Den spanska revolutionen

BE - IJ: Anarkism och syndikalism i Spanien

Den spanska regionalfederationen av Första Internationalen tog så gott som oreserverat Bakunins parti i tvekampen mellan denne och Marx. På sin första kongress i Barcelona 1870 uppmanade den alla Internationalens federationer att "förkasta den aktion som har till mål att genomföra den sociala omgestaltningen med nationella politiska reformer och uppfordrar dem istället att koncentrera hela sin verksamhet på fackföreningarnas federativa organisation, såsom det enda medlet att hemföra segern åt den sociala revolutionen. Denna federation är arbetarnas verkliga organisation och måste formas utan någon som helst politisk inverkan".

Den spanska regionalfederationens inställning var en direkt avspegling av arbetar- och bondemassornas misstro mot parlamentarism och centralism, liksom det faktum att varken den 1871 bildade oansenliga socialdemokratiska utbrytningen ur regionalfederationen eller den 1888 bildade socialdemokratiska landsorganisationen - Unión General de los Trabajadores, UGT - erhöll något större stöd från massorna.

Under påverkan av den franska syndikalismen och den anarkistiska kommunismen bildades 1911 CNT - Confederación Nacional del Trabajo - som tog upp traditionerna från regionalfederationen och omgående växte till en mäktig organisation. På dess kongress 1919 var 714.000 arbetare representerade. CNT verkade under hela Primo de Riveras 20-talsdiktatur illegalt och det var vid denna tid som det fasta anarkistiska kamporganet FAI - Federación Anarquista Ibérica - bildades. CNT reorganiserades först efter monarkins fall 1931 och hade året därpå 1,2 miljoner medlemmar. Vid denna tid ökade UGT än kraftigare, främst beroende på att de i valet segerrika republikanerna och socialdemokraterna gjorde organisationen till ett slags statligt fackförbund, avsett att vara obligatoriskt för de spanska arbetarna och tjänstemännen.

Vid valen 1933 förlorade socialdemokratin hälften av sina mandat och under den följande reaktionära perioden förklarades såväl CNT som UGT illegala. CNT kunde inte återuppta sin fulla verksamhet förrän efter februarivalen 1936 som blev en framgång för de samverkande vänsterpartierna. Syndikalisterna önskade inte "någon sorts byråkratiskt dekreterande ministersocialism, utan kämpar för den syndikalistiska socialismen underifrån. Nödvändigheten av kamp mot den fascistiska faran ställer den sociala revolutionens problem omedelbart på dagordningen. Alla de senaste årens erfarenheter visar att såväl försvarskampen som den sociala revolutionen endast kan genomföras av UGT-CNT gemensamt, däremot inte av någondera var för sig" (ur en resolution vid CNT:s kongress i Zaragoza, maj 1936).

CNT ville alltså arbetarnas direkta och inte representiva kamp mot fascismen och för den sociala revolutionen. De samverkande vänsterpartiernas undertryckande av CNT illustrerar motsättningarna: före den 19 juli 1936 höll republiken 9.000 CNT-medlemmar som politiska fångar. Samma CNT-medlemmar som vid upprorets början räddade republiken från sammanbrott (se Det spanska inbördeskriget, del 1, sid 139, Försvarsstabens krigshistoriska avdelning, Stockholm 1938) och som utvidgade inbördeskriget till en revolution.

Om revolutionens utveckling och öde berättar de närmast följande utdragen ur olika dokument och källskrifter, varav Isaac Puentes Frihetlig kommunism kan sägas utgöra en sammanfattning av CNT-FAI:s medel och mål.

Slutligen blott ytterligare några förkortningar och deras innebörd: PSUC står för "Partit Socialist Unificat de Catalunya" (katalanska för "Kataloniens förenade socialistparti"). Det bildades genom sammanslagning av diverse småpartier i juni 1931, var anslutet till Komintern, fungerade som Stalins, och följaktligen den inre kontrarevolutionens, verktyg. Dess motpol inom det revolutionärt marxistiska lägret utgjordes av POUM ("Partido Obrero de Unificación Marxista" - "Förenade marxistiska arbetarpartiet") som all världens stalinister kallade "trotskister" och "Hitlers agenter" (ödets ironi ville att samma stalinister några år senare, också då på order från Kreml, skulle hävda att Hitler var Stalins bäste vän). Som framgår av flera här återgivna dokument var POUM ett revolutionärt marxistiskt parti, som kompromisslöst stod på revolutionens och antifascismens sida och hade arbetarklassens stöd. Dagarna efter den misslyckade militärkuppen skallade det på Barcelonas gator: FAI, FAI, CNT, UGT, POUM!

BE - IJ

Isaac Puente: Frihetlig kommunism

Den frihetliga kommunismen har den ekonomiska organisationen av samhället som grund. Det ekonomiska intresset är nämligen det enda som alla individer har gemensamt. Den samhälleliga organisationen kan inte ha något annat mål än att ta i gemensam besittning allt det som utgör den nationella rikedomen, dvs produktionsmedel, produktivkrafter och produkter samt att likaledes ta i gemensam besittning vars och ens skyldighet att efter förmåga och fallenhet bidra till produktionen och att distribuera produkterna mellan samhällets medlemmar enligt principen: åt var och en efter behov. Allt det som inte utgör någon ekonomisk funktion eller aktivitet står utanför organisationen och dess kontroll, dvs till förfogande för individernas initativ- och handlingskraft.

Det finns ingen skarpare motsättning än den mellan den politiska och ekonomiska organiationen av samhället. Den politiska är den som är gemensam för alla regimer som grundar sin makt på staten. För att visa denna motsättning har vi ställt upp följande tablå:

Förverkligandet

Den frihetliga kommunismen grundar sig på redan existerande organismer genom vilka man kan organisera stadens eller byarnas ekonomiska liv allt efter de enskildas och ortens behov. Dessa organismer är syndikatet och den fria kommunen. Syndikatet förenar individerna, sammansluter dem efter arbetskategori eller daglig kontakt i samma arbete. Arbetarna i en fabrik, i en verkstad eller på ett lager förenar sig först och bildar därigenom den minsta enheten, som är självstyrande i allt som utgör dess egenhet. Tillsammans bildar dessa enheter sektionen i ett bransch- eller industrisyndikat. Det finns vidare ett syndikat för medlemmar av de olika yrkesgrupper som i sig själva inte är tillräckligt numerärt starka för att bilda ett syndikat. Områdets syndikat är sinsemellan federerade och utgör den Lokala Samorganisationen, som genom en kommitté, bestående av delegerade från syndikaten, representeras i ett plenum, vilket är sammansatt av alla generalrådets kommittéer och som i sista hand besitter högsta makt.

Den fria kommunen är samorganisationen, arbetarrådet, på en liten ort eller i en by. Den har suveränitet i de frågor som rör orten - en institution av gammalt datum, som nu är berövad sin auktoritet av de politiska institutionerna men som kan återvinna den genom att organisera det lokala livet.

Nationalekonomin beror på harmonin mellan de olika orter som tillsammans bildar nationen. Då varje isolerad ort har sin ekonomi i ordning måste helheten bli harmonisk och den nationella överensstämmelsen fulländad. Denna fulländning är inte påtvingad uppifrån utan har vuxit fram nerifrån som en spontan verkan och inte som ett resultat av tvångsåtgärder. Om individerna uppnår samstämmighet i sina relationer så är samstämmigheten mellan orterna ett resultat av samma relation: den periodiska och omständighetsberoende, mellan plena och den som upprättas av industrifederationerna, som just har till uppgift att på ett nationellt plan sammanbinda kommunikationer, transporter och industrier som inte kan begränsas lokalt. Vi skall i det följande var för sig studera lantekonomin, stadsekonomin och nationalekonomin.

Lantekonomin

Enklast förverkligas den frihetliga kommunismen på landsbygden, eftersom allt som där behövs är att blåsa liv i den fria kommunen.

Den fria kommunen innebär att alla en bys innevånare förenas i ett råd med rätt att sköta alla lokala affärer, i första hand produktionen och distributionen. Som det nu är står detta råd under förmyndarskap och dess beslut kan upphävas av municipalrådet, riksdagen och regeringen - tre institutioner som parasiterar på den fria kommunen.

I den fria kommunen skall inte bara ett stycke jord, som nu, utan allt som utgör den vara kommunens egendom: berg, träd och omgivningar - jordens frukter - kreatur och slakt - byggnader, maskiner och arbetsredskap - alla artiklar och produkter som innevånarna lagrar. Den privata äganderätten skall existera endast i form av nyttjanderätt till det som alla har behov av, till bostad, kläder, möbler, redskap, en liten privat täppa för varje hushåll samt hönsfåglar för egen konsumtion. Allt annat än dessa nödvändigheter kan kommunen, efter föregående rådsbeslut, beslagta. Allt som vi onödigtvis samlar på oss tillhör oss nämligen inte, det berövas de andra. Det är undanhållande av den gemensamma egendomen.

Alla innevånare är jämställda när det gäller 1) att producera och samarbeta för kommunens underhåll, utan andra skillnader än dem som berör fallenhet och förmåga (ålder, yrke, förkunskaper etc), 2) att delta i rådets beslut och 3) att konsumera i enlighet med egna behov eller ransoneringsbeslut.

Den som vägrar att samarbeta för det gemensamma skall berövas sina andra rättigheter: besluts- och konsumtionsrätten. Undantagna härifrån är barn, sjuka och gamla.

Den fria kommunen skall federeras med andra orter och med de lokala samorganisationerna i städerna samt med de nationella industrifederationerna. Varje ort erbjuder sina överflödsprodukter för att i utbyte få det som den har behov av. Den bidrar med personlig hjälp till arbete av allmänt intresse som järnvägar, vägar, vattenförråd, kraftverk, återplantering av skog osv. I utbyte mot detta samarbete av regionalt eller nationellt intresse kan den fria kommunen tillgodogöra sig allmänna tjänster, dvs post, telegraf, telefon, järnvägar och transportväsende - ljus och elektrisk energi - vårdhem, sjukhus, vilohem och varmbadhus - högre undervisning - artiklar och varor som inte tillverkas på orten.

Arbetskraftsöverskottet skall användas för nyskapande arbete och produktion som orten har behov av, arbetstiden skall förkortas för alla och delas lika mellan alla.

Eftersom den spanske bondens förfäder levde på liknande sätt, skräms han inte av denna kommun. I alla byar fungerar idag det gemensamma arbetet, den mer eller mindre utsträckta kommunala egendomen, det gemensamma brukandet (tex av ull och betesmark). I de lantliga vanorna finns metoder och tillvägagångssätt för att lösa alla upptänkliga svårigheter - inte i enlighet med en enda, om än av de andra utnämnd och vald, individs vilja utan i överensstämmelse med allas.

Stadsekonomin

I staden motsvaras den fria kommunen av den Lokala Samorganisationen (LS), som kan finnas i varje industrianhopning, i varje stadsdel. Industrisyndikatens lokala samorganisationer utövar tillsammans makten i generalrådet, som sammansluter alla ortens arbetare, och vars uppgift det är att ordna ortens ekonomiska liv, i synnerhet produktionen och distributionen, i enlighet med ortens behov och andra orters fordringar.

När revolutionen bryter ut tar syndikaten fabrikerna, verkstäderna och lagren i gemensam besittning liksom hus, byggnader, jord, allmänna tjänster, lagrade varor och råmaterial. Syndikaten organiserar distributionen och använder sig då av kooperationerna eller marknads- och försäljningsställen.

För att alla skall tillförsäkras sina rättigheter måste var och en ha ett arbetskort, som utdelas av respektive syndikat. På detta kort noteras noggranna uppgifter för konsumtionen (tex familjens storlek), arbetsdagar och arbetstid. Undantagna härifrån är barn, gamla och sjuka. Konsumtionskortet tillförsäkrar alla rätten att 1) i enlighet med behov eller ransoneringsbeslut konsumera alla på orten utbjudna produkter, 2) ha tillgång till beboelig bostad, oundgängliga möbler, hönsfåglar, en frukt- eller köksträdgård om kollektivet så beslutar, 3) utnyttja de allmänna tjänsterna och 4) delta i alla beslut som fattas i fabriken, verkstaden eller lagret, sektionen, syndikatet eller den lokala samorganisationen.

LS skall sörja för områdets behov och utveckla den speciella industri för vilket det är bäst lämpat eller som är mest nödvändig för de nationella behoven.

I generalrådet fördelas arbetskraften mellan de olika syndikaten, varefter dessa fördelar den med sikte på att alltid undvika sysslolöshet och att höja den dagliga produktionstakten genom arbetsombyte eller att, när rättvisan så kräver, minska antalet arbetstimmar.

Alla initiativ som inte är rent ekonomiska skall överlämnas till enskildas eller gruppers initiativ.

Varje syndikat måste vidta åtgärder som gagnar alla, speciellt sådana som gäller arbetarnas säkerhet, hälsa och trivsel.

Nationalekonomin

Vars och ens ekonomiska ofullkomlighet tvingar individerna att samarbeta i ortens ekonomiska liv. Samma ofullkomlighet tvingar kollektiven att samarbeta i nationalekonomin. Staden kan inte fungera normalt förrän varje område uppfyller sin roll och således säkrar den blodcirkulation som tillför staden vad den saknar och befriar den från det som är den i vägen. Det ena området måste sättas i förbindelse med det andra för att de ömsesidiga behoven och kommunikationsmöjligheterna skall kunna klargöras. Här inträder industrifederationens roll. De organiserar de kollektiva tjänster som bara kan fungera nationellt - kommunikationer (post, telegraf, telefon) och transporter (järnvägar, båttransporter, vägar).

Den enda överbyggnad som får finnas på den lokala organisationen är den som har en funktion som inte kan fyllas lokalt. Bara kongresserna uttrycker den nationella viljan och utövar den omständighetsberoende och tillfälliga makt som råden ger dem.

Mellan de nationella transport- och kommunikationsfederationerna kan finnas distriktsfederationer för tex vattenvård, skogsbruk och elektrisk energi. Gemensamt förvaltar de nationella federationerna vägar, järnvägsnät, byggnader, maskiner, utrustning och verkstäder, som de fritt erbjuder orter och individer som samarbetar i nationalekonomin genom att 1) utbjuda sina överflödsvaror och -produkter, 2) producera efter nationens behov och egen förmåga och 3) personligt delta i arbete som fordrar deras medverkan.

Det beror på den goda organiseringen av transporten om de fattiga lokaliteterna skall kunna provianteras och de rika befrias från sitt överflöd. Denna organisation skall och kan inte skapas ovanifrån. Individerna uppnår samförstånd genom att gå samman och orterna genom att upprätta ömsesidiga förbindelser. En förteckning där varje orts produktion anges och som upplyser om vad den kan erbjuda och varav den har behov underlättar provianteringen.

Om nödvändigheten tvingar individerna att förena sina ansträngningar i det ekonomiska liv som lokaliteten har behov av, så tvingar den också kollektiven att förena sig i ett nationellt utbyte, där transporter och kommunikationer måste spela sin roll i upprättandet av mellanlokala relationer.

Varken vad det gäller den ekonomiska hushållningen eller individens frihet tillstöter längre några komplikationer.

Slutsatser

Den frihetliga kommunismen är en öppen väg på vilken samhället organiserar sig spontant och fritt och på vilken den samhälleliga utvecklingen kan fortgå utan artificiella missbildningar. Den är den mest rationella lösningen på det ekonomiska problemet, ty den innebär att det distribueras och produceras efter behov. Ingen kan undkomma skyldigheten att delta i produktionen, eftersom det är själva Moder Natur som påtvingar oss arbetets hårda lag.

Det ekonomiska samarbetet är samhällets springande punkt. Men det är och måste vara det enda samarbete som kollektivet kan påtvinga individen. Alla andra aktiviteter - kulturella, konstnärliga, vetenskapliga - bör lämnas utanför kollektivets kontroll och i händerna på grupper som önskar utöva dem.

Eftersom arbetsdagen inte kommer att förbruka alla krafter, kommer individens arbetskapacitet utanför den kontrollerade produktionen att resultera i en sinnets fria och spontana, en entusiasmens frukt som i sig är sin egen belöning. I en sådan produktion finns fröet till ett annat samhälle - det som anarkismen framhäver och fortplantar. Allteftersom denna produktion tillfredsställer samhällets behov, kommer den att göra organisationernas ekonomiska förmyndarskap över individerna överflödigt.

Ur Isaac Puente: El Communismo Libertario, Ediciones CNT-FAI, Barcelona 1932.

Krig och revolution i Spanien

Det spanska "inbördeskriget" är inte ett inbördeskrig i vanlig mening utan ett krig där främmande makter deltar utan officiell krigsförklaring. Från början var det visserligen organiserat av en inhemsk militärjunta med blandad fascistisk-monarkistisk sammansättning med syfte att utplåna de socialistiska rörelserna av olika skolor i Spanien. Det igångsattes med finansiellt bistånd av den spanska kapitalismen och tog form av ett klasskrig. Men redan före detta krigs lössläppande, hade dess tillskyndare försäkrat sig om militär hjälp från Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien liksom om finansiellt stöd från den internationella kapitalismen. Till det kämpande folkets hjälp har under de gångna månaderna också strömmat frivilliga från alla världens hörn och kanter. Kriget i Spanien har en utpräglad karaktär av klasskrig av nationell karaktär men med starka internationella inslag.

Redan den 18 juli 1936 började militärjuntan sin aktion. Den gjorde sig då till herre i spanska Marocko och en del platser i provinserna. Men det var först den 19 juli angreppet skedde i storstäderna och det var då arbetarna tog upp den väpnade kampen mot militärjuntan. Därför betraktar man den 19 juli som den egentliga dagen för revoltens utbrott.

Den 19 juli gick militärjuntan till anfall i Barcelona, arbetarna gick ut på gatorna och tog upp striden. De nästan fullkomligt vapenlösa arbetarna stormade fascisternas barrikader och kanonposteringar. De stormade kasernerna för att komma i besittning av vapen. De genomförde ett hjältedåd som ådagalade att en revolutionär arbetarklass har förmåga att besegra även en modern militärmakt utrustad med alla den moderna krigsteknikens fulländade vapen. De revolutionära arbetarna i Barcelona med anarkosyndikalisterna i spetsen genomförde den nästan otroliga bragden, att på två dar besegra militären och likvidera fascismen i staden och nästan hela Katalonien. Och det måste slås fast som allmän regel, att i de landsdelar i Spanien där den anarkosyndikalistiska rörelsen var stark, där besegrades den fascistiska resningen snabbt, medan denna resning segrade där den reformistiska rörelsen var mest utbredd. Det enda mer betydande undantaget härifrån var Zaragoza, där CNT, den anarkosyndikalistiska landsorganisationen, behärskade arbetarrörelsen. Men här hade fascisterna koncentrerat så stora mängder militär och vidtagit sådana militära åtgärder att arbetarna kom att ligga under i tvekampen. Den 19 började också kampen i Madrid och fastän CNT här hade mindre omfattning än UGT och vägrades vapen, så var det dock anarkosyndikalisterna som, utrustade med knivar och revolvrar, var främst i angreppet mot de militära ställningarna.

Folkfronten

existerade som politisk operationsbas, som en allians mellan de socialistiska arbetarpartierna och den radikala vänstern, redan före militärresningen. Den hade genomfört en politisk valseger och var i besittning av regeringsmakten. Men denna folkfront var öppet fientligt inställd mot ena halvan av den spanska arbetarklassen, mot den anarkosyndikalistiska rörelsen. Folkfrontens regering bekämpade CNT, den syndikalistiska landsorganisationen och FAI, det anarkistiska förbundet, samt den anarkosyndikalistiska ungdomsrörelsen lika hänsynslöst som föregående regeringar. Före juli uppskattades antalet politiska fångar ur den anarkosyndikalistiska rörelsen till omkring 9000. Så sent som 16 juli häktades ännu på folkfrontsregeringens order en rad syndikalistiska militanter i Madrid. De syndikalistiska organisationerna i Madrid var stängda på order av regeringen. Samma var förhållandet i Barcelona. Det anarkosyndikalistiska ungdomsförbundets avdelningar hade upplösts över hela landet och måste arbeta illegalt och underjordiskt. Den 16 juli framställde CNT krav hos regeringen i Madrid om frigivandet av de syndikalistiska fångarna, upphävandet av restriktionerna mot de syndikalistiska organisationerna samt utlämnandet av vapen till arbetarna. Man visste redan då, att en fascistkupp förestod. Regeringen öppnade syndikaten i Madrid men frigav inte de politiska fångarna. Den utdelade vapen till de reformistiskt organiserade arbetarna men inte till anarkosyndikalisterna. I Zaragoza vände sig CNT till regeringsguvernören och begärde vapen mot fascisterna. Detta vägrades därför att arbetarna till 90 % var anarkosyndikalister. Till följd av denna vägran förmådde också militären besegra de så gott som vapenlösa arbetarna på denna viktiga punkt och spela staden över i fascisternas händer. Regeringen i Barcelona vägrade likaledes att utlämna vapen. Arbetarna måste erövra dem genom att storma kasernerna.

Denna fientliga hållning mot anarkosyndikalisterna har folkfronten hela tiden upprätthållit, till och med under den tid anarkosyndikalisterna sedan deltog i regeringarna. Man har varit rädd för att anarkosyndikalisterna skulle bli så militärt starka, att de kunde dominera. På grund därav har CNT:s milisformationer (med undantag för Madrid-fronten) alltid blivit undermåligt utrustade från regeringsarsenalerna, vilket särskilt på den aragonska fronten haft ödesdigra konsekvenser med högst skadligt inflytande på den militära situationen i dess helhet.

Det finns på den antifascistiska fronten två klasser representerade. Klasskriget på den antifascistiska fronten har aldrig inställts. Det har delvis tagit form i dålig utrustning etc av den revolutionära delen av arbetarmilisen. Politiskt har det intrigerats och intrigeras fortfarande mot de arbetargrupper som bär upp den sociala revolutionen. De borgerliga skikten har under senare tid med bistånd från Moskva lyckats komma i besittning av regeringsmakten, från vilken de båda stora arbetarorganisationerna CNT och UGT (den reformistiska landsorganisationen) blivit utestängda. De tillhör således inte längre "folkfronten". På detta och andra sätt har ständigt kampen mellan de socialrevolutionära arbetarmassorna och de kapitalistiskt orienterade borgarskikten pågått.

Kollektiviseringen

I Barcelona fortskred händelserna så snabbt att man redan tisdagen den 21 juli 1936 på några platser började återgå till arbetet. Den 23 juli hävde CNT officiellt för hela Katalonien den generalstrejk som hade proklamerats. Redan den 21 började arbetarna expropriera produktionsmedlen och "kollektivisera" dem. Man avvaktade inga paroller och inga order vare sig från CNT:s centralledning, från något parti eller från regeringen. Initiativet kom underifrån, från arbetarna själva på arbetsplatsen.

Två principer framfördes beträffande socialiseringen: 1) kollektivisering 2) nationalisering. Därmed menades väsentligen: genom kollektiviseringen övertog arbetarna själva förvaltningen av företagen under syndikatens kontroll; genom nationaliseringen överfördes företagen i statens eller kommunens ägo och arbetarna fick bara en annan arbetsköpare.

I Katalonien, där arbetarna till 75% var anarkosyndikalistiskt orienterade, förkastade man nationaliseringen. När centralregeringen den 1 augusti 1936 dekreterade att "alla egendomar och länderier tillhörande personer som är invecklade i den fascistiska rörelsen skall förstatligas", så kunde tidningen CNT lakoniskt slå fast att regeringen var för sent ute, att arbetarna hade varit kvickare i vändningarna än regeringen. De hade beträtt kollektiviseringens väg utan att avvakta vad regeringen tänkte eller inte tänkte i denna sak. Från Katalonien spred sig kollektiviseringsrörelsen runt alla delar som var i folkfrontsregeringens besittning.

Vid nuvarande tidpunkt är hela den katalanska industrin kollektiviserad, en stor del av jorden, transportverksamheten och alla offentliga tjänster. I Aragonien, som är utpräglat agrariskt, har kollektiviseringen genomförts kanske med ännu större konsekvens och omfattning. Och kollektiviseringen har överallt gripit omkring sig i de antifascistiska områdena.

I Katalonien har UGT:s medlemmar hela tiden samarbetat med CNT:s för genomförandet av kollektiviseringen. UGT:s ledning tvingas i stor utsträckning att acceptera denna princip och UGT:s medlemmar ansluter sig ute i landet i stor omfattning till kollektiviseringen, vilken innebär förverkligandet av den sociala revolutionen efter syndikalistiska linjer.

Det är däremot anmärkningsvärt, att de mest förbittrade motståndarna till kollektiviseringen är de stalinistiska partigängarna. På grund av utrikespolitiska intressen och önskan att upprätthålla alliansen med Frankrike och vänskapen med England i händelse av ett framtida krig mot Tyskland, vill Moskva inte att dess partier skall företa sig något som kan stöta den kapitalistiska imperialismen hos västmakterna. Det stalinistiska partiet kämpar för "parlamentarisk" demokrati (återinförandet av kapitalismen). Kollektiviseringen har betecknats som stöld från staten. Till följd härav har stalinpartiet blivit småborgarnas och mellanböndernas parti.

Den 24 oktober 1936 utfärdades för Katalonien ett kollektiviseringsdekret, som konfirmerade och legaliserade den av arbetarna redan genomförda kollektiviseringen av företagen och avsåg att generalisera och underlätta dess fortsatta utveckling, liksom den avsåg att skapa likformighet. Alla företag med minst 100 arbetare skulle omedelbart kollektiviseras. Arbetarnas egen kollektivisering hade dock sträckt sig längre och den fortsatte. De företag som på grund av en eller annan hänsyn inte kunde kollektiviseras, ställdes under arbetarnas och regeringens gemensamma kontroll.

Kontrarevolutionen

Alla revolutioner följs av kontrarevolutionära strävanden. Denna lag har varit lika ofrånkomlig för Spanien som för alla länder. Frågan i Spanien är nu om revolutionen eller kontrarevolutionen slutligen skall segra. Som kontrarevolutionens representanter har vi redan nämnt det stalinistiska partiet. Hit hör även det socialdemokratiska partiets högerhalva, samt de olika borgerliga partierna. Som revolutionens väsentliga bärare står CNT-FAI.

Kontrarevolutionens impulser utgår huvudsakligen från Moskva. Den första attacken gjordes i december 1936, då partiet POUM på order från Moskva uteslöts ur den katalanska regeringen. POUM betraktades av Moskva som trotskistiskt och på grund av den antitrotskistiska psykos, som gör sig gällande i Ryssland, ville Moskva inte tolerera någon POUM-minister. Moskva hotade att inställa sina vapenleveranser. Inför detta hot kapitulerade CNT och POUM uteslöts. Kommunisterna har nu tillsammans med Estat Catala, vars ledare betecknande nog vid revolutionens utbrott flydde till det fascistiska Italien, upprättat en tjeka som undanröjt mer kända revolutionärer. Ett 60-tal av CNT:s mer framträdande kamrater har således "försvunnit". Ett av de mest uppmärksammade fallen är mordet på en italiensk antifascist och anarkist, Camillo Berneri. Han och en kamr!t till honom hämtades en kväll i bostaden i Barcelona och fanns nästa morgon döda på gatan i närheten av polispresidiet. Ett annat fall är ledaren för POUM, Andres Nin, som häktades och sedan "försvann" från fängelset. Polisväsendet har i stor utsträckning kommit i händerna på kommunister, vilka utnyttjar detta förhållande till masshäktningar. Lagar som tillkommit för att användas mot fascisterna utnyttjas mot revolutionärerna, som därmed döms till mångåriga straff. En systematisk förföljelse har genomförts mot POUM vars revolutionära inställning är känd och omvittnad och vars milisformationer utmärkt sig för tapperhet och mod. Praktiskt taget har partiet och dess milisformationer likviderats. Den egentliga huvudfienden är emellertid CNT-FAI. Den 3 maj 1937 försökte polistrupper i Barcelona under ledning av den kommunistiske polismästaren Salas att sätta sig i besittning av den kollektiviserade telefoncentralen där medlemmar tillhörande såväl CNT som UGT höll väpnad vakt. Denna provokation höll på att släppa lös inbördeskriget på den antifascistiska fronten i Katalonien. Barrikader var resta överallt och CNT hade nio tiondelar av staden i sin besittning. Det skulle ha varit en förhållandevis enkel sak att likvidera den kommunistisk-borgerliga kontrarevolutionen i Barcelona, men CNT ville inte kriget bakom fronten, vilket skulle kunna åstadkomma obotlig skada i försvaret mot fascisterna. CNT gjorde nya eftergifter. Provokationen misslyckades. CNT har i augusti 1937 offentligt föreslagit kommunisterna en allians för att få slut på de förödande inre fientligheterna mellan de olika grupperna av arbetare.

Milisens militarisering kan också betraktas som en av kontrarevolutionens vinningar. CNT-FAI har själva krävt enhetlig ledning av milisen, enhetlig strategi, enhetliga operationer, enhetlig organisation, enhetlig försörjning och proviantering och därtill strängaste disciplin. Allt detta kunde ordnas inom ramen för milisen. Men kontrarevolutionen vill ha militarisering. Detta innebär att den kontroll som arbetarnas organisationer har över milisen går dem ur händerna. Genom militariseringen görs arbetarmilisen till ett statsinstrument över vilket regeringen förfogar. Om denna är kontrarevolutionär kommer militären att användas kontrarevolutionärt, dvs mot arbetarna. Milisen är revolutionens instrument mot fascismen för revolutionens säkerställande. Dess militarisering innebär att den blir ett statens instrument som skall kunna användas mot revolutionen.

Kontrarevolutionen lyckades slutligen i maj 1937 störta regeringen Caballero, återigen med hjälp av Moskva. Caballero ville inte tillmötesgå kommunisternas kontrarevolutionära krav i tillräcklig grad. Därför blev han avlägsnad och i stället kom regeringen Negrín, där noskesocialdemokraten Prieto spelar första fiolen. Huruvida det skall lyckas denna kontrarevolutionära falang att besegra revolutionen och återställa i stort sett den kapitalistiska ordningen kan det ännu inte finnas någon mening om. Men faran finns.

CNT-FAI och staten

CNT-FAI är principiellt antistatlig. Den har aldrig intagit den ståndpunkten att man skall erövra staten för att med den genomföra revolution, utan har alltid varit av den meningen att staten måste tillintetgöras för att man skall kunna genomföra revolutionen. Följaktligen har man alltid varit fientlig mot varje regering och deltagande i regering. Men CNT-FAI har likväl drivits att delta såväl i regeringen i Katalonien som i centralregeringen i Madrid, sedan i Valencia.

Revolutionen i Katalonien följde rent antistatliga banor. Staten avkläddes det ena verksamhetsområdet efter det andra, den ena funktionen efter den andra, den ena institutionen efter den andra tills det slutligen inte återstod annat än ett skelett.

Industri, transport, järnvägar, post, tull, telegraf, telefon, undervisningsväsendet, hälsovårdsväsendet, universitetsverksamheten, livsmedelsförsörjningen, milis, polis - allt lades över på de fackliga organisationerna eller ställdes under deras kontroll. Den gamla militärapparaten hade försökt en statskupp men övervunnits. Den nya militärapparaten, milisformationerna, danades av arbetarnas organisationer och stod under deras kontroll. Milisen stod inte till regeringens förfogande. Regeringen försökte att ändra detta förhållande genom att mobilisera årsklasserna 1933, -34, -35. Omkring 10.000 ynglingar inställde sig i Barcelona, men de beslutade att inte ställa sig till regeringens disposition utan enrollera sig i arbetarmilisen. Polistrupperna, det lilla antal som återstod, ställdes under kontroll av arbetarnas organisationer och utrensades. Regeringen hade inga fysiska vålds- eller maktapparater till sitt förfogande. Den var maktlös.

Arbetarna upprättade milisen och därefter upprättades Miliskommittén som var högsta myndighet över milisen. Arbetarna övertog produktionen och de offentliga tjänsterna. De skapade Ekonomiska rådet för samordnandet av det ekonomiska livets olika grenar. Dessa två kommittéer var en tid innehavare av den verkliga makten i Katalonien. Staten var så gott som död. Nerifrån och upp höll den nya samhällsordningen på att byggas upp. Folkets makt och folkets frihet grundmurades. De auktoritära överbyggnaderna stod som tomma våningar. Det socialistiska samhället på federalistiska principer höll på att ta gestalt.

Likväl offrade CNT-FAI uttrycken för den nya verkligheten. Med rätt eller orätt ansåg man att det var nödvändigt att alla antifascistiska krafter enades i gemensamt samarbete för genomförandet av segern över fascismen och att detta samarbete endast kunde komma till stånd genom en regering. En tid sökte man visserligen att istället för en regering skapa det Exekutiva rådet, men det var utrustat med alla en regerings befogenheter och funktioner. CNT-FAI hade, om också som ett provisorium, gett avkall på sina principer och inträtt i regeringen i Barcelona för att därigenom kunna stärka kriget mot fascisterna. Detta skedde den 1 september 1936. Man intalade CNT-FAI att Spanien skulle få vapen om CNT gick in i regeringen. Löften från Frankrike förelåg. CNT ville inte stå i vägen och var med på att pröva möjligheten. I och med detta inkorporerade man Ekonomiska rådet och Miliskommittén i den nya regeringsapparaten. Dessa revolutionens egna skapelser till statens överflödiggörande blev nu integrerade beståndsdelar i den nya regeringen och staten. Staten började få ryggrad. Antingen måste revolutionen likvidera staten eller också kommer staten att likvidera revolutionen.

Sedermera leddes man av samma hänsyn att ingå i centralregeringen i Madrid, vilket skedde i november 1936. CNT krävde först att det skulle upprättas ett försvarsråd och att den gamla regeringen skulle upplösas.

Det är emellertid att märka att CNT-FAI på det ekonomiska området fortfarande behållit sin ekonomiska maktställning genom kollektiviseringen av företagen, de offentliga tjänsterna och i stor omfattning av jordbruket. Men kontrarevolutionens avsikt är naturligtvis att försöka likvidera detta tillstånd. Som motdrag mot kontrarevolutionen har CNT sökt få till stånd en revolutionär allians med UGT, vilka båda organisationer tillsammans representerar det arbetande folket. I stor utsträckning accepterar UGT:s medlemmar allt mer avgjort de revolutionära principer för den sociala omdaningen som CNT förfäktar och tillämpar. UGT:s ledning har slutligen i princip accepterat en allians och underrättat CNT därom den 30 juli 1937. CNT hoppas i varje fall att denna allians skall kunna bli tillräckligt stark för att dämma upp kontrarevolutionens fortsatta tillväxt.

Ur Arbetare-Kalendern 1938, Federativs förlag, Stockholm 1937.

Augustin Souchy: 19 juli 1936

Den 19 juli är en dag av stor historisk betydelse för det spanska folket. Julihändelserna på andra sidan Pyrenéerna ställde den europeiska politiken inför nya problem. Sedan början av tjugotalet var reaktionen på frammarsch. I Italien, Rumänien, Tyskland och Österrike härskade frihetsfientliga diktaturer. Inte i något av dessa länder hade den socialistiska och kommunistiska arbetarrörelsen förmått hejda den fascistiska frammarschen. Utan kamp hade den uppgivit politiska friheter och sociala landvinningar, som erövrats under ett halvt århundrades mödosamma kamp. Den spanska arbetarrörelsen hade betraktats som efterbliven på grund av sitt starka anarkistiska inslag. Skulle också de spanska anarkisterna motståndslöst finna sig i sitt öde, som som tidigare de tyska kommunisterna och socialdemokraterna hade gjort?

Det var den ödesdirgra frågan. Den 19 juli skulle ge svaret.

Attentatet mot Calvo Sotelo i Madrid hade utlöst feberstämning över hela Spanien. Högerpartierna anklagade det republikanska säkerhetsgardet för att vara medansvarigt till attentatet. Vänsterpartierna hänvisade till att den skjutne fascistledaren bar på sig en lista över talrika vänsterpolitiker och arbetarledare som skulle mördas. Falangisterna hade åtagit sig att utföra dessa politiska attentat. På listan var de redan mördades namn utmärkta med ett rött kryss.

Högerkuppen var väntad. De tyska och österrikiska arbetarrörelsernas öde framstod som avskräckande exempel för arbetarna. De syndikalistiska fackföreningarna i Barcelona stod för fot gevär.

Attentatet mot Calvo Sotelo förövades den 13 juli. Mellan den 14 och 18 juli liknade Barcelonas fackföreningsexpeditioner militära rekryteringsbyråer. Kampenheter organiserades, försvarskommittéer upprättades i alla stadsdelar, vapen delades ut och slagord spreds. Den anarkistiska federationen hade underrättat sig hos de republikanska officerarna och mannarna i armén och de olika polis- och säkerhetsstyrkorna. Arbetarna lyckades erövra några hundratal armégevär genom överrumpling. Kolonner uppstod för att bygga barrikader. En generalstrejk-kommitté förberedde en fullständig arbetsnedläggelse. När signalen kom skulle tiotusentals vaktposter bemanna barrikaderna på Barcelonas gator och i dess stadsdelar.

Ännu flanerar allmänheten sorglöst och skämtande på Ramblas. Det är lördag kväll. På de folkrika gatorna i nedre delen av staden vimlar det av människor. Här är gudagott att vara, säger Barcelonabon.

Natten faller på. Invånarna går till vila. Men arbetarna kan inte tänka på att sova i natt. De har samlats i fackföreningslokalerna och väntar på signalen. Deras kamrater i kasernera har meddelat att tecken tyder på att generalerna har förberett något för i natt. Klockan fem på morgonen hörs de första skotten. Det brakar loss, och den här gången är det allvar. Fascisterna har inlett sin kupp. Generalerna reser sig mot republiken. De vill störta den folkvalda regeringen, sätta författningen ur kraft och införa en auktoritär regering.

Men folket har vaknat. På deras sida står större delen av de polisstyrkor, "Guardia de Asalto" (stormgardet), som republiken har inrättat till skydd för den nya författningen och som till stor del består av unga arbetare. På det gamla civilgardet kan befolkningen inte lita. Det vänder kappan efter vinden. Det avvaktar för att sedan ställa sig på segrarens sida. Katalanska säkerhetspolisen står på det katalanska folkets sida, utan att vara någon stridsenhet att räkna med. Däremot är arméns manskap delvis påverkat av anarkisternas antimilitaristiska propagande.

Klockan sex på morgonen har trupperna under general García Burriel besatt flera strategiskt viktiga punkter i staden. På Avenida de las Cortes, vid universitetsplatsen och på Marqués del Duero-gatan står kavalleriregementen. På Plaza de Cataluña, i stadens centrum, i militärmässen och telefonbyggnaden står infanteri. Därifrån skulle trupperna rycka fram mot hamnen på den breda Ramblas. Ett artilleriregemente rör sig mot regeringsbyggnaden, Gobernación, genom Via Icaria. Lätt artilleri söker tränga fram till polishögkvarteret genom Claris-gatan.

Näst efter de officiella byggnaderna är fackföreningslokalerna militäraktionens omedelbara mål. Hela Barcelonas militärstyrka står på kuppmakarnas sida.

Men arbetarna väntar inte på att militären ska komma för att hämta dem. De ställer sig mittemot dem på gatan. De polistrupper som förblir trogna mot republiken förbrödrar sig med arbetarna. Alla har intagit sina poster.

I alla gatukorsningar reses barrikader. Snart sätter de anarkistiska kampgrupperna in sin motoffensiv. Från en sidogata stormar en stöttrupp fram med revolvrar och under ropet: "Viva la FAI" mot en artillerikolonn. Kanonerna kan inte användas i närstrid. Efter en kort kamp faller kanonerna i anarkisternas händer. Med pistoler mot kanoner! Exemplet upprepas i andra stadsdelar. På Plaza de Cataluña störtar arbetarna med bara knytnävarna fram mot trupperna. Kanoner och maskingevär faller i deras händer. Efter några timmar förfogar anarkisternas kampgrupper över kanoner, maskingevär och mausergevär. Början var föga uppmuntrande för rebellgeneralerna. Civilgardet insåg militärkuppens fatala utgång och ställde sig på folkets sida. Truppernas stridsmoral sjunker och försvararna blir allt aggressivare.

Träindustriarbetarnas fackföreningslokal besattes av trupperna genom en överraskningsmanöver. Talrika syndikalister föll därigenom i fångenskap. Arbetarna stormar lokalen, befriar fångarna och fängslar ockupationstruppen. Tre maskingevär faller i arbetarnas händer.

Framför universitetsbyggnaden är läget mer kritiskt. Trupperna har gått i ställning med maskingevär och behärskar den stora platsen framför byggnaden. Att överta platsen innebär att utsätta sig för maskingevärseld. Men det finns inget annat sätt. Frontalangreppet sätter in. Många faller. Men platsen erövras. Civil- och stormgardister deltar i anfallet. Folket har tagit universitetet i besittning Talrika vapen har tagits som byte.

Arbetarna blir beskjutna med maskingevär från Karmeliterklostret i Diagonalen och från ett kloster på Claris-gatan. Prästerna slåss mot folket. Talrika arbetare blir dödligt sårade av skotten. Så följer alltså prästerna femte budet: "Du skall inte döda!" säger sig arbetarna. Efter segern ger de sin syn på saken; många kyrkor och kloster står i lågor.

På Plaza de Cataluña kämpas det hårt. Också här går arbetarna till offensiv. Anarkisterna tar betäckning bakom lyktstolpar, träd och gathörn. Stegvis rycker de fram, från träd till träd, tills de befinner sig tätt inpå telefonbyggnaden. Äntligen uppenbarar sig en grupp ur FAI med kanonerna som erövrats på Icaria-avenyn. - Efter första fullträffen ger trupperna upp striden. Folket tar telefoncentralen i besittning. Strax därpå kastar de kämpande arbetarna ut de fascistiska rebellerna från militärakademin, jaktklubben och hotellen Colón och Ritz.

Under dagens lopp förlorade rebellgeneralerna nästan alla de positioner som de hade besatt genom överrasking tidigt på morgonen. Angriparna hade låtit initiativet glida sig ur händerna. Anarkisterna hade övergått till motangrepp. Folket segrade över militären, entusiasmen över rutinen, frihetens sak över fascisternas dunkla planer.

Men kampen går vidare. General Goded, som är befälhavare över 4:e divisionen, kom med flyg från Balearerna till Barcelona för at leda upproret. Han upprättade sitt högkvarter i militärkommendaturen. Här är militärresningens centrum. Arbetarna riktar in sina kanoner mot den mäktiga byggnaden, fascisternas högborg. En fullträff genom en balkongdörr fäller flera generalstabsofficerare. Arbetarna och stormgardisterna sköter kanonerna gemensamt på gatan. General Goded inser det meningslösa i att fortsätta striden och ger sig tillsammans med sin generalstab. När han som fånge går uppför trappan till polishögkvarteret höjer han knytnäven som hälsning. Men inte ens det kan rädda honom. Han talar till sina underordnade över radion och beordrar dem att lägga ner vapnen. Senare ställs han inför en militärdomstol och döms till döden.

I Maestranza-kasernen i hamnstadsdelen Atarazanas försvarar de sista militärrebellerna sig. Mittemot kasernen har de syndikalistiska metallarbetarna sitt säte. Därifrån anfaller en stormkolonn. På vänstra sidan i närheten av hamnen står Kolumbusmonumentet med utsiktstornet. Där uppe står fascisterna med maskingevär och tar angriparna i flanken. Men på militärflygplatsen har kommendanten Díaz-Sandino med sitt manskap ställt sig på folkets sida. Flygplan griper in i striden. Flera bomber faller på den belägrade kasernen. Slutligen rycker arbetarna fram i ett frontalangrepp. En katalansk stadsfullmäktig stupar vid sin sons sida. Strax därefter faller också sonen. Francisco Ascaso, den berömde anarkisten som några år tidigare sköt ärkebiskopen i Zaragoza, stupar av två skott i kroppen. Segern är dyrköpt, men kasernen erövras. Därmed har rebellernas sista fäste fallit i folkets händer.

Inom loppet av tre dagar hade militärresningen slagits ner i hela Barcelona. Anarkosyndikalisterna hade segrat över fascisterna, de revolutionära arbetarna över de reaktionära generalerna.Över den gamla hamnstaden vid Medelhavet vajade de spanska anarkisternas svart-röda fana.

Ur Augustin Souchy: Nacht über Spanien, Verlag die freie Gesellschaft, Darmstadt-Land, uå.

Nisse Lätt:Evocación

Överväldigande var det intryck jag fick av Spanien i kamp mot fascismen, för socialismen. Barcelona, en stad som för några månader sedan kämpat på liv och död mot militarismen, kämpat mot de generaler som ej aktat för rov att förråda sitt land, sitt folk och sin regering. En stad som sett gatorna täckas av sina bästa söner. Som sett sina tappra på rekordtid krossa knektväldet i staden, i hela provinsen. Här tycktes ej entusiasmen vilja ebba ut, en stad i svart och rött, en stad klädd till fest, till segerfest. Genom socialismen för seger. Syndikatet i bräschen, syndikatet som stöd i ryggen åt kamraterna vid fronten.

En fras jag ofta haft att besvara som anarkosyndikalistisk propagandist var: "Också ni syndikalister kommer att införa diktatur när ni får makten". Ja, här hade syndikalister och anarkister makten, här i Katalonien, om man därmed menar att de var i överväldigande majoritet. Luiz Companys, den katalanska autonomiregeringens president, hade ju själv utnämnt CNT-FAI som stadens segrare och erbjudit sig att avgå, då segrarna själva förklarade att det Nya Spanien skulle byggas upp i samarbete och ej i inbördesstrid mellan arbarklassens olika schatteringar. CNT-FAI ansåg att den antifascistiska fronten hade mer att vinna på samarbete än på partiegoistisk splittring. Här fick jag själv frågan besvarad. Det blev kommunisterna, som de spanska bolsjevikerna kallade sig, som från att 1936 i juli varit en nästan betydelselös sekt genom det mäktiga Rysslands understöd kunde få styrka nog att kränka detta samarbete. Men här i staden vittnade inskrifterna över portarna till fabriker och företag om den enighet som bland arbetarna rådde om på vilket sätt man skulle lösa de sociala problemen. LA FABRICA COLECTVISADA DE LA CNT Y DE LA UGT. Fabriken kollektiviserad av CNT, den syndikalistiska landsorganisationen, och UGT, den socialdemokratiska, stod det överallt där arbetare från båda organisationerna arbetade tillsammans.

Durruti, den legendariske propagandisten och kämpen för anarkosyndikalism, var den man som först av alla av sina kamrater valdes till befälhavare för den första miliskolonn, som gick ut från Barcelona för att bistå kamraterna i Katalonien och Aragonien. Durruti själv hade ju redan stupat i spetsen för sina milicianos vid striderna inne i Universitetsstaden i Madrid, då jag fick inträde i Columna Durruti. I den avdelning som låg uppe i Aragonien. I de trupper som nästan vapenlösa låg här som vakt mot fascismen, och som om det funnits något förstånd i Europa skulle ha utrustats med vapen, och som i så fall säkerligen snabbt skulle ha rensat hela norra Spanien och gett hela kriget en annan vändning. Efter Columna Durruti kom det många andra kolonner som utrustades av syndikaten, och blev en folkarmé, som vid sidan av striderna blev direkt intresserade av att hjälpa till i stad och på landsbygd med den kollektivisering, som skulle ha blivit den spanska ekonomins ryggrad.

Här uppe bland de spanska byarna lärde jag känna de spanska bönderna och deras strävan att skapa socialism, en fri socialism, baserad på samarbete och ömsesidigt förtroende, i stället för militariserat statligt slaveri. Det var därför klart att jag, då jag ej längre på grund av ådragen blessyr kunde göra fronttjänst, skulle gå till ett kollektiv för att få deltaga i detta pionjärarbete i den frihetliga socialismens tecken. Enkla bönder utan hjälp av statliga kommissarier i färd med att bygga en helt ny värld, i överensstämmelse, jag hade så när skrivit, med Kristus egna principer. Det föll mig in att det kanske ej finns något sådant som enkla bönder och arbetare, att de människor som i sin dagliga gärning alltjämt måste brottas med sina arbetsproblem, kanske är väl så kapabla att organisera sina egna angelägenheter som de politiska skrivbordsmänniskorna, som så klåfingrigt och påträngande fråntagit människorna allt eget initiativ för att göra dem till robotar och trälar, helt underställda sina förmyndare.

Etsat klart i minnet står bilden av dessa urgamla aragonska byar, där tiden tycktes ha stått stilla, där intet utom en och annan naken glödlampa hittills vittnat om civilisationens framsteg. Byar som hittills legat i händerna på godsägare eller kyrkan, båda effektiva spärrar mot allt framåtskridande.

Här hade revolutionen ruskat om i sedvänjor och tänkesätt. Där stod ej att finna en by i Det Fria Aragonien där ej bönder och arbetare var i färd med att bygga upp den nya produktionsapparat, i vilken jag snart skulle vara en liten kugge.

Bland Aragoniens eroderade rostbruna berg skulle jag finna den by där jag skulle få uppleva mitt livs dröm, där jag skulle få bli medlem i en arbetsgemenskap utanför privat- eller statskapitalism. Fabara, så hette byn på vars torg jag i skymningen steg ut från bussen sommaren 1937. En gammal anarkist, vars namn kanske fortfarande kan vara ohälsosamt för bäraren eller hans familj att få omnämnda, med tre söner i Columna Durruti, en son vid Madridfronten och två vid den aragonska, blev min värd. Snart var jag i selen, mitt lantliga påbrå från Sörmland hjälpte mig in i miljön. Och så stod jag där en morgon som lastkarl, med en kärra förspänd med en vit hingst och en svart mula.

Redan i bussen i skymningen då jag anlände hade jag lagt märke till frånvaron av kyrktorn i byn, nu fick jag lösningen på det problemet. Ett gäng arbetare höll just på att bryta sten ur tornet, det var den stenen plus sakristian, som vi skulle lasta och köra till ett fabriksbygge. Kollektivet höll nämligen på att bygga en olivoljefabrik, eller press. Här uppe där husen dansade vid bombningarna av städerna och byarna närmare fronten, och vi när som helst kunde vänta påhälsning av Hitlers asfåglar, här var bönderna i färd med att bygga en fabrik. För mig blev detta symbolen för den spanska revolutionen.

Ja, så fick jag överföra LS-boken till det legendariska CNT och vann inträde i Juventudes Libertarias, den anarkistiska ungdomsorganisationen, och därmed också insteg i kamratkretsen. Så småningom lärde jag här känna hur arbetsgemenskapen verkade och hur det hade börjat. Med tålamod fick kamraterna präntat i mig byns revolutionshistoria, vilken i sin dramatik inte på något sätt var något unikt. Man berättade:

Militärkuppen som utlöstes genom generalernas uppror i Marocko var väl förberedd, troligast hade riktlinjerna dragits upp av tyska experter. Hela Spanien skulle tas i en kniptång, arbetarrörelsen kvävas genom att alla ledande inom syndikat och andra organisationer snabbt skulle likvideras. Vad tyskarna och deras spanska medhjälpare inte tagit med i beräkningen var den struktur inom spansk arbetarrörelse, som lämnade initiativet och beslutanderätten åt de lokala organisationerna, och som förutsatte att man intresserade sig för att lösa sina egna problem, samtidigt som man var vaken för ett intimt samarbete. Detta gjorde att fascisterna och militaristerna överallt mötte spontant motstånd.

En officer från Barcelona var den som skulle leda kravallerna i Fabara och sätta sig i spetsen för byns borgerskap. Fabara var en by på 3.000 invånare. Några tiotal borgare sällade sig till officeren, men det var ej tillräckligt, byns jägare och bönder avvisade snabbt nog försöket och så var revolutionen kommen till Fabara. Så fort kampen var över och, som det brukar stå i andra sammanhang, ordningen var återställd, samlades folket till möte på torget. Här utropades revolutionen. Från och med den dagen, den 20 juli 1936, fanns ingen herre och ingen dräng. Jorden tillföll brukarna, ingen annan egendomsrätt respekterades, herren Jesu Kristi kyrka, såväl som godsägarna blev utan egendom vid detta storskifte, då de ju ej sänt representanter till mötet. Man beslöt att bilda ett jordbrukskollektiv.

Hälften ungefär av befolkningen anslöt sig genast till kollektivet, den andra hälften, som till skillnad från kollektivisterna kallades individualister, fick sig tilldelat så mycket jord som de rimligen kunde bruka själva med sina familjer. Vid skiftningen mellan individualisterna och kollektivisterna om byns mark och hus föll, som vi redan förstått, kyrkan på kollektivernas lott, det var väl också de som bäst förstått kyrkans sanna uppgift, för de arrangerade ett magasin i densamma, i det som fanns kvar sedan tornet och sakristian blivit byggnadsmaterial. Kommunal- eller rådhuset tillföll individualisterna. Kollektivet hade då jag anlände redan byggt sig ett sk kollektiv- eller folkets hus. Café och möteshus.

Så blev resultatet att den som ingick i kollektivet den fick lämna all sin egendom dit, men blev i gengäld delaktig av det gemensamma arbetsresultatet.

Allt utom de rent personliga tillhörigheterna, givetvis även pengarna, gick i den gemensamma kassan. Det var rent förunderligt hur mycket man hunnit med under det år som gått sedan Aragonien befriats från andliga och fysiska auktorieter. Vi har redan påtalat kollektivhuset, olivoljefabriksbygget, som skulle komma att ersätta tre oljepressar vilkas ägare gått in i kollektivet; skomakeriet, snickarverkstaden och smedjan hade moderniserats och rustats upp. I regel blev de kamrater som haft hus tidigare boende i dessa. Som princip tycktes man ha gett ekonomibyggnader företräde framför bostadshus, vilket väl vid denna tidpunkt får sägas ha varit en sund idé.

I kollektivet var man individuell medlem där varje individ från födseln till graven hade sin lön, givetvis med differenser för olika åldrar. Som regel skötte de kvinnor som ej arbetade i konsum, eller andra av kollektivets inrättningar, hemmen. Kollektivet sköttes av en styrelse, högsta myndighet var kollektivmötet, som sammanträdde var månad och där alla stora såväl som små angelägenheter behandlades. I stället för de pengar kollektivet indragit, som behövdes för att säkerställa alla de nyanskaffningar av maskiner och material utan vilket ingen utveckling var möjlig, gav kollektivet i Fabara, liksom i de flesta byarna, ut polletter eller brickor, som var valida i konsum, i kollektivhuset osv. Arbetet organiserades på så sätt att man bildade gäng eller grupper på 10, 15 eller flera man, allt efter arbetets art och personlig sympati. Sådana grupper valde en delegat, eller arbetsbas, delegaterna samlades varje dag och diskuterade arbetet. På så sätt visste varje grupp alltid vad man skulle göra, och man hade fått fram en smidig organisationsplan. Delegaterna kunde givetvis ersättas närhelst gruppen så önskade eller när delegaten önskade bli entledigad från sitt uppdrag.

I korta drag var detta hur ett aragonskt kollektiv arbetade under åren 1936 till 1939. Under hänförelse och personliga uppoffringar skapades detta av fäder och mor- och farföräldrar medan sönerna, så gott som vapenlösa, redo spärr mot den internationella fascismen. Fattigdom och beroende förvandlades till välstånd och samverkan, välståndet sett i förhållande till under den borgerliga epoken rådande förhållanden. Det var allt detta Europas "demokrater" likgiltigt såg trampas under fötterna av en internationell militärkamarilla. Var det i direkt skräck för att arbetarklassen skulle kunna acceptera den frihetliga socialismen, ta upp till omvärdering sin syn på anarkismen och dess idéer överallt i Europa där det ännu fanns en någorlunda demokratiskt organiserad arbetarklass?

Ur Brand nr 2-3 1965.

Vernon Richards: Industrikollektiven

De problem som mötte de revolutionära industriarbetarna var mer komplicerade än dem som bönderna mötte. Alltför många faktorer stod utanför arbetarnas kontroll för att revolutionen inom industrin skulle bli lika fullständig som den inom jordbruket.

Den sociala resning som ägde rum den 19 juli 1936 ändrade endast på böndernas situation. Storgodsägarna hade redan flytt eller bodde sedan gammalt i städerna. Från böndernas synpunkt spelade det föga roll. De fortsatte att odla jorden. Annorlunda förhöll det sig då industriledarna och en stor del av teknikerna lämnade fabrikerna. Det var svårt för arbetarna att återuppta produktionen snabbt och effektivt. Böndernas första problem efter revolten var hur de skulle klara skörden, antingen det var på storgodsen eller på jordar som inte hade övergetts av ägarna. Ekonomiskt sett var det en gynnsam början på den sociala revolutionen. I fortsättningen var det böndernas mål i kampen mot Franco att öka produktionen och modernisera jordbruket. Och med undantag för några exportprodukter som apelsiner fanns det inga verkliga marknadsproblem.

Helt annorlunda var läget inom industrin. Förutom att de utbildade teknikerna lämnade fabrikerna fanns det många andra problem. Flera industrier led av överproduktion sedan Francos arméer från den ena dagen till den andra hade isolerat den katalanska industrin från den största och viktigaste delen av den spanska marknaden.

De spanska industriprodukterna hade aldrig haft någon större marknad utomlands, och nu fick man dessutom betrakta exporten som tills vidare omöjliggjord. Ett annat lika viktigt problem var att Spanien var beroende av råvaror från utlandet till sina industrier. Problemet blev akut då man för tillfället inte hade några medel att tillgå för att skaffa råmaterial utifrån. Senare blev situationen än allvarligare. Fastän man då hade kunnat skaffa råvaror, beviljade inte centralregeringen de nödvändiga medlen till fabrikerna därför att dessa kontrollerades av arbetarna själva. En stor del av den spanska krigsindustrin var belägen i de av Franco ockuperade områdena. På så sätt uppstod ett annat problem för Katalonien - man måste skapa en egen krigsindustri. Det betydde att man fick importera specialmaskiner och fullständigt bygga om hela fabriker och att arbetarna fick lära sig helt nya arbetsuppgifter. Det måste också påpekas att man fick bygga upp den kemiska industrin samt att man måste framställa artiklar som dittills aldrig hade producerats i Spanien. Som exempel kan nämnas bilar och bussar, som förut endast hade monterats i landet, inte helt och hållet framställts där. Icke desto mindre löste man detta problem framgångsrikt redan under det första året. Men detta var bara några av alla de tekniska problem som de revolutionära arbetarna i Katalonien måste lösa på egen hand.

Även politiskt måste de föra en hård kamp. Deras motståndare använde alla vapen som stod till dess förfogande för att gripa in och överta kontrollen av industrin. Och i viss mån avgick också centralregeringen med segern, genom att nationalisera krigsindustrin som då representerade den största och viktigaste delen av industrin. Detta möjliggjordes av att centralregeringen hade kontroll över guldreserven, varmed man kunde köpa råvaror från utlandet. Det hjälpte föga att arbetarna hade skaffat sig fullständig kontroll över fabrikerna. Utan råvaror var den spanska industrin lamslagen.

Under revolutionens första dagar ockuperade arbetarna de fabriker som stod övergivna och som - i regel - var de mest betydande i trakten och där det var möjligt att återuppta driften under arbetarkontroll. I några fabriker fick arbetarna fast veckolön, men i andra delades vinsten mellan arbetarna. Detta var ett mer rättvist system än förut då fabrikören stoppade allt i egen ficka. Men det var ändå oförenligt med den revolutionära tanken som helt ville avskaffa chefer och aktieägare - och inte öka deras antal genom att införa ett slags kollektiv kapitalism. Lönerna varierade alltså vid de olika fabrikerna och även inom en och samma industri. De fabriker som det gick bra för, eftersom de hade stor råvarureserv och dessutom modern utrustning, hade sålunda en orättvis fördel framför sådana fabriker som inte gick så bra och som måste kämpa för att hålla sig vid liv med begränsade resurser. Samma system finns i Ryssland där den dagslön som betalas åt arbetarna på kolchoserna är fastställd i förhållande till föregående års avkastning. Man kommer fram till beloppet genom "kalkyler som exakt liknar dem som skulle ha upprättats för att bestämma aktieutdelningen, om kolchoserna hade varit kapitalistiska jordbruksföretag" (citat från André Gides Min resa i Sovjet). I Spanien erkände man dock lyckligtvis det orättvisa i en sådan form av kollektivisering och kämpade emot den redan från början genom syndikaten inom CNT.

Kollektiviseringsdekretet av den 24 oktober 1936, som endast legaliserade den situation som arbetarna redan hade skapat (se José Peirats: LA CNT en la Revolución Española, vol 1, sid 379), har prisats som ett framsteg för revolutionen av både centralister och syndikalister. Ändamålet med dekretet var visserligen att legalisera rådande förhållanden - men det syftade också till att stoppa all vidareutveckling av den nya revolutionära ekonomin inom den katalanska industrin. I oktober 1936 hade man ännu bara gjort nybörjarerfarenheter av det nya sättet att fungera. Varje industri, varje fabrik, varje verkstad hade sina särskilda problem som måste lösas - för att inte tala om industrins gemensamma problem med avseende på samordningen och vilken roll den skulle spela i kampen mot Franco.

Kollektiviseringsdekretet begränsade kollektivseringen av industrin till företag med mer än 100 anställda. Det uteslöt därigenom en mycket stor del av arbetarna från att ta del i experimentet med självstyre i fabrikerna. I samtliga privatägda fabriker påbjöds att det skulle finnas en Arbetarnas Kontrollkommitté, som dels skulle sysselsätta sig med arbetarnas ekonomiska och sociala rättigheter, dels skulle se till att det rådde "sträng disciplin under arbetet". Den skulle dessutom göra allt som stod i dess makt för att öka produktionen "i nära samarbete med fabriksägaren", som årligen måste överlämna balansräkningen till Kontrollkommittén och verksamhetsberättelsen till Allmänna Industrirådet. Arbetarnas Kontrollkommitté hade sålunda flera uppgifter och var ansvarig för mycket. Makten låg alltså hos arbetarna - men bara på papperet!

Låt oss undersöka situationen inom de kollektiviserade industrierna lite närmare, dvs de industrier som sysselsatte fler än 100 arbetare, eller som sysselsatte färre, men där ägaren hade förklarats som fiende eller flytt. Det fanns dessutom ytterligare en kategori industrier som kunde inbegripas under kollektiviseringsdekretet: "Ekonomiska Rådet för Katalonien kan å andra sidan stadfästa kollektiviseringen av de industrier som på grund av sin stora betydelse för nationalekonomin eller av andra orsaker kan anses böra undandras den privata företagsamheten". Vi citerar denna punkt i artikel 2 i dekretet, eftersom den klart avslöjar att den verkliga makten i den nya ekonomin inte låg hos fackföreningarna utan hos den katalanska regeringen och att ledningen och utvecklingen av ekonomin låg i händerna på politikerna och ekonomerna. På så sätt kom aldrig arbetarnas självstyre att bli mer än en blek skugga av vad som från början avsågs av de revolutionära arbetarna, då de ockuperade fabriker och verkstäder.

De kollektiviserade företagen styrdes av ett företagsråd, utsett av arbetarna själva som också bestämde antalet ledamöter. Men rådet inbegrep också en "kontrollör" från katalanska regeringen. Denne utsågs av Ekonomiska Rådet "i samförstånd med arbetarna". I företag med mindre än 500 arbetare eller företag med ett kapital på mindre än en miljon pesetas utsågs kontrollören av företagsrådet. Men i fabriker som var större eller sådana som användes inom försvaret måste han godkännas av Ekonomiska Rådet. Företagsrådet kunde fråntas sitt uppdrag antingen av arbetarna på allmänt möte eller av Allmänna Industrirådet. Så kunde ske om företagsrådet hade gjort sig skyldigt till uppenbar misskötsel av företaget eller ohörsamhet mot de föreskrifter som hade meddelats av Allmänna Industrirådet (artikel 20).

Vi ska nu förklara Allmänna Industrirådets roll i den komplicerade byråkratiska apparaten. Rådet bestod av fyra representanter från företagsråden, åtta från arbetarorganisationerna (CNT, UGT etc) samt av fyra tekniker som utsågs av ekonomiska rådet. Ordföranden representerade Kataloniens Ekonomiska Råd. Artikel 25 behandlar Industrirådets uppgifter. Bland annat skulle rådet upprätta ett allmänt handlingsprogram för industrin och orientera företagsråden om målsättningen. Dessutom skulle rådet bestämma den totala industriproduktionen och så vitt möjligt jämka samman priserna för samma varor från olika fabriker för att undvika konkurrens. Rådet skulle studera industrins allmänna behov och efterfrågan på såväl hemmamarknaden som de utländska marknaderna. Man skulle experimentera med nya produktionsmetoder. Man skulle förhandla med banker och andra kreditinstitutioner. Man hade att organisera forskningen och lägga upp statistik etc. Kort sagt: Industrirådet bestämde i allt och sysslade med allt - utom att göra arbetet effektivt. Som i alla andra centralistiska system var det arbetarnas sak. Rådets befogenheter avslöjas i artikel 26 i dekretet. Där kan man läsa: "Allmänna Industrirådets beslut måste ovillkorligen verkställas. Såväl företagsråd som privatföretag är bundna av dem och kan icke utan synnerliga skäl underlåta att tillämpa dem. Besvär över rådets beslut må framläggas endast inför Ekonomiska Rådet, vars beslut icke kan överklagas".

Ramen för den industriella organisationen i Katalonien, sådan den framgår av kollektiviserings-dekretet, har här beskrivits. Med undantag för de möjligheter som fanns för arbetarna inom de nationaliserade industrierna att själva påverka sina arbetsförhållanden hade initiativet och kontrollen glidit över från arbetarna till regeringen i Barcelona. Det faktum att arbetarrepresentanter intog en framskjuten ställning i såväl företagsråden som Allmänna Industrirådet, ja till och med inom regeringen, gör inte själva maktstrukturen mer demokratisk och mindre auktoritär. Eftersom "representanterna" inte hade någon verklig makt var de inte längre representanter i ordets verkliga bemärkelse. När den industriella ekonomin och kontrollen av produktion och distribution ligger i händerna på centralmakten, så är en effektiv kontroll från arbetarnas sida omöjlig och illusorisk.

På grund av inblandningen från regeringarna i Barcelona och Madrid kunde aldrig experimentet med kollektivisering av industrin utvecklas och fulländas. Men ändå har vi tillräckligt med bevis för att påstå att om de spanska arbetarna hade haft fria händer - dvs haft kontrollen över fabrikerna såväl ekonomiskt som administrativt - så hade de säkerligen åstadkommit storslagna resultat. Deras initiativförmåga och uppfinningsrikedom liksom deras djupt kända sociala ansvar ger tydliga belägg för detta. Deras framgångar i det sociala arbetet, som ju inte var så beroende av regeringens finanser och importerade råvaror, och som länge undgick den utpressningspolitik som regeringen bedrev gentemot arbetarna, är erkända av alla iakttagare av de spanska händelserna under den inledande fasen.

Att de katalanska arbetarna besatt god organisationsförmåga illustreras tex av att de kunde överta järnvägarna och återuppta driften med ett minimum av dröjsmål. Inte nog med det - sedan alla offentliga kommunikationsmedel i Barcelona med förorter hade organiserats av arbetarna själva, så fungerade de effektivare än någonsin tidigare. Allmänna tjänster som telefon, gas och elektricitet fungerade normalt under de 48 timmar som följde på general Godeds misslyckade kuppförsök. Barcelonas bagare sörjde för att befolkningen inte led brist på bröd - så länge det fanns mjöl att tillgå. Sjuk- och hälsovården bedrevs i hela Spanien i samarbete med fackföreningarna. I städer och byar inrättade fackföreningarna skolor för att göra slut på analfabetismens gissel (47% av befolkningen kunde varken läsa eller skriva). Radikala åtgärder vidtogs för att lösa åldringsvårds- och sjukvårdsproblemen. Det spanska folket visade att det kunde ta ansvar. Det lyckades också ge en försmak av ett samhälle som är mänskligare, rättvisare och bättre än såväl utopiernas världar som den värld som styrs av politiker och andra auktoriteter.

Ur Vernon Richards: Lessons of the Spanish Revolution, Freedom Press, London 1953.

Gaston Leval: Några slutsatser om de spanska kollektiven

Attacken mot kollektiven

I juni 1937 offentliggjorde den kommunistiske jordbruksministern Uribe ett dekret i vilket han legaliserade alla kollektiv i hela Spanien, oavsett under vilka omständigheter de hade uppstått.

Känner man till vilken hätsk kampanj denne man hade fört mot upprättandet av revolutionära bondekollektiv framstår dekretet som en oförklarlig helomvändning. I flera månader hade han hållt radiotal, där han uppmanat bönderna att inte ansluta sig till kollektiven. Samtidigt uppmanade han de mindre jordägarna att bekämpa kollektiviseringen. Han hade alltid talat i egenskap av minister, så att konservativa eller reaktionära element på landsbygden kände sig ha regeringens stöd när de instinktivt stod emot det nya eller medvetet saboterade det. Och de tveksamma valde därför också hellre det gamla systemet än den nya värld som höll på att växa fram.

Under sådana förhållanden var regeringens åtgärd att legalisera kollektiven milt sagt överraskande. Genast organiserades arbetslag av unga kommunister som åkte till Katalonien och Levanten för att hjälpa bönderna med skörden. Den stalinistiska pressen började fylla sina spalter med klichéartade upplysningar och kommunikéer om det goda samarbetet mellan dessa "chockbrigader" och jordbrukarna. Kände man männen som gav dessa direktiv, kunde man inte göra sig några illusioner om syftet. De försökte helt enkelt infiltrera jordbrukarnas organisationer för att överta och slå sönder dem.

I mitten av juni började attacken i stor skala i Aragonien med metoder som dittills hade varit okända. Det närmade sig skördetiden. Med gevär i hand stod fogdarna på landsvägarna och stoppade på kommunisternas order kollektivens lastbilar med livsmedel och förde dem till sina förläggningar. Lite senare strömmade dessa knektar in i kollektiven. Där åberopade de militärstaben som hade sitt kvarter i Barbastro och krävde för dess räkning stora mängder spannmål.

Slutligen kom det öppna anfallet. Major Lister (ett äkta stalinistsvin som senare kom att utmärka sig på Kuba - öa) fick uppdraget. Hans trupper hade dragit sig tillbaka mer än 50 km efter slaget vid Belchite. Det var i augusti 1937. Att gå in på de enskilda detaljerna i vad som hände skulle föra oss alltför långt. Men slutresultatet var att 30% av kollektiven blev fullständigt förstörda. I Alcolea fängslades medlemmarna av byrådet, eftersom de stod i spetsen för kollektivet. Gästerna på ålderdomshemmet i Alcolea blev utslängda på gatan. I Mas de las Matos, i Mouzon, i Barbastro och lite varstans förekom arresteringar. Överallt följde plundring och skövling. De kooperativa livsmedelsförråden och spannmålslagren plundrades och all inredning slogs i spillror. Generalguvernören i Aragonien, som hade tillsatts av centralregeringen efter det att den hade upplöst Aragonska Rådet, protesterade (upplösningen av rådet tycktes för övrigt vara lösenordet för igångsättandet av den väpnade maktens attack mot kollektiven). Han tvangs då att avgå.

På böndernas nationalkongress den 22 oktober lade delegationen från regionalkommittén i Aragonien fram en rapport som i sammanfattning lyder: Fler än 600 organisatörer av bondekollektiv har fängslats. Regeringen har tillsatt förvaltningskommittéer som lagt beslag på livsmedelsförråden och delar ut deras innehåll helt godtyckligt. Jorden, dragdjuren och arbetsredskapen har tilldelats enskilda familjer eller fascister som har överlevt revolutionen. Skördarna har delats ut på samma sätt. De djur som har fötts upp av kollektiven har gått samma öde till mötes. Ett stort antal kollektiva svingårdar, ladugårdar och mejerier har förstörts. I vissa kommuner som Bordoba och Calaceite har man till och med berövat bönderna utsädet, så att de inte längre kan bruka sin jord.

Folkets intelligens

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett egendomligt faktum: toppens, ledarnas misslyckande. Jag syftar inte bara på de socialistiska och kommunistiska politikerna, utan också på de mest kända bland de anarkistiska militanterna, "ledarna". Den spanska anarkismen hade ett antal sådana. Den skickligaste, Orobón Fernández, dog strax före revolutionen. Han var en verklig sociolog och hade som sådan en bred och djupgående syn på politik och ekonomi. Det fanns andra som var högst kultiverade personer, utmärkta agitatorer. Några bland dem var framstående vältalare, goda journalister och skribenter - Federica Montseny var en av de mest intelligenta kvinnorna i landets intellektuella liv (i vart fall en av dem som syntes mest - öa).

Men från början absorberades dessa militanter av de officiella tjänster de hade accepterat trots sin traditionella motvilja mot varje regering. Tanken på en antifascistisk enhet ledde dem till denna hållning: det var nödvändigt att tala tyst om principer och att göra tillfälliga eftergifter. Eftersom de därigenom förhindrades att fortsätta tjäna som vägvisare, förblev dom avskilda från det stora rekonstruktionsarbete, som för proletariatet kom att innebära sådana dyrbara lärdomar inför framtiden. Utan tvivel kunde de ha fortsatt att ge nyttiga råd, de kunde ha erbjudit allmänna principer för handling och samordning. Men det gjorde de inte. Varför? För att de först och främst var vana att riva ner. Deras kamp mot staten och kapitalismen hade fått dem att underordna all sin kultur och prestige en politisk orientering. Ingen av de mer kända militanterna med undantag för Noja Ruiz, och senare Santillán - var kompetent att möta en revolutions ekonomiska krav. En konstruktiv mentalitet, som kan förnimma de väsentliga beståndsdelarna i en kaotisk situation och harmonisera dem i en enhetlig vision, improviseras inte fram över en natt.

Till och med några av de intellektuella som ställde sig utanför varje officiell position tog aldrig del i omformningen av samhället. Hur kunde då framgången vara möjlig? Anledningen är ingen annan än folkets positiva intelligens. Detta var vår hemliga styrka.

Under årtionden hade anarkistiska tidningar, tidskrifter och pamfletter inpräntat i militanterna en vana att handla självständigt, att ta initiativ. De fick inte lära sig att invänta anvisningar ovanifrån. De hade alltid tänkt och handlat själva - ibland bra, ibland dåligt. Genom att läsa tidningar, tidskrifter, pamfletter, böcker, utvecklade var och en av dem sin personlighet. De meddelades aldrig någon dogm eller ett säkert, likformigt handlingssätt. Genom studiet av konkreta problem, genom kritik av ekonomiska och politiska idéer, mognade gradvis klara föreställningar om revolutionen.

Under en tid stod den sociala rekonstruktionens problem på dagordningen. Några av de mest kända militanterna var ganska föraktfulla mot de studier som publicerades av Puente, Besnard, Santillán, Orobón Fernández, Noja Ruiz, Leval. Men många av de mer hängivna och kanske i grunden mer intelligenta arbetarna läste dem begärligt. Ett stort antal av den frihetliga tidskriften Estudios’ 60.000 läsare följde med intresse de detaljerade artiklarna om de problem en revolution står inför då det gäller livsmedels- och oljeförsörjningen eller jordbruket. Många syndikalistiska grupperingar höll på med liknande saker. Och när en namnkunnig militant, som alltid uppvisat en olympisk likgiltighet inför sådana frågor - senare blev han en lika god minister som dålig organisatör (García Oliver - öa) på kongressen i Zaragoza i maj 1936 presenterade en framställning av frihetlig kommunism som avslöjade bristen på innehåll i hans tänkande, visade arbetarna och bönderna som samlats från alla provinser sitt ogillande, ty de visste mycket väl att samhällslivet måste betraktas och organiseras på ett mer metodiskt sätt. Alla dessa studier, tillsammans med behovet av vilje- och handlingsmänniskor i den sociala kampen, framskapade de kvaliteter som möjliggjorde de fantastiska resultat som jordbrukskollektiven och den industriella organiseringen uppnådde.

Folkets kapacitet. Det är intelligens plus vilja. Detta är hemligheten. I detta avseende brast inte ens den enklaste arbetare. Jag kände många syndikalistiska kommittémedlemmar som förstod revolutionens och den ekonomiska organiseringens problem mycket väl. De pratade intelligent om råmaterial, import, behovet av att bygga ut eller lägga ner den eller den industrigrenen, det väpnade försvaret och andra frågor. Den snabba reaktionen mot kontrollkommittéerna som i de stora städerna hotade att utvecklas till en ny parasitisk byråkrati; det snabba beslutet att besvara attackerna den 18 och 19 juli; otränade militära ledare (Durruti, Ortíz, Mera, Ascaso och andra) som tar befälet över yrkesmilitärer - allt detta är fakta som stöder mina slutsatser.

När jag första gången besökte fronten i Aragonien, lade jag märke till fattningen hos många av de unga männen i skyttegravarna. Deras ögon utstrålade klarhet, lugn, fasthet; de såg ut som tankfulla män. Jag red tillbaks till Barcelona tillsammans med en kamrat (medlem i det regionala rådet som ekonom) som skulle till Valencia för att genom den centrala regeringen göra ett sista desperat försök att rädda en kamrat som hölls fången av fascisterna i Zaragoza. Han var en enkel man, både till det yttre och till karaktären. Men en märklig man. Fastän han plågades av kamratens öde, berättade han för mig om de nya områden som måste odlas upp, om kol-, järnmalms- och mangangruvor som kunde öppnas, om kanaler som borde grävas, om handeln med Katalonien, om förhållandet mellan de kollektivistiska och individualistiska bönderna.

Vi pratade om elektrifiering. Han förklarade en plan för mig om att bygga ett enda kraftnät för att förena vattenkraftstillgångarna och distribuera elkraften lika bland de socialiserade regionerna och att undvika industrikoncentreringen och den dyra, oftast orättvisa, specialiseringen inom jordbruket. Hans djupa kunskaper om den spanska ekonomin förvånade mig. Han var glasbruksarbetare, endast 32 år gammal. Många av republikens och monarkins ekonomi- och jordbruksministrar visste mindre än han om de här sakerna.

En dag sa sekreteraren i Levantens bondefederation till mig: "Jag behöver ditt råd, Gaston. Vi har funderat på att öppna en bank."

"En egen bank?" frågade jag.

"Ja, du förstår, vi behöver pengar för att hålla saker och ting i rörelse mellan våra kollektiviserade byar och för handeln med städerna. Nu när apelsinexporten är stoppad är det svårt att få tag på pengar. I stället för att hjälpa oss, rycker regeringen undan marken för oss. Vi har just beslutat om en egen bank. Problemet är bara om vi ska öppna en med våra egna medel eller om vi ska överta en som redan existerar."

"Hur skulle ni överta den?"

"Genom operationer som skulle göra att banken förlorade pengar och accepterade vårt inträde."

Jag hade inte tid att se närmare på planen. Några månader senare träffade jag samma bonde igen. Samma bonde med sitt alldagliga utseende och sin basker. Han hade fått sin bank.

Jag sysslade med ekonomiska problem så de rådfrågade mej om allt. Men ofta återstod inget jag kunde göra - så väl hade de planerat allt!

Revolutionen utvecklades under extremt komplicerade förhållanden. Attacker inifrån och utifrån måste slås tillbaks. Det krävdes fantastiska ansträngningar för att omsätta de anarkistiska principerna i praktiken. Men på många ställen lyckades det. Organisatörerna hittade alltid på sätt att klara det mesta. Jag upprepar: det var möjligt därför att vi hade folkets intelligens på vår sida. Det är den som finner vägen och möter livets och revolutionens tusentals behov. Den organiserade milisen och besegrade fascismen i krigets första fas. Den satte genast igång att tillverka pansarvagnar, gevär och kanoner. Initiativet kom från folket, framför allt från dessa som var inspirerade av anarkisterna. Tag tex kollektiven i Aragonien; bland deras organisatörer fann jag bara två advokater, i Alcorina. De var inte intellektuella i egentlig mening. Men om det de gjorde tillsammans med bonde- och arbetarkamrater var bra, så var det inte bättre än vad man kunde få se i Esplus, Binefar, Calanda och andra kollektiv. Vad som var förvånande var att så många av de här bönderna var analfabeter. Men de hade tillit, praktiskt sunt förnuft, offervilja, vilja att skapa en ny värld.

Jag försöker inte glorifiera obildningen. Dessa människor hade en mentalitet, ett hjärta, en geist av ett slag som ingen undervisning kan ge och som den officiella undervisningen ofta förstör. Andlig kultur är inte alltid boklig och ännu mindre akademisk. Den kan uppstå ur själva livsbetingelserna, och när den gör det är den mer dynamisk. Genom att anpassa sig till det som höll på att göras, att samordna arbetet, genom att föreslå allmänna anvisningar, genom att varna vissa industrigrenar för speciella misstag, genom att komplettera en aktivitet med en annan och harmonisera det hela, genom att stimulera här och korrigera där - på detta sätt kan stora andar vara till enorm hjälp. I Spanien saknades de. Det var inte genom våra intellektuellas’ - mer litterära än sociologiska, mer agitatorer än praktiska vägvisare - arbete som framtiden har lysts upp. Och bönderna (frihetliga eller inte) i Aragonien, Levanten, Kastilien, Estremadura och Andalusien, liksom arbetarna i Katalonien, förstod allt detta och handlade på egen hand.

De intellektuella var genom sin oförmåga till praktiskt arbete underlägsna bönderna som inte höll några politiska tal, men som visste hur man skulle organisera det nya livet. Inte ens upphovsmännen till den syndikalistiska hälsovårdsorganisationen i Katalonien var några intellektuella. En baskisk läkare med järnvilja och några kamrater som arbetade på sjukhusen gjorde allting. I andra regioner hjälpte begåvade yrkesmän rörelsen. Men också där kom initiativet underifrån. Alcoys välorganiserade industrier förvaltades alla av arbetarna, liksom de i Elda och Castillón. I Carcagente, i Elda, i Granollers, i Binefar, i Jativa, i land- och sjötransportväsendet, i kollektiven i Kastilien eller halvsocialiseringen i Ripolls och Puigerda gjorde de breda lagrens militanter allting.

Vad regeringen beträffar så var den lika oförmögen att organisera ekonomin som att organisera krigföringen.

Principer och erfarenheter

1. I fråga om juridiska principer var kollektiven något fullständigt nytt. De var inga syndikat, inte heller var de kommuner i någon traditionell bemärkelse; de hade inte ens någon närmare likhet med medeltidens fria städer. Emellertid stod de närmare kommun- än syndikatprincipen. Ofta kunde de lika gärna, i likhet med det i Binefar, ha kallats gemenskapssamhällen. Kollektivet var en enhet; i det var yrkesgrupper, allmänna inrättningar, handel och kommunala funktioner underordnade och beroende. I fråga om organisation och inom sina speciella arbetsområden var dessa emellertid självständiga.

2. Jordbrukskollektiven var, trots namnet, till syfte och ändamål fria kommunistiska organisationer. De tillämpade regeln "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Där pengar var avskaffade tillförsäkrades varje person en bestämd mängd varor och där pengar fortfarande förekom erhöll varje familj en lön som var beroende av antalet familjemedlemmar. Fastän tekniken varierade var den moraliska principen och de praktiska resultaten de samma.

3. I jordbrukskollektiven utvecklades en extrem solidaritet. Inte bara varje person tillförsäkrades det nödvändiga utan även distriktsfederationerna tillämpade i allt högre grad principen om inbördes hjälp i inter-kollektiv skala. För detta ändamål skapade de gemensamma reserver till hjälp åt byar med sämre naturliga förutsättningar. Inom industrin tycks detta ha börjat i Hospitalet vid katalanska järnvägen och tillämpades senare i Alcoy. Hade den politiska kompromissen inte hindrat öppen socialisering skulle inbördes hjälp ha praktiserats långt mer allmänt.

4. En erövring av enorm betydelse var kvinnans rätt till livsuppehälle oberoende av sysselsättning. I omkring hälften av jordbrukskollektiven erhöll kvinnorna samma lön som männen.

5. Barnens rätt till livsuppehälle blev också oförbehållsamt erkänd: inte som någon storslagen allmosa men som en rätt som ingen kunde drömma om att förneka. Skolorna var öppna för barn upp till 14 eller 15 års ålder - den enda garantin för att föräldrarna inte skulle sätta barnen i arbete tidigare och för att undervisningen verkligen skulle bli allsidig.

6. I alla jordbrukskollektiv i Aragonien, Katalonien, Levanten, Kastilien, Andalusien, Estremadura bildade arbetarna grupper för att dela upp arbetet eller jorden; vanligtvis åtog sig varje grupp ett bestämt område. Delegater valda av arbetsgrupperna planerade arbetet tillsammans med kollektivets jordbruksdelegat. Denna typiska organisation växte fram helt spontant på lokalt initiativ.

7. Förutom dessa metoder - och liknande samarbete mellan specialiserade grupper - samlades hela kollektivet varje eller varannan vecka eller en gång i månaden. Också detta var en spontan förändring. Mötet redogjorde för medlemmarnas verksamhet och diskuterade speciella fall och oförutsedda problem. Alla invånare - män och kvinnor, arbetare och andra - tog del i diskussionen och besluten. I många fall hade även "individualisterna" (ickemedlemmar i kollektivet) samma rättigheter vid mötet.

8. Inom jordbruket var de mest typiska framstegen den snabbt ökade användningen av maskiner och konstbevattning, större differentiering och skogsbruk. Inom kreatursaveln; urvalet och ökningen av aveln, tillämpning av aveln efter lokala förhållanden och byggande av kollektiva ladugårdar i stor skala.

9. Produktion och handel harmoniserades allt mer och distributionen blev mer och mer enhetlig; först samordning inom distrikten sedan inom regionen och slutligen utvecklingen av en nationell federation. Distriktet (la comarca) var enheten för handeln. I exceptionella fall kunde en isolerad kommun sköta sin egen handel under kontroll av distriktsfederationen, som höll ett öga på kommunen och kunde ingripa om dess handelspraxis inverkade skadligt på den allmänna ekonomin. I Aragonien började Kollektivfederationen, bildad i januari 1937, att samordna handeln mellan regionens kommuner och att utveckla ett system av inbördes hjälp. Tendensen till enhet blev tydligare genom införandet av ett "producentkort" och ett "konsumentkort" - som medförde att all lokal och nationell valuta slopades - genom ett beslut av februarikongressen 1937. Samordningen av handeln med andra regioner och utlandshandeln ökade stadigt. När olikheter i utbytet eller ovanligt höga priser skapade överskott användes det av den regionala federationen för att hjälpa de fattiga kollektiven. Solidariteten bredde således ut sig även utanför distrikten.

10. Industriell koncentration - nedläggandet av små verkstäder och oekonomiska fabriker - karaktäriserade kollektiviseringen både i landsbygdskommunerna och i städerna. Arbetet rationaliserades på basis av sociala behov - i Alcoys industrier och i Hospitalets, i Barcelonas kommunala transportväsende och i kollektiven i Aragonien.

11. Det första steget mot socialisering var ofta att dela upp större egendomar (som i Segorbe- och Granollersdistrikten och i ett antal byar i Aragonien). I vissa andra fall var det första steget att tvinga de kommunala styrelserna att bevilja omedelbara reformer (kommunalt övertagande av jordarrende och läkemedel i Elda, Benicarlo, Castillone, Alcaniz, Caspe etc).

12. Undervisningen gjorde makalösa framsteg. De flesta av de helt eller delvis socialiserade kollektiven byggde åtminstone en skola. 1938 tex hade varje kollektiv i Levanten sin egen skola.

13. Antalet kollektiv ökade stadigt. Rörelsen uppstod och utvecklades hastigt i Aragonien, erövrade delar av Katalonien, fortsatte sedan till Levanten och senare till Kastilien. Enligt pålitliga vittnesmål kunde resultaten i Kastilien verkligen ha överträffat Levanten och Aragonien. Estremadura och den del av Andalusien som inte omedelbart erövrades av fascisterna - speciellt provinsen Jaen - hade också sina kollektiv. Kollektivens karaktär varierade givetvis efter lokala förhållanden.

14. Vi saknar exakta siffror på antalet kollektiv i Spanien. Enligt februarikongressens i Aragonien 1937 icke kompletta statistik och de uppgifter jag samlade fanns det 500 stycken år 1938. Till dessa måste läggas kollektiv i andra regioner. Rörelsens utveckling kan anas av följande siffror: i februari 1937 hade Anguesdistriktet 36 kollektiv (siffrorna givna vid kongressen), i juni samma år hade det 57. I min undersökning fann jag bara två kollektiv som hade misslyckats: Boltona och Amsa i norra Aragonien.

15. Ibland utökades kollektiven genom andra former av socialisering. Sedan jag lämnat Carcagente socialiserades handeln. I Alcoy växte konsumentkooperationen upp som komplement till den syndikalistiska produktionsorganisationen. Det fanns andra exempel av samma slag.

16. Kollektiven skapades inte enbart av den frihetliga rörelsen. Fastän deras juridiska principer var rent anarkistiska skapades många kollektiv spontant av människor utanför vår rörelse ("omedvetet frihetliga"). De flesta kollektiv i Kastilien och Estremadura organiserades av katolska och socialistiska bönder; i några fall kan de naturligtvis ha varit inspirerade av propaganda från enskilda anarkistiska militanter. Många medlemmar av UGT ingick i eller organiserade kollektiv trots att deras organisation officiellt bekämpade rörelsen.

17. Små jordägare respekterades. Deras upptagande i konsumentkortsystemet och i den kollektiva handeln talar för detta. Det fanns bara två förbehåll: de fick inte ha mer jord än de ensamma kunde bruka och de fick inte föra någon privat handel. Medlemskapet i kollektivet var frivilligt: "individualisterna" anslöt sig bara om och när de blev övertygade om fördelarna med att arbeta gemensamt.

18. De största hindren för kollektiven var:

a) Förekomsten av konservativa samhällsskikt och partier och organisationer som representerade dessa. Republikaner av alla fraktioner, vänster- och högersocialister (Largo Caballero och Prieto), stalinkommunister och ibland också POUM-isterna. (Innan POUM uteslöts ur katalanska regeringen - Generalitat - var det inget verkligt revolutionärt parti. Det blev det i opposition [härom finns det olika åsikter, även bland anarkisterna - öa]. Till och med i juni 1937 angreps kollektiven i ett manifest distribuerat av POUM-sektionen i Aragonien.) UGT var det viktigaste instrumentet för de olika politikerna.

b) Oppositionen från vissa små jordägare (bönder i Katalonien och Pyrenéerna).

c) Fruktan, även bland medlemmar i kollektiven, att regeringen skulle förstöra organisationerna när kriget väl var över. Många, som inte var verkligt reaktionära och många små jordägare, som i annat fall skulle ha anslutit sig till kollektiven, hölls tillbaka av detta.

d) De öppna attackerna mot kollektiven. Vilket inte syftar på Francotruppernas uppenbart destruktiva handlingar varhelst de drog fram. I Kastilien leddes attacken mot kollektiven av beväpnade kommunisttrupper. I Valenciaregionen stod slag i vilka även pansarvagnar användes. I Huescaprovinsen ansatte Karl Marx-brigaden kollektiven. Macia-Companys-brigaden gjorde det samma i Teruelprovinsen. (Men båda flydde alltid från strid med fascisterna. Karl Marx-brigaden förblev alltid inaktiv medan våra trupper slogs för Huesca och andra viktiga platser; marxisttrupperna såg alltid till att de fick bilda eftertrupp.)

19. I arbetet med nyskapandet, omformningen och socialiseringen visade bönderna ett överlägset socialt medvetande i jämförelse med arbetarna i städerna.

Ur Gaston Leval Né Franco né Stalin, Instituto Editoriale Italiano, Milano 1952.