp direkt. Diskussioner har ägt rum mellan studenter och bönder och bidragit till att de officiella informationskanalerna självmant förkastats. Samarbetskommittéerna har i denna bemärkelse fyllt en funktion som motsvarar aktionskommittéernas. Det väsentliga här är att det uppstått mötesplatser, fakulteterna, att det knutits ett informations- och idénät, aktionskommittéerna, och att solidariteten mellan de olika producentkategorierna inte alltid har stannat vid intentioner utan gått vidare och tagit sig konkreta uttryck, såväl på gatan och vid Flins som i lösandet av provianteringsproblemen.

Ur La Greve Généralisée en France, mai-juin 1968, ICO/Noir et Rouge, Paris 1968.

Cohn-bendister???

Vi har inte för vana att uppehålla oss vid en person, och vi tycker inte att vi i våra hittills utkomna 42 nummer eller i andra offentliga ställningstaganden har offrat mycket på personkultens altare. Ty, för att ta några exempel på kända anarkister i det förflutna, så hade både Bakunin och Proudhon sina fel och brister och gjorde sina misstag. Närmare oss i tiden står Malatesta och Durruti. De hade också sina svaga punkter. Allt det där är självklarheter, som borde bibringa anarkister och andra med frihetliga idéer en mer realistisk uppfattning om den roll som spelas av den "hjälte" eller "ledargestalt" som de ibland känner sig frestade att utse - eller som andra försöker att pracka på dem.

Under majrevolten kom bland andra en av våra kamrater att framstå som "hjälte". Om den unge mannen, vår vän Daniel Cohn-Bendit, har det redan skrivits tillräckligt mycket dumheter, både i form av lismande smicker och grovt förtal. Nu känner vi att det är vår tur att få ett ord med i laget. För att lugna läsarna försäkrar vi att det är både första och sista gången som vi tar upp ämnet. Men vi kan inte längre tiga. Omständigheterna tvingar oss att tala - och att ta ställning. För att ännu en gång lugna våra läsare, måste vi framhålla att det naturligtvis inte är vi själva som uppfunnit den vidriga nya ordbildning, som står som rubrik. Vi har sett ordet blomstra och breda ut sig i såväl den borgerliga som stalinistiska pressen. Det är ju ganska naturligt att människor som inte kan tänka sig någon rörelse utan "ledare" försöker förringa insatserna hos dem som deltog i den omstörtande verksamheten. Och att de gör det genom att förse dem med etiketten "cohn-bendister" visar bara att de inte har förstått ett dugg!

Däremot är det inte lika naturligt att se tillvägagångssättet anammat av ett visst slag av "anarkistisk" press, vare sig när den angriper dem som bråkade med den respektabla kongressen i Carrara (vilken fräckhet, tänka sig!) eller när den angriper andra frihetliga militanter som inte nödvändigtvis är ense med den sortens självtillräckliga anarkism, som har en viss egendomlig böjelse för ortodox intolerans. Vår grupp och vår tidning är naturligtvis särskilt kära måltavlor (vi tackar för uppmärksamheten!). En av organisatörerna av nämnda kongress skrev för övrigt i ett brev till oss innan kongressen hade öppnat, att vi "hade blivit cohn-bendister". Vi går inte i svaromål för att påvisa denna oförskämdhet. Inte heller för att visa att bumerangen endast träffar de militanta patentanarkister som inte drar sig för att använda samma vapen som borgarna och stalinisterna, när de försöker personifiera en rörelse och på så sätt tömma den på politiskt innehåll. Nej, vi går i svaromål därför att termen "cohn-bendist" i själva verket äger en politisk innebörd för dem som använder ordet och därför att vi finner det angeläget att reda ut begreppen närmare.

Till att börja med, så är vi cohn-bendister på så sätt att vi bekänner oss till en öppen anarkism som är beredd till samtal och diskussion, även med vad man brukar kalla marxismen. Det är det man tycker är så förfärligt, ty anarki tycks för vissa vara något orubbligt som måste "bevara sin renhet" där uppe i sitt elfenbenstorn. Vi är alltså i ordets vidaste bemärkelse "anarko-marxister", och det är det som är det politiska innehållet i "cohn-bendismen", därför att Dany gav uttryck för samma idéer om öppenhet och avståndstagande från sekterism då han framträdde i egenskap av 22~marsmilitant.

Men innebar inte 22-marsrörelsen alltför lite av allvar, som brukar hävdas av de "organisationsmänniskor" som har sökt sig till rörelsen efteråt? Och består inte det allra finaste för somliga i att bilda en stark anarkistisk Federation (och en International av federationer - för att inte tala om fina kongresser!)? Och för åter andra i att bygga upp, eller återuppbygga, en realistisk revolutionär organisation efter mönster av JCR Jeunesse Communistes Révolutionnaire - trotskistisk "ungdoms"-organisation öa). Skillnaden skulle bara vara den att den här gången skulle man verkligen se till att organisationen fick den rätta ledningen.

Först här nalkas vi det verkliga problemet. Vi tillåter oss emellertid i förbigående att göra invändningar mot Edgar Morin som i Magazine Littéraire nr 191 uppfinner en anarkistisk "revisionism", vars "vilja till att sluta förbund mellan marxism och anarkism" främst skulle komma till uttryck i vår tidning med det avslöjande namnet Rouge et Noir (sic!) (Rött och svart, i själva verket heter tidningen Noir et Rouge - öa). Vi vill också passa på att opponera oss mot Nouvel Observateur nr 197, för vilken den anarkistiska ideologin i "N&R" är oskiljaktig från marxistiska analysmetoder.

Nåväl, om alla dessa skriverier betyder att vi inte är rädda för konfrontation och diskussion mellan anarkism och marxism och att vi inte förkastar det som Bakunin själv accepterade, nämligen arvet från Hegel - dialektiken, ja då tycker vi att det är onödigt att tala om revisionism, om ett förbund mellan anarkism och marxism, ty allt det där betyder så lite. Det är ett tankestadium vi har lämnat bakom oss.

Vi tycker istället att den faktiska klyftan inte existerar mellan "marxismen" (eller det man kallar så) och anarkismen utan snarare mellan frihetliga uppfattningar och föreställningar och byråkratiska, leninistiska, bolsjevistiska tankegångar om organisationsprinciperna. Denna klyfta har varit kännetecknande för den senaste tidens händelser - och det inte bara i Frankrike. Vi skäms inte heller - snarare tvärtom - för att vi känner oss stå närmare "marxister" som "rådskommunisterna" i det förflutna eller, för att ta ett exempel ur nutiden, vissa kamrater i ICO (Informations Correspondance Ouvrière - en allmänt frihetlig organisation av arbetare - öa), som långtifrån var så dåliga bundsförvanter i 22-marsrörelsen som de officiella "anarkisterna", vilka har en så gott som leninistisk uppfattning om partiorganisationen. Vi har redan sagt att vi inte slåss för en etikett, och absolut inte för en ny etikett. Eftersom vi aldrig har stuckit under stol med vår anarkistiska hemvist, behöver vi inte roa oss med att söka efter nya fina ord. Vi är och förblir anarkister helt enkelt - men anarkister med en klar uppfattning om öppenhet, och för oss är det nog.

Vad Dany beträffar, så har vi sagt att vi har lärt känna och uppskatta honom. Men det betyder inte att vi gör anspråk på honom eller följer honom. Det kan uppstå meningsmotsättningar på vissa punkter mellan honom och oss i framtiden, lika gärna som det kan uppstå meningsmotsättningar mellan oss och andra, till och med inom den egna gruppen. Och det är bara som det ska vara. Alla - Dany inte minst - vet att vi inte skulle dra oss för att diskutera meningsskiljaktigheter och olika värderingar. Ty för oss är den verkliga anarkismen att ifrågasätta och låta ifrågasätta. Just detta är ett yttersta vänskapsbevis (en bisak tycker många, men inte vi), och någon annan "kult" ägnar vi oss inte åt. Och det är just denna öppenhet som hindrar oss från att bli "cohn-bendister".

Redaktionellt ur Noir et Rouge, nr 4l-42, Paris, november 1968.

Minimidefinition av en revolutionär organisation

Antagen vid Situationistiska Internationalens sjunde konferens i Paris 5-11 juli 1966 och av "Comité Enragés-Internationale Situationniste" 15 maj 1968.

I beaktande av att det enda målet för en revolutionär organisation är att de existerande klasserna avskaffas på ett sätt som inte medför en ny uppdelning i samhället, betecknar vi som revolutionär varje organisation som konsekvent fullföljer det internationella förverkligandet av arbetarrådens absoluta makt, så som erfarenheterna från detta århundrades proletära revolutionar har skisserat det. Antingen presenterar en sådan organisation en helhetskritik av världen, eller också är den ingenting. Med en helhetskritik av världen menar vi en kritik som är globalt riktad mot alla de geografiska zoner där de olika formerna av en avskild socio-ekonomisk makt har installerat sig, samtidigt som den globalt riktar sig mot alla livets aspekter. En sådan organisation antar vardagslivets fullständiga avkolonisering som första och sista punkt på sitt program. Av den anledningen är inte dess mål massornas självförvaltning av den bestående världen, utan denna världs oavbrutna omvälvning. Den innebär den radikala kritiken av den politiska ekonomin, upphävandet av varan och lönearbetet. I sin egen uppbyggnad förkastar en sådan organisation varje reproduktion av den förhärskande världens hierarkiska förhållanden. Den enda begränsningen för deltagande i dess totala demokrati är alla deltagares erkännande och självständiga tillägnande av koherensen i dess kritik: denna koherens måste upprätthållas både i den korrekt formulerade kritiska teorin och i förhållandet mellan denna och den praktiska verksamheten. Den kritiserar på ett radikalt sätt varje ideologi i betydelsen idéernas avskilda makt och den avskilda maktens idéer. Således är den på samma gång negationen av varje religionens fortbestånd och negationen av det förhärskande sociala skådespelet, som alltifrån information till masskultur monopoliserar varje kommunikation mellan människor till ett enkelriktat mottagande av bilder av deras egen alienerade verksamhet. Den upplöser varje "revolutionär ideologi" genom att avslöja den som ett tecken på det revolutionära projektets nederlag, som privategendom för nya maktspecialister och som den bedrägliga förklädnad i vilken en ny representation uppreser sig över det verkliga proletariserade livet. Eftersom helhetsbegreppet i sista hand dömer den moderna revolutionära organisationen, innebär denna slutligen en kritik av politiken. Den måste som klart uttalat mål sätta att dess seger innebär dess egen undergång som avskild organisation.

Första gången publicerad i internationale situationniste nr 11, Paris, oktober 1967.

Ingemar Johansson: Efterord 1997

Anarkisterna i klasskampen tillkom ungefär så som antyds i våra "Inledande anmärkningar": en av oss blev helt enkelt uppringd av en förlagsredaktör och tillfrågad om vi "kunde sätta ihop nånting om anarkismen". Detta var någon gång på vintern 1968-69, och i efterdyningarna av ockupationsrörelsen i Frankrike vädrade givetvis krämarna morgonluft: här fanns pengar att tjäna på det nymornade intresset för anarkismen. Det är ingen tillfällighet att Daniel Guerins och bröderna Cohn-Bendits böcker kom ut i samma veva, även de på etablerade förlag.

Att man vände sig till just oss berodde på den verksamhet som vi hade utvecklat i "Föreningen LIBERTAD", en ungdomlig utbrytargrupp ur den smått åderförkalkade "Göteborgs Anarkistiska Förening". Det fanns ett drag av lustfyllt uppror över LIBERTAD (själva namnet var således lika mycket en eloge till den franske sekelskiftsanarkisten Albert Libertad - vars skrift Kulten av kadavret finns utlagd på på denna sajt - som en anspelning på det spanska ordet för frihet); något som möjligtvis inte tillfullo bröt igenom till omvärlden i den verksamhet som gjorde oss mest uppmärksammade - nämligen vår skriftutgivning.

Under loppet av några år publicerade vi en rad texter som tidigare hade varit svåröverkomliga, för att inte säga okända, i Sverige, och dessutom tre tidskriftsutgåvor (SKIT-tidningen nummer ett samt två nummer av Röda Skrattet). Skriftutgivningen sträckte sig från anarkistiska klassiker som Michail Bakunins Marx - Socialismens Bismarck över historiska verk som Rosa Luxembergs kritik av Lenins organisationsuppfattning och Ida Metts Kronstadt 1921 till situationisternas genomträngande analyser av samtiden ("Vem försvarar egentligen upprorsmakarna i Watts i de termer de förtjänar?" som det heter i Den spektakulära varu-ekonomins nedgång och fall - som vi publicerade under titeln Varuskådespelets nedgång och fall).

Det var framför allt, men inte bara, den inspiration vi fick av situationisterna som väckte ont blod hos de ortodoxa anarkisterna. Än idag kan dessa aversioner - som jag vid gott lynne kan förmå mig att betrakta som oreflekterade utslag av invand tankelunk - skönjas i somliga senila rekapitulationer från den tiden (det mest skrattretande exemplet är lögnerna och mytologiseringarna i Ingemar Sjöös Göteborgs Apacher). Att vissa av oss snart nog koncentrerade det mesta av vår kraft och tid på Situationistiska Internationalen (då tillsammans med nytillkomna lekkamrater i "Gyllene Flottan") gjorde förstås saken etter värre - anarkistiska experter på frihet är lika förstockade som alla andra experter. "Det är lätt att känna igen en intelligent människa", som Francis Picabia påpekade, "hon är inte någon specialist".

I stort sett har det varit ganska kul att än en gång nödgas gå igenom Anarkisterna i klasskampen - jag har knappt ägnat bokfan en tanke under de senaste 25 åren, även om jag "alltid" har betraktat den som en förträfflig introduktion till anarkismen. Kanske skulle vi ha dokumenterat det stalinistiska förräderiet i Spanien än klarare - för att nu inte tala om vådorna av det anarkistiska regeringsdeltagandet, kanske borde vi också ha varit mer kritiska mot en del strömningar i vår samtid?

Förmodligen. Men likväl tycker jag att antologin - bortsett från dess bibehållna dokumentära värde - alltjämt lever, och det av två skäl. Dels är den ju en bok om medveten handling, om uppror i praktiken och inte om teoretiska trapetskonster (det är för övrigt symptomatiskt att Bakunin även som teoretiker idag känns långt mer aktuell än Kropotkin), och dels försöker den finna ett nytt utgångsläge för den frihetliga socialismen i medvetenheten om den gamla arbetarrörelsens praktiska nederlag och teoretiska begränsningar (den löjliga vurmen för lönearbetet, oviljan att diskutera en kvalitativ förändring av vardagslivet, undfallenheten inför varufetischismen med mera med mera i vämjelig oändlighet).