Öppet brev från Rysslands Anarkosyndikalistiska
Förbund till alla länders anarkister och syndikalister
Kära kamrater!
Från det sedan lång tid tillbaka av bourgeoisin
fullständigt isolerade Ryssland har vi med ett intensivt intresse och med
stark tro på segern följt utvecklingen av proletariatets revolutionära
utveckling i era länder och alla växlingar i kampen mot den kapitalistiska
regimen och staten. Trots alla gränser och alla avspärrningar, som skiljer
oss från er, har vi varit och förblir hos er med våra hjärtan och tankar,
samtidigt som vi fortsätter kampen tillsammans med de våra.
Ni å er sida har med samma intresse följt alla etapper
i den stora kamp som påbörjats av de exploaterade massorna i vårt land.
Men bland alla de röster, som nått er från Ryssland, har ni förgäves sökt
era vänners, era idékamraters, anarkismens röst. För att förklara detta
förhållande, som måste synas er egendomligt, tillåter vi oss att göra en
liten överblick av de revolutionära händelsernas utveckling i Ryssland.
Som ni vet, reste sig vårt folk, som under århundraden suckat under
tsarismens ok, som en enda man 1917 över hela vårt stora land, och på tre
dagar avskaffade det, utan hjälp av något parti, monarkin och ersatte den
gamla administrationen med sina egna organisationer: arbetarna genom
fabriksråden och sovjeterna, bönderna genom lokala
representantförsamlingar till en början och slutligen bondesovjeter och
agrikulturella kommittéer, städernas hyresgäster genom huskommittéer,
soldaterna genom kompanikommittéer och soldatsovjeter. Alla sociala lager
tog del i den stora folkrörelsen l917-l9l8 i vårt land. All energi och
alla krafter, som låg inslumrade under den gamla regimen, väcktes till
liv. Proletariatet och bönderna, även den enklaste samhällsmedlem,
ådagalade skaparkraft.
Endast bourgeoisin visade sin oduglighet, sin dumhet
och löjlighet. Den organiserade, det är sant, dumakommittén, men satte sig
i själva verket i besittning av statsmakten och försökte göra motstånd mot
folket med hjälp av vissa regeringsorgan. Den förstod också att i sitt
eget intresse använda sig av socialdemokraternas och
socialistrevolutionärernas verksamhet, men den förstod inte att skapa
organ åt sig så som proletariatet gjorde. Den förstod inte att organisera
sig som klass då den hade regeringsmakten i sina händer, att arbeta för
upprättandet av en ny stat. Att regera folket och hos det försöka inpränta
"statens och lagens sunda anda" kunde inte leda till något som helst
resultat i Ryssland, där staten i ordets europeiska mening och statens
legitima makt var främmande för folkets samvete, ty där härskade den
godtyckligt i alla avseenden, och den tsaristiska regimen förmådde inte
förgifta folksjälen med sin étatism, fastän den förtryckte folket
under tre sekel. Man förstår då att folket inte kunde följa den väg, som
denna étatism slagit in på. Redan från revolutionens första dagar
valde det en ny väg. Bourgeoisin förstod ingenting av det och den kunde
inte längre stanna vid makten, så mycket mer som den till en viss grad
själv hade denna antistatliga anda. Den måste snart lämna scenen, lika
lite ärorik som tsarismen.
Folket förstod väl nödvändigheten av att bryta sitt
slaveris fjättrar, men olyckligtvis hade det ingen klar uppfattning om den
väg, som borde föra det till friheten, eller om någon konkret form för
friheten. Den sunda instinkten förde det in på den rätta vägen:
avskaffandet av staten. Och de följde denna väg och skapade i statens
ställe tusentals sovjeter på landsbygden och i städerna. Bönderna fann det
orättfärdigt att jorden tillhörde godsägarna, arbetarna att fabrikerna var
kapitalisternas egendom. Därför: ned med godsägarna och fabrikanterna.
Leve expropriatörernas fullständiga expropriering. Ned med den gamla
industriella organisationen, leve federationen av talrika
fabrikskommittér, först inom samma industri och därefter mellan alla
industrier - och federationen av bondekommittéer.
På detta sätt var således revolutionen en tendens att
ersätta staten med kommunernas federation, med kommunalism, och
kapitalismen med en federation av arbetar- och bondesammanslutningar, med
syndikalism.
Se där den väg och det program som uppdragits av det
revolutionära folket under själva den revolutionära kampens period och som
inte motsvaras av något i Ryssland existerande partis program, med
undantag av anarkosyndikalisternas, vars organisation var mycket ung och
alldeles otillräcklig under denna epok.
Det uppstod således under revolutionen två reella
krafter: folket och anarkosyndikalisterna å ena sidan och bourgeoisin och
socialdemokraterna, anhängarna av konstituantens sammankallande, å andra
sidan.
Bolsjevikerna borde - på grund av sitt program före
revolutionen och sin hållning under revolutionen 1905, då de motsatte sig
skapandet av sovjeter - ha inträtt i borgarsocialisternas led, så mycket
mera som de inte var motståndare till konstituanten och parlamentarismen.
Men kriget, som skärpte deras internationalism och den oppositionsroll de
spelade, drev dem formellt, men inte med avseende på innehållet, utanför
gränserna för sitt gamla borgarsocialistiska program. De ställde sig
således vid folkets sida och accepterade dess program, men endast av
taktiska skäl för att tillförsäkra sig erövringen av makten. De utkastade
allmänna lösenord som motsvarade folkets önskningar: "bröd, fred och
frihet", "ner med kriget", "leve den omedelbara freden", samt sådana
lösenord som motsvarade folkets önskningar men motsade bolsjevikernas
marxistiska anda, sådana som "arbetarkontroll", "all makt till
sovjeterna", "sovjeternas federativa republik". Men de viskade inte ett
ord mot konstituanten, vilket vittnade om att dessa lösenord, som inte
härstammade från partiprogrammet, endast var en taktik, en lögn som
fångade massorna och de revolutionära grupperna som trodde att de var
allvarligt menade. Sedan de hade satt sig i besittning av makten och
sovjeterna, sammankallade bolsjevikerna konstituanten och började inte
göra propaganda mot den förrän de såg att de förblev i minoritet. Men om
de hade blivit i majoritet? Då hade de börjat förfölja anarkisterna, som
drev en framgångsrik propaganda mot konstituanten. Men nu lät de upplösa
denna genom anarkisten Anatolij Gelasnikov, som efteråt många gånger av
bolsjevikerna förklarats stå utanför lagen och som nu dukat under på
Denikins front.
Så småningom stärkte bolsjevikerna sin maktställning
med hjälp av de revolutionära grupperna, som de bedrog, och så småningom
uppstod det också oenighet mellan regeringsmakten och folket. Det uppstod
en välvillig opposition men det varade inte länge. I april 1918 skingrade
de bolsjevikiska myndigheterna de anarkistiska organisationerna med
kanoner. I juni samma år blev det vänstersocialistrevolutionärernas tur.
Det började en nedskjutandets och människoföraktets tid. Man fusiljerade
borgarna, därefter revolutionärerna till vänster, därefter alla missnöjda
och misstänkta. Varande den utomordentliga kommissionens näring, rann
arbetarnas, böndernas och revolutionärernas blod i ymnigt flöde. En period
av moraliskt förfall började som ännu varar. Strejker och bonderevolter
utbröt än här än där. Man tillintetgjorde insurgenterna, man brände ner
byar med artillerield, fängelserna fylldes. Man undertryckte pressen,
sovjeterna förvandlades till verkställande organ för det kommunistiska
partiet, val och pressfrihet förkastades som borgerliga fördomar.
Sovjeternas förbund undertrycktes och det råder nu en centralism som är
stupid och ursinnig. Alla sociala organisationer undertrycktes. Överallt
blev det kommunistiska partiet herre. Och i partiet föreskrev det egna
intresset lagarna. Ryssland förvandlades från en sovjetrepublik till en
orientalisk despoti.
Alltsedan 1918 avlägsnar proletariatet sig från
bolsjevikerna. Idag utövar dessa inget inflytande på arbetarmassorna, och
om dessa inte öppet bekämpar dem, så är det på grund av den terror som
utövas av den bolsjevikiska regeringen, såväl som på grund av den allmänna
apatin, folkets hunger och trötthet.
Den oundvikliga följden: regeringen förblir regering
och en mycket dålig regering, folket förblir sig självt med drömmar om
frihet och jämlikhet.
Det är uppenbart att den nuvarande regimen i Ryssland
är än mer farlig för proletariatets fullständiga frigörelse och arbetets i
allmänhet, SKUMT ty den logiska utvecklingen av den marxistiska
diktaturens principer leder till absolutism i den form vi har den för
närvarande i Ryssland.
Vi måste därför fullständigt på det mest bestämda sätt
förkasta: 1) proletariatets diktatur och i ännu högre grad en
partidiktatur, 2) den politiska och ekonomiska centraliseringen och all
annan centralisering, 3) stat och auktoritet, 4) partiet som ledare av
revolutionen, 5) parlamentarismen och 6) den marxistiska internationalen.
Vårt program är detta: vi uppställer 1) mot diktaturen och staten den
kommunalist-syndikalistiska regimen (anarko-syndikalistiska), som är ett
slags provisorisk period fram till den anarkistiska kommunismen, en
pre-anarkistisk period, 2) mot partiet som revolutionens ledare:
arbetarorganisationerna, 3) mot parlamentarismen: den direkta aktionen, 4)
mot den marxistiska internationalen: vår anarkistiska international och
arbetarinternationalen, dvs arbetarorganisationernas internationella
förbund i vilket de politiska grupperna, däri inbegripet vår anarkistiska
international, kan inträda som sektioner.
Kan vi således försvara den nuvarande regimen, den så
kallade arbetar- och bonderegeringen? Kan vi upphöra att kämpa för vårt
ideal? Naturligtvis inte. Se där orsaken till att den socialistiska
regeringen behandlar oss som sin fiende, stoppar till munnen på oss,
baktalar oss, kallar oss förrädare mot revolutionen, när det just är den
som förråder revolutionen.
Det är Marx' idéer som för närvarande härskar i
Ryssland, diktaturens era, dvs en tid av slaveri och mekaniserad disciplin
mot vilken vår mästare Michail Bakunin kämpade med hela den kraft han var
mäktig.
Kamrater, ni tror kanhända att den proletära rättvisan
härskar i vårt land. En del bland er tror kanhända, när ni ser diktaturens
framgångar i Ryssland, att marxismen hade rätt i att bekämpa bakunismen.
Lämna dessa illusioner, låt er inte vilseledas av lögner, måhända
omedvetna. Avbryt inte er kamp för friheten, för den anarkistiska
kommunismen. Tag initiativ hos er till skapandet av vår international till
kamp mot bourgeoisin och statssocialismen. Tillåt oss att ge er ett råd:
frukta bolsjevismen. Den injagar numera skräck, inte hos bourgeoisin, men
hos proletariatet. Leve den sociala världsrevolutionen. Leve arbetarnas
international. Leve den kommunalist-syndikalistiska regimen som leder till
den anarkistiska kommunismen.
Provisoriska exekutivbyrån för Rysslands
anarkosyndikalistiska förbund.
G. Maximoff, S. Markus, E. Jartjuk
17 augusti 1920.
Ur Röda Fanor nr 1, januari 1921
M. Isidine: Sanningen om Kronstadt
Vi har äntligen säkra underrättelser som
bolsjevikregeringen nyligen har krossat. Och vi kan utan tvekan påstå att
denna rörelse har blivit avskyvärt beljugen: den har absolut ingenting
gemensamt med de vita, med generaler, monarkister, ententagenter, etc. Den
är inte heller en handling av stackars förledda, dirigerade utan deras
vetskap av reaktionärerna. Det var en fullkomligt spontan rörelse, utan
förberedelser, utan komplott, utan yttre ledare; den leddes uteslutande av
kronstadtmatroserna som mycket väl visste vad de ville. Och vad de ville
var ingalunda en kontrarevolution utan en förändring som tvärtom tillät
den ryska revolutionen att utveckla sig fram till en verklig jämlikhet och
en folkets verkliga administration genom folket självt. Det var ett
försvar för sovjeterna - de ryska arbetarmassornas skapelse - mot en
regering som faktiskt hade undertryckt dem och ersatt dem med
funktionärsdiktatur.
Vad som oroat den västerländska publiken och befrämjat
förtalet, det var den glädje som den borgerliga pressen och det
reaktionära ryska partiet ådagalade vid underrättelserna om upproret. Men
är det inte alltid så? När ett revoltförsök kommer till stånd, i Frankrike
exempelvis, söker då inte alltid rojalisterna att fiska i grumligt vatten?
Och har inte den tyska regeringen i sitt eget intresse uppmuntrat den
irländska upprorsrörelsen under kriget, ja, till och med den
bolsjevikiska? Har dessa rörelser därför varit mindre revolutionära?
"Reaktionära manövrar" är alltid ett enkelt argument som man inte får låta
sig överrumplas av.
Beträffande Kronstadt skulle reaktionärerna, om de hade
varit lite intelligentare, redan från början förstådd att de ingenting
hade att hoppas. I sin Isvestija (organ för den provisoriska
revolutionskommittén) tillbakavisade de revolterande kronstadtmatroserna
energiskt förtalet och förklarade öppet att de ingenting hade gemensamt
med de vita generalerna. För övrigt har upprorsmännen i Kronstadt genom
sina handlingar bevisat sin fullständiga oavhängighet. I brist på allt har
de likväl vägrat att ta emot den hjälp i pengar, omkring 500.000 francs,
som ryska finansmän i Paris ville lämna dem. Likaledes erbjöd ett
hundratal parisbaserade ryska exilofficerare från den reaktionära armén
sin hjälp per radio. Man svarade dem: "Stanna där ni är, vi har inget bruk
för er".
Alla som känner den ryska revolutionära rörelsen visste
för övrigt frän början vad det gällde. Matroserna i Kronstadt stod redan
under första revolutionen, 1905, i främsta ledet. Deras roll var mycket
betydande år 1917. De har uppträtt med absolut oförsonlighet och yttersta
kamplust. Under kerenskijregeringen proklamerade de Kronstadtkommunen och
krävde dess autonomi. Vid detta tillfälle avstod regeringen från våldsamt
undertryckande och man nådde en överenskommelse. Det var vid det
tillfället som Trotsky yttrade: "Ja, kronstadmatroserna är anarkister. Men
när det avgörande ögonblicket för revolutionen kommer ska dessa som nu
försöker hejda oss såpa repen för att hänga oss samt och synnerligen,
medan kronstadmatroserna kommer att ge sina liv för att försvara oss".
När bolsjevikerna senare bar fram folkets lösenord
("fred, jord och all makt åt arbetarnas och böndernas sovjeter")
medverkade kronstadtmatroserna mer än några andra till att försäkra dem om
segern. Och under de senare åren har det åter varit kronstadtmatroserna
som har varit Petrograds försvar mot de reaktionära arméerna. Och dessa
skulle nu plötsligen ha blivit agenter för de vita? Kronstadt - ett
reaktionens näste? Omöjligt!
Underrättelser och dokument därifrån som nu har
ankommit bekräftar vad vi alla förut visste.
Mot slutet av februari uppstod det oroligheter bland
arbetarna i Petrograd; det gällde provianteringsförhållanden. Strejker
bröt ut och, som alltid, förekom arresteringar av de strejkande.
Kronstadt, där missnöjet med regeringen redan var stort, revolterade och
beslöt att stödja kamraterna i Petrograd. Rörelsen fick genast en politisk
karaktär. Kronstadtsovjetens myndighet hade sedan länge upphört, men
regeringen vägrade att utlysa nya val, detta för att upprätthålla den
gamla bolsjeviksovjeten. Detta var för övrigt bara ett uttryck för det
kommunistiska partiets diktatur varunder kronstadtmatroserna har lidit så
det räcker.
En delegation ivägsändes av matroserna till Petrograd
för att på ort och ställe studera situationen och utarbeta en gemensam
aktionsplan. Vid dess återkomst antogs följande resolution på ett möte
mellan besättningarna på slagskeppen:
"Efter att ha tagit del av den rapport som framlagts av
representanter för besättningarna, utsända till Petrograd för att studera
förhållandena därstädes av ett allmänt manskapsmöte, har vi fattat
följande beslut:
1. Då det visat sig att den nuvarande sovjeten inte
längre ger uttryck för arbetarnas och böndernas vilja, bör sovjeten
omedelbart väljas på nytt genom sluten omröstning; före valen fullständig
frihet till propaganda för alla arbetare och bönder.
2. Yttrande och tryckfrihet för arbetare och bönder,
för anarkister och socialistiska vänsterpartier.
3. Rätt till möten, fackliga organisationer och
bondesammanslutningar.
4. Före den 10 mars 1921 avhållandet av en partilös
konferens av arbetare, röda arméns soldater och matroserna från Petrograd,
Kronstadt och petrograddepartementet.
5. Försättande i frihet av alla politiska fångar
tillhörande de olika socialistiska partierna, alla arbetare och bönder,
soldater från röda armén och matroser arresterade för arbetar- och
bondeuppror.
6. Val av en kommission för revidering av processerna
mot dem som hålls i fängelse och koncentrationsläger.
7. Avskaffandet av alla "politiska sektioner"
(avdelningar ur kommunistiska partiet, skapade för kontroll inom alla
civila och militära institutioner - öa), ty inget parti bör ha privilegier
för propagerandet av sina idéer eller att för detta ändamål erhålla
subsidier från staten. I deras ställe bör upprättas undervisnings- och
uppfostringskommissioner, som bör understödjas av staten.
8. Omedelbart upphävande av "stängselkompanier"
(militära trupper som posterats på stationer och vägar för att förhindra
leveranser av andra livsmedel än dem som köpts eller sålts av staten -
öa).
9. Jämlika ransoner för alla arbetar med undantag för
dem som arbetar inom de hälsovådliga industrierna.
10. Avskaffandet av de kommunistiska detachementen i
alla arméförband och de kommunistiska vaktposterna i fabriker och
verkstäder; i händelse av behov kan detachementen och vaktposterna utses
av kompanierna, fabrikerna och verkstäderna av arbetarna.
11. Fullständig frihet för bönderna att efter behag
disponera all jord och att inneha kreatur under villkor att de inte
använder sig av lönearbetare.
12. Vi uppmanar alla militära förband och alla kamrater
liksom också elever i de militära skolorna att förena sig med vår
resolution.
13. Vi fordrar att alla våra resolutioner erhåller
vidsträckt spridning.
14. Att det utses en byrå av ambulerande kontrollörer.
15. Rätt att bedriva hemarbete utan användande av
lönearbetare."
Samma resolution förelades slutligen och antogs
enhälligt av ett allmänt möte av medborgare i Kronstadt omfattande omkring
16.000 personer. Den blev så att säga rörelsens "charter". Den 2 mars
valdes på ett möte med representanter från örlogsfartygen, de militära
avdelningarna, från fabrikerna och fackföreningarna i Kronstadt (i allt
omkring 300 personer) en "provisorisk revolutionskommitté" med uppdrag att
organisera de nya valen till den lokala sovjeten, denna gång fullständigt
fria. Denna kommitté gav ut en daglig tidning Izvestija, och det är den
som underrättar oss om rörelsens karaktär och mål.
I en Appell till arbetare, rödarmister och matroser,
utfärdad den 13 mars, heter det:
"Här i Kronstadt har vi sedan den 2 mars störtat
kommunisternas odrägliga ok och höjt den tredje arbetarrevolutionens röda
fana.
Röda soldater, matroser, arbetare, det revolutionära
Kronstadt kallar er. Vi vet att man bedrar er, att man inte säger er
sanningen om det som sker hos oss, där vi alla är beredda att ge våra liv
för arbetarnas och böndernas heliga befrielseverk.
Man försöker inbilla er att det finns vita generaler
och präster bland oss. För att göra slut på dessa lögner meddelar vi er
att provisoriska revolutionskommittén består av följande femton personer:
1. Petritjenko, skrivare på linjeskeppet Petropavlovsk;
2. Javenko, telefonist i Kronstadts förbindelsezon; 3. Ossossov, mekaniker
på linjeskeppet Sebastopol; 4. Archipov, förste maskinist; 5. Perpelkin,
elektriker på Sebastopol; 6. Patutjev, förste elektriker på Petropavlovsk;
7. Kupolov, läkarbiträde; 8. Versjinin, matros på Sebastopol; 9. Tukin,
arbetare på elektricitetsverket; 10. Romanenko, förvaltare av
reparationsverkstad; 11. Oresjin, uppsyningsman för 3:e arbetsskolan; 12.
Valk, sågverksförman; 13. Pavlov, ammunitionsarbetare; 14. Bajkov,
förvaltare av fästningens rullande materiel; 15. Kilgast, lots."
Synnerligen karaktäristisk är artikeln Varför vi
kämpar:
"Arbetarnas tålamod är slut. Här och där flammar
upprorets lågor över landet som kämpar mot våld och förtryck. Arbetarna
har strejkat, men bolsjevikernas gendarmer vakar och vidtar alla åtgärder
för att undertrycka den oundvikliga tredje revolutionen. Den har
emellertid kommit och det är arbetarnas händer som skall fullborda den…
Här i Kronstadt har grundstenen lagts till den tredje
revolutionen som öppnar en bred väg för det socialistiska verket. Denna
revolution måste övertyga västerns och österns arbetare om att det som
hittills passerat hos oss inte är socialism…
Arbetarna och bönderna marscherar framåt och lämnar
bakom sig konstituerande församlingen och dess borgerliga regim och det
kommunistiska partiets diktatur med sina utomordentliga kommissioner och
sin statskapitalism, som likt en rännsnara stryper arbetarmassorna.
Den nuvarande revolutionen ger arbetarna möjlighet att
äntligen få fritt valda sovjeter, fungerande utan påtryckningar från något
parti; den medger att de byråkratiserade fackorganisationerna förvandlas
till fria sammanslutningar av bönder, industriarbetare och intellektuella
arbetare."
En annan artikel med titeln Revolutionens etapper,
publicerad i årsnumret efter revolutionen 1917 (12 mars 1921) utvecklar
den idén att den ryska revolutionen genomgått två på varandra följande
perioder: den provisoriska regeringens, under vilket man satte allt sitt
hopp till konstituerande församlingen, samt perioden under det
kommunistiska partiets herravälde:
"Det kommunistiska partiet har tillvällat sig makten
genom att skjuta åt sidan de arbetare och bönder i vilkas namn det
handlade (…) Ett nytt kommunistiskt slaveri är fött. Bonden blev ett
simpelt arbetsredskap, industriarbetaren en statsfabrikens löneslav. De
intellektuella arbetarna är reducerade till noll (…) Tiden är kommen för
att störta kommissariokratin, Kronstadt, revolutionens levande vaktpost,
sover inte. Den stod i första ledet i februari och oktober. Den har höjt
första upprorsfanan för arbetarnas tredje revolution (…) Den tsaristiska
autokratin har fallit. Den konstituerande församlingen är något passerat,
Kommissariokratin skall falla den också. Tiden är kommen för arbetarnas
verkliga makt, för sovjeternas makt."
Och här är ett utdrag ur Appell till
världsproletariatet, 13 mars:
"Sedan tolv dar har en handfull verkliga hjältar,
proletära arbetare, soldater från röda armén och matroser, isolerade från
hela världen, utsatt sig frivilligt för de kommunistiska bödlarnas alla
slag. Vi skall slutligt genomföra det påbörjade verket för frigörelsen av
det av partifanatismen förtryckta folket, eller vi skall dö under ropet:
Leve de fritt valda sovjeterna. Må hela världens proletariat veta,
kamrater, vi har behov av ert moraliska stöd; protestera mot de
kommunistiska autokraternas våld…"
Ett förhållande förtjänar att noteras. Allt vad vi sagt
om kronstadtrörelsens karaktär bekräftas av bolsjevikerna själva. En rysk
bolsjevikisk tidning, utgiven i Riga, Novyj Put, offentliggör
oklokt nog följande rader i sitt nummer av den 19 mars samtidigt som den
sprider myten om det reaktionära Kronstadt:
"Kronstadts matroser är i sin helhet anarkister. De
står inte till höger utan till vänster om kommunisterna. I sin sista
radioutsändning proklamerade de: "Leve sovjeternas makt!" Inte en enda
gång har de ropat: "Leve konstituerande församlingen!" Varför har de rest
sig mot sovjetregeringen? Därför att de inte finner den tillräckligt
sovjetisk. De proklamerar samma lösenord, hälften anarkistiska, hälften
kommunistiska, som bolsjevikerna själva lanserade för tre och ett halvt år
sedan, dagen efter oktoberrevolutionen. I sin kamp mot sovjetregeringen
talar upprorsmännen i Kronstadt om sitt djupa hat mot bourgeoisin, för
allt det som är borgerligt. De säger "Sovjetregeringen har
förborgerligats. Sinovjej är ‘mätt’. Här har vi att göra med ett uppror
till vänster och inte med ett uppror till höger."
Kronstadtupproret är - åtminstone för tillfället -
övervunnet. Vi vet inte vilken återverkan det kan få i Ryssland, även om
vi förnimmer att ande är densamma som alla dessa bonde- och
arbetarrevolter som under samma dagar upprört olika hörn av det
vidsträckta Ryssland. Men vi kan dra en bestämd slutsats: det
revolutionära Ryssland marscherar fort. Det har inte gjort halt vid den
rent politiska frigörelsen och den allmänna rösträttens kult, utan har
genast gripit sig an med de sociala problemen. Nu är det socialdemokratins
statscentralism som står inför sitt fall.
Sovjeterna, sådana som de tecknar sig för den stora
massan, representerar decentralisationen och den yttersta autonomin.
Återstår den stora frågan, den svåraste, den allvarligaste: organisationen
av produktionen, inte av staten utan av producenterna.
Ur Röda Fanor nr 6, juni 1921
Peter Arsjinov: Machnorörelsen
Den revolutionära Povstantjestvorörelsen av bönder och
arbetare i Ukraina hade i början karaktären av ett sjudande hav. I hela
den väldiga ukrainska bassängen var allt ett enda uppror. Massorna dödade
godsägarna, maktens före detta representanter, eller jagade bort dem från
deras besittningar. Rörelsens destruktiva sida var den förhärskande. Något
annat kunde man inte vänta sig. Ingen klar och bestämd plan för
uppbyggandet av ett fritt samhälle av arbetare och bönder hade ännu
utformats. Den utformades och tog fast form först efter hand som rörelsen
utvecklade sig. Från och med det att rörelsens olika strömningar ställde
sig under Machnos ledning skapades fasthet och enhet i strävandena. Från
och med de blev rörelsen en klart uttryckt social rörelse som hade sin
bestämda ideologi och sin bestämda plan för uppbyggandet av samhällslivet.
Detta var den viktigaste och största perioden i den revolutionära
Povstantjestvons liv, Machnoperioden.
Rörelsens karaktäristiska sidor var följande: djup
misstro till samhällets icke-arbetande och privilegierade grupper, misstro
till politiska partier, negativ inställning till vilken som helst
organisations diktatur över folket, statsprincipens förkastande, det
arbetande folkets fullständiga lokala självstyre. Den konkreta och
elementära form som detta självstyre tog sig var fria sovjeter av bänder
och arbetare. "Fria" betyder att de skulle vara fullständigt oavhängiga av
varje central makt. "Av arbetare och bönder" betyder att de skulle bildas
och byggas upp med arbetet som grundval, bara bestå av arbetare och tjäna
dessas intressen och vilja samt fullständigt utestänga politiska
organisationer. Det var under denna fana som Machno och hans anhängare
drog ut i kamp.
Machnorörelsen uppkom i en stormig tid - sommaren 1918
- då hela bondeklassen sjöd och kokade. Från Machnorörelsens första dag
till dess sista befann den sig inte en enda minut i fredstillstånd. På
grund härav slog den in på en dubbel väg: den gick in för att rotfästa
sina viktigaste idéer hos de breda massorna samtidigt som den samlade och
förstärkte sina militära krafter. Från och med det ögonblick då alla
revolutionära militäravdelningar förenades till en armé, uppträdde de
under en gemensam, fast och enhetlig ledning. Den militära situationen i
Ukraina medförde att alla de bäst organiserade krafterna anslöt sig till
denna armé, som således helt av sig själv på en och samma gång fungerade
som böndernas väpnade självförsvar och som hela deras rörelses ledare,
deras revolutionära avantgarde. Den angrep de kontrarevolutionära
bönderna, utarbetade en plan för detta angrepp, utformade ögonblickets
lösenord. Men den fungerade aldrig som en självtillräcklig makt. Hela
tiden tog den upp de breda massornas revolutionära idéer och beskyddade
deras intressen. Och bondeklassen betraktade å sin sida armén som det
viktigaste och ledande organet i alla livets yttringar.
Machnorörelsens ställning till statsmakten, till de
politiska partierna, till de icke-producerande grupperna, delades också av
bondeklassen. Och omvänt: de fattigaste böndernas och de fattigaste
arbetarnas problem och tänkande blev också Machnorörelsens. På detta sätt,
genom denna ömsesidiga påverkan, utvecklades Machnorörelsen. Snart blev
den ett mäktigt, socialt fenomen i Rysslands liv. (…)
Den militära situationen krävde på hösten 1919 nästan
alla machnovisternas krafter och förhindrade i allra högsta grad det inre,
skapande arbetet. Men också på detta område ådagalade machnovisterna
självständig initiativ- och handlingskraft. Framför allt försökte
machnovisterna överallt att förekomma den nya makten, partiet, med sitt
initiativ. När de trängde in i en stad eller by gjorde de alltid invånarna
uppmärksamma på att de inte representerade någon makt, att deras militära
styrkor inte betydde tvångsutövande utan bara syftade till att
upprätthålla arbetarnas frihet. Böndernas och arbetarnas frihet fanns hos
dem själva och kunde därför inte antastas. På alla livsområden skulle de
själva inrätta det för sig som de ansåg det nödvändigt. Machnovisterna
kunde dock stå till tjänst med råd, enskilda kulturella arbetare eller med
sin militära styrka. På inga villkor fick de dock föreskriva arbetarna och
bönderna något.
Alexandrovsk och den omkringliggande regionen var det
första ställe där machnovisterna sög sig fast någon längre tid. De vände
sig här till de breda arbetarmassorna och sammankallade dem till en
konferens i staden. Konferensen kom till stånd och på den redogjordes för
hela regionens ställning i militärt hänseende och ställdes förslag om att
ordna stadens liv på fabrikerna och i företagen med hjälp av arbetarnas
och arbetarorganisationernas egna krafter och på jämlikhetens och arbetets
grundval. Arbetarna hälsade detta förslag med begeistring. Frågan om att
organisera livet med arbetarnas självstyre som grundval belystes och
debatterades av massan, som stod fast vid denna grundval. Järvägsmännen
tog första steget och bildade en järnvägskommitté, övertog regionens
järnvägar, utarbetade tidtabeller, bestämmelser om passagerarbefordring,
betalningssystem osv. Proletariatet i Aleksandrovsk började att
systematiskt bilda organ för arbetarnas självstyre.
Strax efter arbetarnas konferens kom en regionkonferens
av bönder och arbetare till stånd. På kongressen mötte mer än 200
representanter upp, varav 180 var bönder och resten arbetare. Kongressen
behandlade frågorna:
1. Kampen mot Denikin, rekryteringen och underhållet av
Povstatjestvoarmén och
2. Frågan om det inre återuppbyggandet.
Kongressens arbete pågick en vecka under osedvanligt
stor medverkan från representanternas sida. Det var den speciella
situation som bidrog härtill. Först och främst var det en stor händelse
för bönderna att machnovisterna hade vänt segerrika tillbaka till
hemregionen - nästan alla hade en nära anhörig i armén. Men viktigare ändå
var det faktum att kongressen sammanträdde under absolut frihet. Den ville
inte veta av några som helst påtryckningar utifrån. Och slutligen hade
kongressen en ypperlig arbetare-inledare, anarkisten Volin, som till
böndernas förvåning visade sig vara en utmärkt tolk för deras tankar och
förhoppningar. Idén om de fria sovjeterna, som samarbetade med de lokala
arbetarnas vilja, förbund mellan bönder och stadsarbetare på grundval av
ömsesidigt utbyte av arbetsprodukter, idén om att bygga upp samhället på
principerna om jämlikhet och frånvaro av övermakt - alla dessa idéer som
behandlades i Volins föredrag, var också bondeklassens levande tankar. Den
kunde inte tänka sig att revolutionen och det revolutionära
uppbyggnadsarbetet skulle försiggå på något annat sätt.
Kongressens resolutioner antogs under entusiastiskt
bifall. Alla genomsyrades av tilltro till den egna förmågan, till
revolutionens styrka. En verklig känsla av frihet behärskade kongressalen.
Var och en insåg tillfullo vidden av den stora sak, för vilken det inte
var någon olycka att dö.
Kongressens bestämmelser rörde sig först och främst om
att utvidga och förstärka armén. Det beslutades att hela den manliga
befolkningen upp till 48 års ålder skulle inträda i armén - på frivillig
basis men så fullständigt som möjligt på grund av den riskfyllda
situationen regionen befann sig i. Arméns underhåll skulle också, enligt
kongressens beslut, grundas på böndernas frivilliga proviantering, på
krigsbyte och på rekvisition från de välbärgade samhällslagren. Med hänsyn
till det inre återuppbyggnadsarbetet fastslog kongressen här som ledande
princip att detta problem utan påtryckningar skulle överlämnas till det
arbetande folket.
När bönderna bröt upp underströk de kraftigt den
absoluta nödvändigheten och vikten av att kongressens bestämmelser
uppfylldes. Resolutionerna delades ut till deltagarna och spreds av dessa
runt om i byarna. Utan tvivel skulle kongressens arbete inom 3-4 veckor
visa sig i konkreta resultat på de olika orterna och den följande
kongressen av arbetare och bönder skulle stimulera större massor till
arbete. Men en svår fiende - makten - lurar alltid på arbetarmassornas
frihet. Kongressdeltagarna kunde inte återvända till sina hemorter - många
av dem hade besatts av Denikins trupper. Visserligen var det en kortvarig
besittning men den hindrade och stoppade i detta viktiga ögonblick
böndernas skapande arbete. Och i betraktande av att en ny makt trängde
fram från norr - bolsjevismen - som var lika fientligt ställd till
massornas frihet, så förorsakade dessa besittningar arbetarna stor skada:
efter den första regionkongressen lyckades man inte sammankalla en andra,
ja - man lyckades inte ens förverkliga den förstas bestämmelser. (…)
Det historiska faktum som inte på något sätt kan
vederläggas är att Ukrainas bönder och arbetare från och med 1918 har
befunnit sig i oavlåtlig revolutionär kamp - mot Skoropadskij, mot
tyskarna och österrikarna, mot Denikin och Petljura osv. Denna kamp hade
den största betydelse för hela den ryska revolutionens öde - den skapade
och upprätthöll en permanent revolutionär situation i landet, som
klart och bestämt drev de arbetande massorna till att lösa den ryska
revolutionens problem.
Denna revolutionära situation ödelades emellertid, inte
av den kontrarevolutionära bourgeoisin utan av kommunistmakten. Denna makt
ödelade i partidiktaturens namn och med vapen i hand de arbetande
massornas alla försök till självstyre - den ryska revolutionens
grundläggande syfte - och ödelade också därigenom den revolutionära
situationen i landet.
De ryska böndernas och arbetarnas blodiga tragedi kan
inte gå spårlöst förbi. Mer än något annat visar statssocialismens praktik
i Ryssland att arbetarklassen inte har några vänner - blott fiender som
önskar bemäktiga sig arbetets frukter. Statssocialismen har mer än
övertygat om att den befinner sig i dessa fienders led. För varje år
kommer denna tanke att tränga allt längre och längre in i massornas
medvetande. Proletärer i alla länder, blicka in i djupet av er själva.
Sök och förverkliga sanningen där. Någon annanstans kommer ni inte att
finna den. Det är vad den ryska revolutionen lär oss.
Januari-juli 1921 - Ryssland
Ur Pietro Arscinov: Storia del Movimento Machnovista,
Edizioni RL, Neapel 1954.
Italien - Fabriksockupationerna, september 1920
Idén om fabriksråd diskuterades alltsedan maj 1919
bland syndikalisterna, vissa marxister (Gramsci) och anarkisterna. I mars
1920 ockuperades många fabriker i Milano och Turin; bönderna i syditalien
tog storgodsägarnas jord i beslag. Socialistpartiet och den
fackföreningsrörelse som dominerade det (CGL, Conferazione Generale del
Lavore; den reformistiska - öa) gjorde emellertid ingenting; den isolerade
rörelsen besegrades och genom polisens försorg återlämnades fabrikerna och
jorden till de forna ägarna.
I augusti mångfaldigades strejkerna, och fabriksägarna
beslutade sig för att svara med lockout, att stänga fabrikerna. Arbetarna
hindrade spontant detta drag genom att ockupera fabrikerna. Mer än en halv
miljon arbetare stannade kvar på sina arbetsplatser.
Ett ögonvittne, Luigi Fabbri, berättar i ett
specialnummer av Umanità Nova, september 1954: "Fabriksägarna och
deras representanter kördes på porten. Vissa gav sig självmant, efter att
först ha utnämnt ett officiellt administrationsråd bland arbetarna. Vissa
tekniker gjorde gemensam sak med arbetarna och förblev på sina poster.
Många föredrog emellertid att försvinna med ägarna eller låta sig jagas
bort, eftersom de fyllde samma funktion som ägarna av fabriker och aktier.
I varje fabrik fattades beslut för att kunna fortsätta driften oberoende
av den förra fabriksledningen. Där sådana inte redan fanns bildades
arbetarråd, som övertog den tekniska ledningen av företagen. Vissa kunniga
arbetare övertog de försvunna tjänstemännens uppgifter, arbetslagen och
arbetet organiserades. Arbetarna beväpnade sig. Varje verkstad försågs med
vapen- och ammunitionsreserver från den ockuperade krigsindustrin. Vapen
köptes upp. Vissa verkstäder tillverkade dem. Inom några dar hade alla
fabrikerna förvandlats till veritabla fästningar, större eller mindre.
Medan ett lag arbetade, företog de övriga skyddsåtgärder - rullade ut
taggtråd, gick på vakt osv. Om nätterna intensifierades övervakningen och
förstärktes med arbetslösa och revolutionärer. I storstäderna fanns det
likaledes ansatser till förbindelseorgan mellan fabrikerna, som emellertid
sanningen att säga var högst otillfredsställande och i bästa fall bestod
av tidnings- och sändebudskontakt. Man försökte likaledes upprätthålla
utbytet och försäljningen av produkter samt leveranserna av råmaterial.
Man lyckades på vissa områden men blott i liten skala, trots hjälp från
järnvägsmän och transportarbetare. Detta framstod som den verkligt svaga
punkten, den som förhindrade en utvidgning av rörelsen och begränsade den
till enstaka industrier inom metallindustrin."
Under det att arbetarna organiserade sig och förberedde
ett nytt samhälle sammanträdde socialistpartiet och dess stora
fackförening. Den 10 september spred sig upprorets och revolutionens
lösning. Den 15 aviserade premiärministern tillsättandet av en
studiekommission med lika många deltagare från bägge parter, som skulle
förbereda en lag om "arbetarnas deltagande i den tekniska och finansiella
kontrollen samt i företagsförvaltningen".
I Umanità Nova skrev anarkisterna den 8
september: "Arbetare, ett mer fördelaktigt tillfälle än detta - för att
försöka uppnå den slutliga frigörelsen - har vi aldrig haft och vi kan
inte veta om och när det återkommer: låt det inte rinna er ur händerna!
Idag är det ni som har makten och regeringens vanmakt mot er vilja är
uppenbar. Våga än en gång, våga mer - och segern kan inte utebli!"
Arbetsköparna och de fackliga pamparna hade under tiden
kommit till en överenskommelse, som man förelade arbetarna på basnivå att
uttala sig om genom sluten omröstning. Den fackliga disciplinen var hård,
om resultatet kunde ingen tvekan råda. Den 20 september skrev Umanità
Nova: "Arbetare! Tänk över allting innan ni lämnar fabrikerna, RÄDDA
ALLTING. Utanför väntar er polisen. Lämna inte ifrån er vapen och
packningar. Revolutionens sabotörer skulle då bli mycket nöjda."
Den 23 och 24 avlades rösterna, den 25 lämnade
arbetarna och återtog arbetsköparna fabrikerna. Två år senare tog
Mussolini makten, merparten av de fackliga pamparna blev fascistiska
deputerade.
Trots de brister som ögonvittnet avslöjar (frånvaron av
förbindelser och effektiv distribution) hade fabriksråden visat två saker.
För det första ockupationernas revolutionära karaktär samt myten om
"deltagande" och för det andra ockupationernas praktiska karaktär:
produktionen och distributionen upprätthölls.
Ur L'Autogestion, l'Etat et la Révolution, Noir
et Rouge/ICO, Paris 1968.