BE - IJ: Inledande anmärkningar

I maj 1968 dyker den svarta fanan upp på barrikaderna i Paris. Ryktet sprider sig över planeten: ett spöke har återvänt till världen ur det förgångnas ruiner - anarkismen. Kapitalisterna i väst och byråkraterna i öst, poliser och fackföreningspampar, påvar och politiker, fascister och nystalinister tar sig för pannan.

De alltid lika intellektuellt intellektuella tar sig om hakan och mumlar: "Intressant". Bokförläggarna får bråttom.

"Anarkismen är ett begrepp som rymmer en lång rad av skiftande och oftast motsägelsefulla teorier och idévärldar; tänkare, agitatorer och handlingsmänniskor förenade i hat och förakt mot all auktoritet. I föreliggande antologi har vi medvetet begränsat oss till att belysa anarkisternas hållning och verksamhet i den revolutionära rörelse som för mer än hundra år sedan kan sägas tog sin början med Första Internationalen. Anarkismen som ett konkret uttryck för arbetarklassens strävan efter frigörelse från det kapitalistiska systemet, anarkismen i praktiken - den kommunistiska anarkismen och den revolutionära syndikalismen. För oss är detta det väsentliga och än mer naturlig tycks oss vår urvalsprincip med tanke på att det något nymornade intresset för anarkismen härrör från en djupgående och massiv revolt av en arbetarklass, som alla politiker ivrigt påstått och innerligt hoppats vara djupt och stilla avsomnad.

Göteborg i juli 1969

Bengt Ericson och Ingemar Johansson

BE - IJ: Stridigheterna inom första internationalen

Anarkismen och statssocialismen utgör arbetarrörelsens två verkliga motpoler. Anarkismen förnekar varje organisering som inte sker nerifrån, som inte innebär maktens fördelning på rörelsens alla deltagare och som inte tar direkt fasta på utsugningens avskaffande och löneslaveriets upphävande genom den fullständiga socialiseringen av produktionsmedlen, förvaltade av arbetarnas demokratiska sammanslutningar (arbetarråd, syndikat, kommuner) i hela samhällets tjänst. Sitt första uttryck tog denna motsättning i Första Internationalen, Internationella Arbetarassociationen.

Internationella Arbetarassociationen (IAA) bildades i London 1863. Dess grundsatser slår fast att syftet med Internationalen var att sammansluta arbetarna som klass och inte för partipolitiska uppgifter. Grundsatserna finns i Michail Bakunins artikel "Internationalens politik".

Två ledande män urskildes snart inom Internationalen, Karl Marx och Michail Bakunin. Allt eftersom Marx alltmer hävdade och intrigerade för att möjliggöra centralrådets direkta makt och kontroll över alla internationalens sektioner skärptes motsättningarna mellan honom och Bakunin. Denne och hans anhängare argumenterade slutligen mot Marx med de grundsatser som denne av allt att döma själv hade författat. Bakunins artikel Internationalens politik är ett utomordentligt exempel härpå.

IAA:s kongress i Haag 1872 kom att utgöra den definitiva brytningen. Dels uteslöts här Bakunin och hans ivrigaste förespråkare, dels utfärdade kongressen en resolution om "Proletariatets förhållande till det politiska partiet". Kongressen beslöt också att centralrådet skulle flyttas från London till New York. I protest mot Haag-kongressens beslut organiserade Jurafederationen omedelbart en "de antiauktoritära federationernas och sektionernas kongress" i S:t Imier. Här antogs en motresolution. Marx' grupp tynade bort på andra sidan Atlanten och dog för gott i Philadelphia den 15 juli 1876, medan Bakunins falang höll sig vid liv ytterligare ett år. Dess sista kongress hölls i Verviers 1877 och därur uppstod den organiserade anarkistiska rörelsen, vars grunder fick sin första egentligt teoretiska framställlning i Bakunins kritik av marxismens byråkratiska tendenser.

BE - IJ

Michail Bakunin: Internationalens politik

Internationella Arbetarassociationen har en grundsats som varje sektion och varje medlem måste underkasta sig. Denna grundsats framställs i de allmänna stadgarna, som generalrådet 1866 förelade kongressen i Genève, och som denaa kongress antog med acklamation och som slutligen definitivt sanktionerades genom att alla länders sektioner antog dem. De bildar alltså vår stora organisations grundsats.

Ingressen till de allmänna stadgarna definierar klart den internationella associationens grundsatser och mål. Där förklaras framför allt:

Att arbetarnas frigörelse måste vara arbetarnas eget verk.

Att arbetarnas ansträngningar framför allt måste inriktas på att fastställa lika rättigheter och skyldigheter för alla - dvs politisk, ekonomisk och social jämlikhet.

Att kapitalets förtryck av arbetarna är allt politiskt, moraliskt och materiellt knektväldes ursprung.

Att arbetarnas frigörelse därför är det stora mål som varje politisk rörelse måste underordna sig.

Att arbetarnas frigörelse inte är ett enkelt lokalt eller nationellt utan ett internationellt problem.

Till följd av dessa principer upptar den internationella associationen i sina led alla arbetarsällskap och enskilda personer, varifrån de än må komma och utan hänsyn till hudfärgs- idé- eller nationalitetsskillnader, under förutsättning att de öppet och utan baktankar fullständigt accepterar dessa principer och förpliktar sig att följa dem.

Låt oss alltså se vilken den första plikten är, som varje arbetarsällskap eller individ påtar sig i och med inträdet i Internationella Arbetarassociationen.

Den första plikten av dem alla är att anstränga sig till det yttersta för att säkra jämlikhetens triumf, inte bara den politiska jämlikheten, vilket skulle vara ren borgerlig radikalism, utan den samtidiga politiska, ekonomiska och sociala jämlikheten genom avskaffandet av alla privilegier, ekonomiska som politiska, på det att det för alla människor på jorden, oavsett hudfärg, nationalitet eller härkomst, hädanefter bara skall finnas ett levnadssätt: lika skyldigheter, lika rättigheter.

Detta är den revolutionära socialismens fullständiga program, vars första betingelse, första ord är jämlikheten och som tillåter friheten först efter, i och genom jämlikheten, eftersom frihet utan jämlikhet skapar ett privilegium, nämligen ett fåtals herravälde och det oerhörda flertalets slaveri.

För att starkare framhäva den revolutionärt socialistiska karaktären hos Internationalens program följer i ingressen efter denna första förklaring en andra som inte är mindre viktig: att kapitalets förtryck av arbetet är allt knektväldes ursprung, politiskt, moraliskt eller materiellt, och att på grund härav är arbetarnas ekonomiska frigörelse det stora mål som varje politisk rörelse måste underordna sig.

Detta är motsatsen till all bourgeoisins politik; den punkt där den socialistiska demokratin definitivt och absolut skiljer sig från bourgeoisins uteslutande politiska demokrati.

I samma ögonblick som Internationella Arbetarassociationen erkänner att arbetarnas ekonomiska frigörelse är det stor mål, som varje politisk rörelse måste underordna sig, visar den tillbaka all politik som inte sätter upp detta direkta mål, dvs all borgerlig, monarkistisk, liberal och demokratisk-radikal politik, eftersom all bourgeoisins politik, som bekant, inte har och inte kan ha något annat mål än att befästa och utvidga bourgeoisins makt. En makt som uteslutande är grundad på beroendegörandet av arbetarna och utsugningen av arbetet. För att det inte ska råda någon oklarhet på denna punkt tillfogar ingressen att kapitalets förtryck av arbetarna är allt politiskt, moraliskt och materiellt knektväldes ursprung. Vilket innebär inte mindre än att det för att uppnå Internationalens stora mål, arbetets ekonomiska frigörelse, är nödvändigt att bryta kapitalets tyranni, att bryta bourgeoisins hela makt, hela dess existens.

Hur ska man åstadkomma att kapitalets tyranni bryts? Måste man förstöra kapitalet? Nej, det skulle innebära att förstöra alla jordens samlade rikedomar, allt råmaterial, alla arbetsredskap, alla produktionsmedel. Med andra ord: hela mänskligheten - den som idag är alltför talrik för att, som de vilda folken, blott kunna leva av naturens frukter och följaktligen bara kan fortleva med hjälp av kapitalet. Det skulle innebära att döma hela mänskligheten till det mest fruktansvärda dödsstraff, till hungerdöden. Man kan, man ska alltså inte förstöra kapitalet, man måste bevara det. Men om det bevaras och om det fortsätter att finnas till utom och över arbetet, är ingen mänsklighet i stånd att hindra kapitalet från att undertrycka och betjäna sig av arbetet.

Det utom och över arbetet existerande kapitalet - det är bourgeoisin, det är befästandet av dess ekonomiska, politiska och sociala makt. Arbetet som förblir utom och under kapitalet - det är proletariatet.

Är då en försoning möjlig så länge båda förblir utom varandra? Kan man finna en politisk författning som förhindrar kapitalet från att undertrycka och utsuga arbetet? - Det är omöjligt. Alla överenskommelser man skulle komma att träffa skulle bara leda till en ny utsugning av arbetet genom kapitalet och skulle nödvändigtvis bli till förfång för arbetarna och till nytta för bourgeoisin. De politiska inrättningarna kan nämligen bara utöva makt så länge som de inte står i motsättning till den ekonomiska makten. Av detta följer att så länge kapitalet förblir i bourgeoisins händer, kan ingenting hindra den från att utsuga och förtrycka proletariatet.

Då kapitalet i sig inte kan förstöras och då det inte bör förbli koncentrerat i händerna på en avskild, utsugande klass, återstår bara en lösning: den inre och fullständiga föreningen av kapital och arbete. Bourgeoisin måste tvingas att bli arbetare och arbetarna måste erövra inte den privata, utan den kollektiva äganderätten till kapitalet. Ty skulle de dela upp kapitalet mellan sig, skulle de omedelbart förminska det, skulle de sänka dess produktionskraft i oerhörd grad och genom arvsrätten skulle de förvandlas till en ny bourgeoisi, upprätta en ny kapitalets utsugning av arbetet.

Sådana är de påtagliga följderna av de allmänna stadgarnas grundsatser. Dessa följder fastslogs för övrigt till fullo av kongressen i Bryssel 1868 på så sätt att den kollektiva äganderätten till fastigheter och jord samt den fria krediten, dvs den kollektiva äganderätten till kapitalet, förklarades vara absolut nödvändiga betingelser för arbetets och arbetarnas frigörelse.

Det mål som vår association har ställt upp är ofantligt: jämlikheten. Det av den proklamerade enda verkningsfulla och verkliga medlet är inte mindre oerhört: det är störtandet av bourgeoisins makt, dess förgörande som avskild klass. Man förstår att Internationella Arbetarassociationen i och med att den vill och måste uppnå detta mål med detta medel träder i öppet krigstillstånd med bourgeoisin. Ingen försoning är längre möjlig mellan den och proletariatet, eftersom proletariatet inget mindre vill än jämlikheten och bourgeoisin existerar blott genom ojämlikheten. För bourgeoisin som självständig klass innebär jämlikheten döden, för proletariatet innebär minsta ojämlikhet slaveri. Proletariatet har tröttnat på att vara slav och bourgeoisin önskar naturligtvis inte att dö. Därför pågår det ett oförsonligt krig, och man måste antingen vara narr eller dåre för att rekommendera och predika försoning för de arbetande klasserna.

När Internationella Arbetarassociationen åtog sig att föra detta oerhörda krig mot bourgeoisin, gjorde den sig inga illusioner om de väldiga svårigheter som väntade. Den var inte blind för motståndarens krafter och de gigantiska ansträngningar som måste till för att besegra honom. Den vet att alla försvars- och anfallsvapen: kapitalet, krediter, allt organiserat våld - militärt, byråkratiskt och diplomatiskt - dessa oerhörda förtryckande centraliseringar som man kallar stater, alla religiösa gifter och all tillämpning av vetenskapen - att allt detta finns på vår fiendes sida, och det enda som vi har att sätta däremot är det rättvisa i folkmassornas nyvaknade instinkt och proletariatets oerhörda numerära storlek. Dock, den förtvivlade inte och förtvivlar inte om segern.

Den förstod att med hjälp av det fientliga lägrets korruption samt politiska och moraliska upplösning, skulle man genom en verklig och solid förening och organisering av dessa miljoner proletärer som har tröttnat på att lida, och som idag över hela Europa visar otåliga tecken på att vilja uppnå frigörelse, kunna skapa en fruktansvärd makt, som skulle kunna ta upp kampen med och besegra alla privilegierade klassers och staters maktförbund. Den förstod samtidigt att för att vara verkningsfull och verklig måste en sådan organisation förkasta varje kompromiss och tvetydighet och framför allt hålla fast vid sin grundsats. Vi finner i ingressen till de allmänna stadgarna förklaringen att arbetarnas frigörelse måste vara arbetarnas eget verk, vilket i förening med de följande förklaringarna betyder att Internationella Arbetarassociationen obevekligen visar bort ur sin krets alla som där eftersträvar något annat mål än arbetarnas fullständiga och definitiva frigörelse - dvs jämlikheten. Vidare betyder denna förklaring att när associationen undantagsvis tar emot en borgare i sina led, så sker detta under förutsättning att denne fullständigt uppriktigt, av hela sitt hjärta, ansluter sig till arbetarnas program och avstår från all såväl personlig som lokal politik och alltifrån inträdet blott och bart eftersträvar Internationalens enda och stora politik, som absolut inte känner något annat mål än arbetets universella frigörelse.

För att göra detta syfte än mer iögonenfallande tillfogas i ingressen denna vidare förklaring, att arbetarnas frigörelse inte ska vara ett enkelt lokalt eller nationellt utan i högsta grad ett internationellt problem. Av detta följer att associationens hela politik uteslutande kan vara en internationell politik, som utesluter all bourgeoisins patriotiska och alltid egennyttiga fåfänga, all inskränkt nationell politik. Arbetarens, medlemmens av Internationalen, fädernesland är från och med nu den stora federationen av all världens arbetare, som befinner sig i kamp mot det borgerliga kapitalet. För arbetarna kan det hädanefter inte finnas andra landsmän och bröder än arbetarna, av vilken nationalitet de än må vara, och ingen annan fiende än borgaren - om inte denne borgare bryter all solidaritet med bourgeoisins värld och öppet gör arbetets sak mot kapitalet till sin.

Detta är Internationella Arbetarassociationens program. Jämlikheten är dess mål. Organisationen av arbetskraften, världsproletariatets förenande över statsgränserna och på alla patriotiska och nationella inskränkningars ruiner - det är dess vapen, dess stora, dess enda politik som utesluter varje annan. Var och en som antar detta program kan med all rätt betrakta sig som en värdig medlem av Internationella Arbetarassociationen.

31 juli 1869

Ur Michael Bakunin: Gesammelte Werke, Band II, Der Syndikalist Verlag, Berlin 1922.

Resolution

... om proletariates förhållande till det politiska partiet antagen av Internationella Arbetarassociationens femte kogress i Haag 2-7 september 1872

I sin kamp mot de besittande klassernas kollektiva makt kan proletariatet endast handla som en klass när det också självt organiserar sig i ett självständigt politiskt parti, som står i motsättning till alla gamla, av de besittande klasserna bildade, partier.

Proletariatets konstituerande som politiskt parti är ofrånkomligt för att säkra den sociala revolutionens triumf och dess högsta mål: klassernas avskaffande.

Också det fackliga organiserande av arbetarna som redan äger rum under inflytande av den ekonomiska kampen skall verka som en hävstång i arbetarnas händer i kampen mot utsugarnas politiska makt.

För att försvara monopolen och för att föreviga arbetets undertryckande använder besittarna av jorden och kapitalet alltid sin politiska makt. För proletariatet måste därför erövrandet av den politiska makten vara en plikt.

Anmärkning: denna resolution utgjorde alltså de auktoritära socialisternas politiska program.

Motresolution

... om proletariatets förhållande till det politiska partiet, antagen av Internationella Arbetarassociationens antiauktoritära sektioners kongress i S.t Imier 15-16 september 1872

I beaktande av att det är en lika absurd som reaktionär uppfattning att föreskriva proletariatet ett likformigt politiskt program som den enda vägen till social frigörelse fastslår kongressen:

att ingen har rätt att beröva de autonoma federationerna och sektionerna deras obestridliga rätt att för egen del avgöra vilket politiskt tillvägagångssätt de betraktar som mest framgångsrikt och att varje försök i sådan riktning måste leda till ofruktbarm dogmatik.

Proletariatets strävanden kan bara ha ett mål: upprättandet av en ekonomisk, absolut fri organisation och federation, grundad på allas arbete och absolut oberoende av varje politisk regering.

Dessa organisationer och federationer kan endast vara uttryck för proletariatets egen spontana aktion, dess yrkesförbund och självständiga kommuner.

I beaktande av att varje politisk organisation blott kan vara en organisation för en klass' herravälde över massan och att proletariatet om det skulle sätta sig i besittning av den politiska makten självt skulle omvandlas till en härskande och utsugande klass förklarar den i S:t Imier förenade kongressen:

1) att proletariatets första plikt är att förinta varje politisk makt

2) att varje organisering av den politiska makten som en så kallad provisorisk och revolutionär makt, vilken ger sig ut för att vilja förinta sig själv, endast är en villfarelse och farligare för proletariatet än alla idag existerande regeringar

3) att proletariatet måste tillbakavisa varje kompromiss och varje utslag av borgerlig politik för att i stället utveckla solidaritet och revolutionär aktion. På så sätt kan den sociala revolutionen fullbordas.

Michael Bakunin: Marxismens byråkratiska tendenser

1. Marxistisk ideologi

Socialisternas - eller rättare de tyska auktoritära kommunisternas - doktrinära skola grundades strax före 1848 och har, vilket måste erkännas, gjort inte bara det tyska utan hela det europeiska proletariatet stora tjänster. Det är huvudsakligen den som fört fram den storslagna idén om en Arbetarinternational och det var också den som tog det första initiativet till dess förverkligande. Det är alltså fråga om en mycket aktningsvärd skola, vilket emellertid inte hindrar den från att ibland röja vissa tvivelaktiga tendenser och framförallt då när den som grundval för sina teorier ställer upp en princip, som visserligen relativt sett är helt riktig men fullständigt felaktig om man, i likhet med denna skola, betraktar den som den enda filosofiska grundvalen och som alla andra principers ursprung.

Denna princip står i absolut motsättning till vad idealister av alla skolor hävdar. Medan idealisterna menar, att idéerna bestämmer och skapar de faktiska händelserna, säger kommunisterna i överensstämmelse med den vetenskapliga materialismen tvärtom att det är fakta som föder idéerna och att dessa senare aldrig är någonting annat än de idémässiga uttrycken av fullbordade fakta. Vidare menar de, att av alla fakta är det de ekonomiska och materiella, som utgör den egentliga basen, den principiella grundvalen för alla andra; att vare sig intellektuella eller moraliska, politiska eller sociala, ingenting annat är än oundvikliga följder härav.

Vi, som - i lika hög grad som själve Karl Marx - är materialister och determinister, noterar också historiens obönhörliga sammanlänkning av ekonomiska och politiska fakta. Ja, vi inser verkligen nödvändigheten av och de naturliga egenskaperna hos allt som har hänt, men vi böjer oss inte urskillningslöst därför och framför allt aktar vi oss noga för att lovsjunga händelser, som står i uppenbar motsättning till historiens slutgiltiga mål - det alltigenom mänskliga ideal, som under mer eller mindre tydliga former kan skönjas i instinkter och strävanden bland alla tiders folk och religiösa symboler. Det ideal, som är ett med den mänskliga rasen, den mest sociala av jordens alla raser och som, idag bättre förstått än någonsin, kan summeras sålunda: det är mänsklighetens triumf, det är striden för och uppnåendet av varje individs fulla frihet och utveckling - materiell, intellektuell och moralisk genom en absolut fri och spontan organisation av den i mesta möjliga mån fulländade ekonomiska och sociala solidariteten mellan alla jordens mänskliga varelser.

Allt som i historien från den mänskliga synpunkten - någon annan kan vi inte anlägga - visar sig vara anpassningsbart till detta mål är gott, allt som går i motsatt riktning är ont. Vi är emellertid mycket väl medvetna om att vad vi kallar för gott och ont, det ena såväl som det andra, alltid är en fråga om naturliga verkningar av naturliga orsaker och att bådadera följaktligen är lika oundvikliga. Men i den egentliga naturen finner vi mycket, som vi inte gärna välsignar... Likadant är det med historien, där vi möter många nödvändigheter, som vi hellre förbannar än välsignar och som vi skulle vilja brännmärka med all den kraft, som vår sociala och intellektuella moralitet är mäktig, fastän vi märker att i och med att till och med den mest avskyvärda historiska händelse fullbordats, får den denna karaktär av ofrånkomlighet, som vi återfinner i alla naturens fenomen såväl som i historiens.

2. Marxismen och staten

Karl Marx, det tyska socialistpartiets odiskutable ledare - en man som besitter ett mäktigt intellekt och en vittomfattande kunskap och vars hela liv, kan man utan att smickra påstå, uteslutande har ägnats den största sak som finns idag: arbetets och arbetarnas frigörelse - Karl Marx som också otvivelaktigt är om inte den ende så en av Arbetarinternationalens ursprungliga grundare - utvecklade den kommunistiska idén till ett allvarligt arbetsobjekt. Hans arbete på Kapitalet är i högsta grad ett vetenskapligt och realistiskt arbete i den meningen, att det absolut utesluter varje annan logik än faktats. Tyvärr är det späckat med formelsystem och metafysiska subtiliteter, som gör det oförståeligt för den stora massan av läsare.

Marx är inte bara en lärd socialist, han är också en mycket skicklig politiker och en brinnande patriot. Liksom Bismarck, fastän i en något annorlunda mening, vill han som så många andra av sina landsmän, socialister eller ej, för det tyska folkets seger och för världens lycka och, frivilliga eller påtvingade, civilisation, se upprättandet av den stora tyska staten.

Bismarcks politik är nuets; Marx, som betraktar sig som hans efterträdare, är framtidens. Och när jag säger, att Marx anser sig som Bismarcks efterträdare, förtalar jag honom inte - långt därifrån. Om han inte såg sig så skulle han inte ha tillåtit Friedrich Engels, hans tankars förtrogne, att skriva att Bismarck tjänar den sociala revolutionens sak nu på sitt eget sätt. Marx kommer att tjäna den senare; på ett annat. I den meningen är det, som han längre fram kommer att bli Bismarcks efterträdare såsom han idag är hans politiska beundrare. Låt oss nu undersöka den marxistiska politikens speciella karaktär - låt oss framhäva de väsentliga punkter, där den skiljer sig från Bismarcks. Den väsentliga - och skulle man kunna säga: den enda - punkten är: Marx är demokrat, auktoritär socialist och republikan; Bismarck är in- och utvändigt en tvättäkta pommrare, en aristokrat och en monarkistisk junker. Skillnaden år därför mycket stor och synnerligen väsentlig samt dessutom uppriktig från bägge hållen. På den punkten är ingen förståelse eller försoning möjlig mellan Marx och Bismarck.

Vad är det då som förenar dem? Det är bådas hänförda dyrkan av staten. Vad beträffar Bismarck behöver inte detta bevisas - bevisen finns där redan. Från topp till tå är han en statens man och ingenting annat än en statens man. Men jag tror inte heller att jag ska ha några speciella svårigheter med att bevisa att det är sak samma med Marx. Han hyser en så lågande kärlek till regeringsinstitutionen, att han rentav ville instifta en i Arbetarinternationalen; och han är makten så hängiven, att han ville och fortfarande vill pådyvla oss sitt eget diktatorskap. Det tycks mig, att detta är tillräckligt för att karaktärisera hans personliga attityd, som för övrigt finns synnerligen konsekvent uttryckt i hans socialistiska och politiska program. Hans ansträngningars yttersta mål, så som det har proklamerats av hans eget parti i Tyskland, är upprättandet av den stora folkstaten.

Men den som säger stat, säger nödvändigtvis också en speciellt avgränsad stat, som utan tvivel om den år mycket stor n måste sammanföra många olika folkslag och nationer men dock utesluta än flera. För såvitt Marx inte liksom Napoleon och Karl V drömmer om Världsstaten, måste han - när hans drömmar en gång har blivit verklighet, om de nu någonsin blir det - trots att han idag är uppfylld av en internationell ande, nöja sig med att regera en enskild stat och inte flera stater på en gång. Den som säger stat säger följaktligen en stat och medger därmed existensen av flera stater och den som säger flera stater säger omedelbart: konkurrens, avundsjuka, ofred och ändlöst krig. Såväl den enklaste logik som historien bär bevis för detta.

Eftersom varje stat hotas att utplånas av grannstater, måste den gå mot en fullständig maktutövning, och när denna har nåtts måste den föra en erövringspolitik på det att den inte själv må bli erövrad, ty två krafter som på samma gång är lika stora och skilda åt kan inte existera utan att försöka förgöra varand´ra. Den som säger erövring säger erövrade människor, förslavade och i bojor, under vad form eller namn det vara må.

Det ligger i statens natur att bryta den mänskliga rasens solidaritet och, om det behövs, att förneka mänskligheten. Staten kan inte skydda sin oavhängighet och sin styrka, om den inte för sina egna medborgare, eller rätteligen undersåtar, sätter upp sig själv som ett absolut och slutgiltigt yttersta mål. Härigenom kommer oundvikligen en brytning till stånd mellan mänskligheten, betraktad som universell moral och med ett universellt förnuft, och Staten, dess moral och förnuft. Den politiska (stats-) moralprincipen är mycket enkel. Staten är den högsta av alla skickelser och allt som gagnar dess utveckling är av godo, medan allt som går den emot är av ondo - det må sedan vara de mest mänskliga drag i världen. Denna moral kallas patriotism. Internationalen är patriotismens förnekelse och följaktligen också statens. Det är därför som Marx och hans vänner i det tyska socialdemokratiska partiet skulle omintetgöra Internationalen, om de lyckades införa statsprincipen i vårt program.

Staten måste för sitt eget bevarande nödvändigtvis utveckla makt i utrikespolitiken, men om så blir fallet, kommer detsamma att prägla inrikespolitiken. Varje stat måste inspireras av och ledas enligt en speciell moral, som är anpassningsbar till statens existensvillkor och. eftersom denna moral innebär en begränsning av den mänskliga och universella moralen, innebär den också ett förnekande av mänskligheten. Staten måste därför hålla uppsyn över alla sina undersåtars tänkanden, låtanden och speciellt göranden så att även dessa överensstämmer med statsmoralen och se till att undersåtarna slår dövörat till den sanna och universella mänsklighetsmoralens förkunnare. Resultatet härav är således nödvändigheten av en statscensur, eftersom alltför stor tanke- och åsiktsfrihet är, som Marx säger (och det synnerligen logiskt utifrån hans synpunkt sett), oförenliga med den samstämmiga underdånighet, som fordras för statens bevarande. Marx har också givit bevis för denna sin åsikt, när han under olika förevändningar försökte upprätta en kamouflerad censur inom Internationalen.

Men hur effektiv denna censur än är och även om staten själv tar hand om hela undervisningsväsendet och folkuppfostringen, så kan den aldrig vara säker på att förbjudna och farliga tankar inte lyckas nästla sig in i befolkningens medvetande. Förbjuden frukt har alltid lockat människan, och revolten, statens evige fiende, vaknar lätt i hennes hjärta, om hon inte har gjorts så fördummad att undervisning, uppfostran och censur helt kan trygga statens välfärd. Staten måste fortfarande hålla en polismakt, som övervakar och styr folkets åsikts- och känsloström. Vi har själva måst konstatera hur Marx är så övertygad om denna nödvändighet att han trodde att han kunde fylla hela Internationalen och då framförallt de franska, italienska och spanska sektionerna med hemliga agenter. Hur fulländad, ur synpunkten av statens bevarande, undervisningens, uppfostringens, censurens och polisens organisation än må vara kan staten inte vara fullständigt säker, om den inte har en militärmakt, som också i hemlandet bekämpar dess fiender.

Staten är regerandet uppifrån och ner av ett oerhört stort antal människor, som alla är väsentligt skilda åt i kulturhänseende, geografisk tradition och de intressen och strävanden, som styr deras beteende. Staten är regerandet över alla dessa av en eller annan minoritet. En minoritet som - såvida den inte är begåvad med de attribut, som teologerna tillskriver Gud: allsmäktighet, allvetande och allestädesnärvaro - varken kan veta och förutse världens behov eller med en fullkomlig rättvisa tillfredsställa de mest angelägna intressena. Inte ens om den så omvaldes tusen gånger om under förhållanden där allmän rösträtt rådde och sedan kontrollerades av folkliga institutioner. Missnöjda människor kommer alltid att finnas, ty det kommer alltid att finnas sådana som har offrats.

Staten offrar också precis som kyrkan gladeligen människor till höger och vänster. Den är en nyckfull varelse, i vars hjärta alla befolkningens positiva, levande, individuella och lokala intressen möts, kolliderar och förgör varandra och sugs upp i den abstraktion, som kallas det allmänna intresset, det allmänna goda och den allmänna säkerheten och där alla verkliga viljor motverkar varandra i en annan abstraktion, som brukar gå under benämningen "folkets vilja". Härav kommer det sig, att folkets så kallade vilja aldrig är någonting annat än offrandet och förnekandet av alla befolkningens verkliga viljor. På samma sätt förhåller det sig med det allmänna goda, som inte är någonting annat än offrandet av dess intressen. Men för att miljoner människor ska kunna påtvingas denna allätande abstraktion, måste den representeras och understödjas av en verklig varelse, av en eller annan levande kraft. Denna kraft har alltid existerat. I kyrkan kallas den för prästerskapet och i staten den härskande eller styrande klassen. Och vad säger oss nu historien? Jo, att staten alltid har varit arvegods för en eller annan klass, en prästklass, en aristokratisk klass, en borgarklass och slutligen, när alla andra klasser har förbrukats, en byråkratisk klass. Staten faller eller uppstår, vilket man vill, som en opersonlig maskin, men det är absolut nödvändigt för statens bevarande att det finns en privilegierad klass som är angelägen om dess existens. Och det är just de förenade intressena hos denna privilegierade klass som kallas patriotism.

Men i Marx folkstat, har man sagt oss, kommer det överhuvudtaget inte att finnas några privilegierade klasser. Alla kommer att vara jämlika, inte bara ur juridisk och politisk synpunkt - utan även ur ekonomisk. Det är vad som har utlovats, men jag betvivlar sannerligen, med tanke på hur denna utveckling har tagit sin början och på den kurs som den är avsedd att följa, att det löftet någonsin kan hållas. Det kommer sålunda inte längre att finnas någon privilegierad klass, men det kommer att finnas en regering, och - lägg detta noga på minnet - en synnerligen komplicerad regering som inte kommer att nöja sig med att regera och styra massorna politiskt, så som alla nutida regeringar gör, utan den kommer också att styra dem ekonomiskt och i sina egna händer koncentrera produktionen, den rättvisa välståndsfördelningen, jordens brukande, fabrikernas byggande och utveckling, handelslivets organisation och inriktning samt slutligen produktionens kapitalfördelning av den ende bankiren: staten. Allt detta kommer att kräva en regering, vars medlemmar besitter såväl ett oerhört vetande som "huvuden, där hjärnan pöser över" (detta anspelar på ett ironiskt uttalande om Marx, fällt av den tyskamerikanske delegaten Sorge vid Första internationalens kongress i Haag 1872 - öa). Det kommer att bli den vetenskapliga intelligentians välde, det mest aristokratiska, despotiska, arroganta och föraktfulla av alla välden. En ny klass kommer att uppstå, en ny hierarki av verkliga och låtsade vetenskapsmän och världen kommer att delas i en minoritet, som regerar i vetandets namn och en ofantlig och okunnig majoritet. Och då, förbannade vare de okunniga!

En sådan regim skulle inte kunna undgå att väcka synnerligen ont blod hos massorna, vilket Marx upplysta och befriade regering måste dämma upp genom användandet av stark vapenmakt. Ty regeringen, säger Engels, måste vara stark för att kunna upprätthålla ordningen bland dessa miljoner illitterata, vilkas brutala uppror skulle kunna förstöra allting och rentav kasta omkull en regering, vars medlemmar bär upp huvuden, där hjärnan pöser över.

Man kan mycket väl se att bakom alla det marxistiska programmets demokratiska och socialistiska fraser och löften återfinns i dess stat allt det som skapar alla staters sanna, despotiska och brutala natur vilken regering de än har. När allt kommer till kritan, så är den av Marx så ivrigt förespråkade folkstaten och den aristokratmonarkistiska stat Bismarck upprätthåller med lika mycken skicklighet som makt, fullständigt identiska vad beträffar naturen hos såväl deras inrikes- som utrikespolitik. Deras utrikespolitik präglas av samma militära taktik, erövringens, och inrikespolitiken av samma väpnade förtryck. Detta de politiska krafternas sista argument mot massorna, som trötta på att tro, hoppas, underkasta sig och lyda, reser sig till revolt.

3. Den sociala revolutionen och staten

Vad Bismarck har gjort för den politiska och borgerliga världen, gör idag (dvs 1872) Marx anspråk på att göra för den socialistiska världen; att inom Europas proletariat ersätta det franska initiativet med tyskt initiativ och tyskt styre, och eftersom det enligt honom själv och hans lärjungar inte finns något mer avancerat tyskt tänkande än hans eget, trodde han att ögonblicket var inne att låta detsamma, teoretiskt och praktiskt, triumfera i Internationalen. Detta var enda syftet med den konferens, som han 1871 sammankallade i London. Detta marxistiska tänkande är utförligt utvecklat i det berömda Kommunistiska manifest, som Marx och Engels skrev och lät publicera 1848. Det är teorin om proletariatets frigörelse och om arbetskraftens organisation genom staten. Dess springande punkt är arbetarklassens erövring av den politiska makten. Man kan förstå att så ambitiösa män som Marx och Engels är anhängare av ett program som samtidigt som det helgar och välsignar den politiska makten slår upp dörrarna på vid gavel för ärelystnaden. Eftersom det kommer att finnas politisk makt kommer det nödvändigtvis att finnas undersåtar, som visserligen enligt den republikanska modellen kallas medborgare, det är så sant - men som inte desto mindre är undersåtar och som sådana underkastade lydnad, ty utan lydnad är ingen maktutövning möjlig. Som svar härpå kommer man att framhålla, att de inte lyder enskilda människor utan lagar, som de själva har varit med om att stifta. Till vilket jag bara vill anföra, att alla vet i vilken mån, som folket i de stater som är friast och mest demokratiska, men styrda av politisk makt, har varit med om att stifta sina egna lagar. Var och en som inte avsiktligt tar fantasier för verklighet märker väl att till och med i sådana länder är det inte lagar, vilka det självt har stiftat som folket lyder utan lagar, som har stiftats i dess namn och att underkasta sig dessa lagar innebär ingenting annat än att underkasta sig en bevakande och regerande minoritets nyckfulla vilja, dvs. att vara slav i frihet.

När jag begagnar uttrycket "proletariatets grädda" menar jag, i motsättning till marxisterna, inte det övre skiktet, de mest kultiverade och välsituerade tjänstemännen i arbetarvärlden, ett skikt av halvt förborgade arbetare, som utgör just den klass som marxisterna tänker sig som den högsta härskande klassen. Och det skiktet är också, om inte allt i massproletariatets intresse ställs till rätta igen, fullständigt kapabelt att uppnå den ställningen, ty i sitt relativa välstånd och i sin halvborgerliga position, är detta övre arbetarskikt dessvärre bara alltför genomsyrat av alla borgerlighetens politiska och sociala fördomar, dess trångsynta strävanden och anspråk. Det kan utan vidare påstås, att detta övre skikt är det minst socialistiska och mest individualistiska i hela proletariatet.

Med proletariatets grädda menar jag framförallt den stora massan, dessa miljoner okultiverade, arvslösa, eländiga och illitterata, vilka herrar Marx och Engels har för avsikt att underkasta en faderlig regims synnerligen stränga regering, för att använda ett uttryck av Engels i ett brev till vår vän Carlo Cafiero. Detta kommer otvivelaktigen att ske i deras eget intresse, såsom naturligtvis alla regeringar, som vi ju vet, har upprättats uteslutande i den stora massans eget intresse. Med proletariatets grädda menar jag precis detta regeringarnas eviga köttben, detta stora pack, som herrar Marx och Engels brukar karaktärisera med det på en gång pittoreska och hånfulla uttrycket "trasproletariatet", denna drägg, detta slödder, som, så gott som oförstört av den borgerliga civilisationen, i sitt hjärta, i sina ansträngningar och i sitt kollektiva elände bär den framtida socialismens frö, denna drägg allena är det som idag besitter kraft nog att påbörja den sociala revolutionen och föra den till seger.

Fastän marxisterna avviker från vår uppfattning även i detta avseende, förnekar de inte vårt program fullständigt. De förebrår oss endast för att vi inte skyndar långsamt utan springer förbi historiens långsamma framåtskridande och ignorerar den successiva evolutionens vetenskapliga lag. Efter att ha haft den alltigenom tyska fräckheten att, i de av sina arbeten som ägnas filosofiska analyser av det förflutna, hävda att de upproriska tyska böndernas blodiga nederlag och de despotiska staternas triumf på 1500-talet bekräftade en stor revolutionär utveckling, är de idag fräcka nog att roa sig med att upprätta en ny despotism till stadsarbetarnas sk fördel och till lantarbetarnas förfång.

För att ytterligare stödja sin teori om den politiska maktens erövring, har Marx utvecklat ännu en speciell teori, som egentligen bara är en logisk följd av hela systemet. Varje lands politiska villkor, menar Marx, är alltid produkten av och det sanningsenliga uttrycket för dess ekonomiska situation; för att förändra den förra är det alltså endast nödvändigt att omarbeta den senare. Enligt Marx utgör detta historiens hemlighet i ett nötskal. Han tar ingen hänsyn till andra historiska element som till exempel de politiska, juridiska och religiösa institutionernas uppenbara reaktioner på den ekonomiska situationen. Han säger: "Fattigdom skapar politiskt slaveri, staten", men han tillåter inte att hans uttryck travesteras och blir till "Politiskt slaveri, staten, skapar och vidmaktbåller i sin tur fattigdom som ett villkor för sin egen existens - därför är det för att utplåna fattigdomen nödvändigt att utplåna staten." Denna hans underliga inställning, som förbjuder hans motståndare att beskylla staten, det politiska slaveriet, för att vara en av de mest verksamma orsakerna till fattigdom, får honom att beordra sina vänner och lärjungar att betrakta erövringen av den politiska makten och friheten som det absolut nödvändiga och primära villkoret för ekonomisk frigörelse.

De marxistiska sociologerna, män som Lasalle och Engels, invänder också mot oss att staten inte är den enda orsaken till folkets fattigdom, till massornas förnedring och slaveri, men att deras eländiga villkor såväl som statens despotiska maktutövning tvärtom är verkningar av en mera allmän orsak, produkterna av en ofrånkomlig fas i samhällets ekonomiska utveckling, en fas som - ur historiens synpunkt - utgör ett sant framsteg, ett oerhört kliv mot vad de kallar den sociala revolutionen. Av en sådan grad rentav att Lasalle inte tvekar att frankt förklara att den stora tyska bonderevoltens beklagansvärda nederlag på 1500-talet, varifrån tyskarnas hundraåriga träldom daterar sig, och den despotiska och centraliserade statens seger, som blev upprorets naturliga följd, utgjorde en verklig seger för denna revolution, eftersom bönderna enligt marxisterna är reaktionens naturliga förespråkare, medan den moderna militära och byråkratiska staten är ett väsentligt villkor för denna revolution - en stat som är en produkt av och ett ofrånkomligt bihang till den sociala revolutionen, som i och med starten under 1500-talets senare hälft började den långsamma, men alltid framåtskridande omvälvningen av den gamla feodal- och jordbruksekonomin till välståndsproduktion eller, vilket är sak samma, till kapitalets utsugning av folkets arbetskraft.

Man kan förstå hur Engels, driven av samma logik i ett brev till Carlo Cafiero, utan minsta ironi utan tvärtom högst seriöst, påstår att Bismarck såväl som Viktor Emanuel II gjort denna revolution stora tjänster, då de bägge företagit politisk centralisering i sina respektive länder.

Den sociala revolutionen, såsom de latinska och slaviska folken föreställer sig den och önskar den, är oändligt vidare än den som de tyska marxisterna utlovar. För dessa folk gäller det inte en knappt tilltagen och endast inom en mycket avlägsen framtid genomförbar frigörelse av arbetarklassen, utan det gäller proletariatets fullständiga och verkliga frigörelse, inte bara i några länder utan i alla nationer, civiliserade eller ociviliserade; en ny, en folkets verkliga civilisation, som är ämnad att påbörja den universella frigörelsen.

Det första ordet i denna frigörelse kan inte vara något annat än "frihet" - inte den politiska och borgerliga frihet, som Marx och hans anhängare är så tillgivna och som de rekommenderar som det första erövringsobjektet utan den stora mänskliga frihet, som i det den förstör alla de dogmatiska, metafysiska, politiska och juridiska bojor som i dag fjättrar oss alla kommer att skänka kollektiv såväl som individer full självstyrelse i deras handlanden och i deras utveckling, när en gång för alla allt vad inspektörer, ledare och övervakare heter, har avskaffats!

Det andra frigörelseordet är "solidaritet" men inte den marxistiska solidariteten uppifrån och ner, där en regering antingen genom knep eller maktutövning tilltvingar sig folkets solidaritet; inte den solidariteten som förnekar varje människas frihet och som på grund därav inte är någonting annat än en lögn, som innebär slaveri - utan den solidaritet som tvärtom är bekräftelsen på och förverkligandet av varje frihet och som sitt upphov inte har någon politisk lag utan är innefattad i människans kollektiva natur, enligt vilken ingen människa är fri, om inte alla som omger henne och som direkt eller indirekt det allra minsta påverkar hennes liv också är fria. Denna sanning har fullödigt uttryckts i Robespierres deklaration om de mänskliga rättigheterna, som fastslår att minsta mänskliga slaveri är allas slaveri.

Den solidaritet som vi talar om är någonting helt annat än en konstgjord och auktoritär organisations yttringar. Den kan bara vara en samhällslivets spontana produkt; ekonomiskt såväl som moraliskt resultatet av en fri sammanslutning av allmänna intressen, strävanden och tendenser. Dess väsentliga grunder är jämlikhet och kollektiv arbetsinsats - obligatorisk inte i kraft av lagen utan i kraft av faktiska omständigheter - samt kollektivt ägande. Dess ledljus är erfarenheten - dvs praktiserandet av kollektivt liv; kunskap och inlärning - och dess slutliga mål mänsklighetens upprättande och - följaktligen - alla staters försvinnande.

Detta är det, inte gudomliga och inte metafysiska utan mänskliga och praktiska, ideal som ensamt svarar emot de latinska och slaviska folkens strävanden. De vill ha fullständig frihet, fullständig solidaritet och fullständig jämlikhet. Med ett ord: de önskar ingenting annat än mänskligheten och de kommer inte att låta sig nöjas med att se sitt ideal förverkligat provisoriskt och övergående, utan kommer att kämpa för dess fulla förverkligande. Marxisterna kommer att fördöma deras ansträngningar som löjliga - så har det varit länge - men detta har inte förmått dem att vika från sitt mål, och borgerliga marxistiska plattityder kommer heller aldrig att förmå dem att rubba på fullkomligheten i det målet.

Det marxistiska systemet består just i förhoppningen att kunna krympa ihop socialistprogrammet så omåttligt, att det blir acceptabelt för de borgerliga Radikalerna (liberalernas vänsterfllygel, vars inverkan på det tyska - och därmed svenska - socialdemokratiska partiet var så stark att den ännu inte tycks ha släppt - öa), och härigenom förändra de sistnämnda till omedvetna och ofrivilliga tjänare åt den sociala revolutionen. Ett ödesdigert misstag avslöjas här: all historisk erfarenhet visar med eftertryck, att en allians mellan två olika partier alltid utfaller till det mest reaktionära partiets fördel, eftersom denna allians nödvändigtvis försvagar det mer framstegsvänliga partiet genom att dess program förminskas och förvrängs, dess moraliska styrka liksom dess självförtroende förstörs, medan ett reaktionärt parti, som i sig självt är falskheten exemplifierad, alltid är mer eller mindre sant mot sig själv.

Min åsikt är hur som helst att den marxistiska kurtisen med den radikala bourgeoisien, den må sedan vara reformistisk eller revolutionär, inte kan resultera i annat än demoralisering och upplösning av proletariatets växande kraft och följaktligen en ny befästning av bourgeoisiens etablerade makt.

4. Arbetarna och den politiska aktionen

1 Tyskland har socialismen redan börjat utgöra en skräckinjagande kraft trots att lagarna undertrycker och motarbetar den. Arbetarpartierna är uppriktigt socialistiska i den bemärkelsen att de ser fram mot en socialistisk reform av förhållandet mellan kapital och arbetskraft och att de anser, att för att uppnå denna reform måste först av allt staten reformeras och om den inte vill låta sig reformeras fredligt måste den reformeras genom en politisk revolution. Denna politiska revolution, hävdar de, måste föregå den sociala revolutionen, men jag bedömer detta som ett fatalt misstag, eftersom en sådan revolution nödvändigtvis måste vara en borgerlig revolution och inte skulle kunna åstadkomma annat än en borgerlig socialism, dvs leda till en ny utsugning, skickligare och skenheligare visserligen, men inte desto mindre lika påtvingad som den föregående.

Föreställningen att den politiska revolutionen ska föregå den sociala har slagit upp det socialdemokratiska partiets portar för alla radikala demokrater, som inte har ens en droppe socialism i sina politiska ådror. Och partiets ledare har, i motsättning till arbetarnas egna önskningar, upprättat ett nära samarbete med Folkpartiets (liberalernas) borgerliga demokrater, vilket parti är helt fientligt stämt mot socialismen; något som dess press och politiker eftertryckligt demonstrerar. Dess ledare har emellertid upptäckt att dessa antisocialistiska yttringar misshagar arbetarna och de har nu ändrat tonläge, eftersom de behöver arbetarnas hjälp för sina politiska syften; precis som det alltid har varit borgerlighetens metod att genomföra en revolution med hjälp av hela folket och sedan behålla dess erövringar för sig själva. Dessa folkliga demokrater har nu således förvandlats till ett slags socialister. Men den socialismen sitter bara på ytan och går inte djupare än till harmlösa drömmar om borgerligt samarbete.

Vid en kongress i Eisenach i augusti 1869 fördes underhandlingar mellan representanter för dessa två partier. De resulterade i ett program, som definitivt konstituerade socialdemokratiska arbetarpartiet. Detta program är en kompromiss mellan Internationalens socialistiska och revolutionära program, som det utformades av kongresserna i Bryssel och Basel, och den borgerliga demokratins program. Detta nya program efterlyser en "fri folkstat", där allt klassförtryck och all utsugning ska vara avskaffad. Politisk frihet förklarades vara det mest angelägna och nödvändiga villkoret för arbetarklassernas ekonomiska frigörelse. Den sociala frågan var följaktligen oskiljaktig från den politiska och dess lösning var uteslutande möjlig inom en demokratisk stat. Partiet förklarades vara associerat med Internationalen. Några omedelbara mål utfärdades: allmän rösträtt, folkomröstningar, kostnadsfri och obligatorisk undervisning, kyrkans skiljande från staten, pressfrihet och statligt understöd till arbetarkooperationer.

Detta program uttrycker ledarnas politik och inte arbetarnas socialistiska och revolutionära strävanden. Det föreligger en direkt motsättning mellan Internationalens program och det ovan presenterade tvättäkta nationella programmet, mellan arbetskraftens socialistiska solidaritet och nationalstatens politiska patriotism. Härav kom det sig att socialdemokraterna fann sig själva lierade med sina borgerliga landsmän mot ett främmande lands arbetare (Frankrikes; öa) - och deras patriotism övervann deras socialism.

De tyska socialisternas idé om en fri stat är en självmotsägelse, en dröm som inte kan förverkligas. Socialism innebär statens förgörande, de som stöder staten måste förneka socialismen, måste offra massornas ekonomiska frigörelse för ett privilegierat partis politiska makt - och i det här fallet kommer det att bli det borgerliga demokratiska partiet.

Socialdemokraternas program visar verkligen att de litar på att de borgerliga demokraterna ska hjälpa arbetarna att uppnå den sociala revolutionen, om arbetarna först hjälper bourgeoisien att uppnå en politisk revolution. Hur våldsamt de har slukat de borgerliga idéerna åskådliggörs av listan över omedelbara mål, vilka alla utom det sist uppräknade ingår i den borgerliga demokratins program. Och dessa omedelbara mål har blivit deras verkliga mål - de har således låtit det socialdemokratiska partiet bli ett verktyg bland alla andra i de borgerliga demokraternas händer.

Jag står fast vid att om det marxistiska partiet, dvs det socialdemokratiska, fortsätter att följa de politiska kravens kurs, så kommer det att få se sig självt tvingat till att fördöma strejken, de ekonomiska kravens kurs - så oförenliga är i grund och botten dessa båda riktningar.

De tyska socialdemokraterna uppmanar alla de arbetare som oturligt nog lyssnar till dem, att som sitt förbunds omedelbara mål se den lagliga agitationen för striden om politiska rättigheter - den primära striden kallar de det. De sätter alltså rörelsen för ekonomisk frigörelse i andra rummet till förmån för den först och främst uteslutande politiska rörelsen. Genom detta uppenbara förkastande av hela Internationalens program har de i ett enda slag fyllt igen den avgrund, som de en gång öppnade mellan proletariat och borgarskap. De har gjort mer än så, de har sammanlänkat proletariatet med bourgeoisien. Ty det är uppenbart att den av de tyska socialisterna så omhuldade politiska revolutionen, som de ju anser absolut måste föregå den ekonomiska revolutionen, bara kan styras av bourgeoisien eller - vad som är än värre - av arbetare, vilkas ambitioner har omformats till borgerlig fåfänga. Och eftersom denna rörelse i verkligheten försiggår ovanför proletariatets huvud, kommer den, som alla sina föregångare, inte att underlåta att klassa proletariatet som ingenting annat än ett livlöst verktyg, som ofrånkomligen måste offras i de olika borgerliga partiernas inbördes strid om den politiska makten, dvs makten och rätten att härska över och utsuga massorna.

Massornas instinktiva längtan efter ekonomisk jämlikhet är så stark att om de kunde hoppas på att erhålla den ur despotismens hand, skulle de otvivelaktigen och utan djupare reflektioner göra som de ofta gjort förr, förfalla till despotism. Lyckligtvis har den historiska utvecklingen också inverkat på massorna. Idag börjar man överallt förstå att ingen despotism har, eller kan ha, vare sig viljan eller möjligheten att skänka ekonomisk jämlikhet. Internationalens program är turligt nog synnerligen uttrycksfullt på den punkten. Arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.

Är det då inte förvånansvärt, att Marx har trott det vara möjligt att på denna fulländade, och troligen av honom själv formulerade, förklaring ympa in sin vetenskapliga socialism? Det vill säga socialistiska vetenskapsmäns och professorers organisation och regerande av ett nytt samhälle - den värsta av alla despotiska regeringar!

Men tack vare den stora, älskade "dräggen" bland det vanliga folket, tack vare denna drägg, som driven av en lika oövervinnelig som rättvis instinkt kommer att resa sig mot en liten arbetarklassminoritet, som redan är disciplinerad och besatt av härskarfantasier, kommer Marx vetenskapliga socialism alltid att förbli en marxistisk dröm. Denna nya erfarenhet, fruktansvärdare kanske än alla tidigare, kommer att besparas samhället, eftersom dagens proletariat i allmänhet i alla länder genomsyras av en djup misstro mot allt som luktar politik och politiker; vilken partifärg de än må vara bemålade med har de alla i lika hög grad bedragit, förtryckt och exploaterat - de rödaste republikaner lika väl som de ståndaktigaste monarkister.

Ur Mikael Bakunin: Marx - Socialismens Bismarck, LIBERTAD, Göteborg 1968.

Med hjärtat fyllt av vrede

BE - IJ: De terroristiska anarkisterna

Under årtiondena kring sekelskiftet förekom framför allt i Frankrike en lång rad terroristdåd utförda av otåliga personer eller grupper, som bekände sig till anarkismens idéer och som i sin verksamhet förutom personlig tillfredsställelse också sökte påskynda den sociala revolutionen eller ge stöd åt den anarkistiska rörelsen. Denna handlingens propaganda tog sig uttryck i mord, bombattentat, stölder, bankrån.

Den mest namnkunnige av terroristerna, Jules Ravachol, sysslade under 1890-talets första år med spritsmuggling, förfalskning, gravskändning, mord och bombattentat. Sin oundvikliga dödsdom hälsade han med utropet "Vive l'Anarchie!" och besteg giljotinen sjungande sin egen visa "Ner med gud i skiten".

Ravachol blev hämnad genom en serie nya bombattentat och efter några månader bröt en fullkomlig terrorepidemi ut i Paris. Léauthier överföll en serbisk minister med en skomakarkniv. Vaillant kastade en bomb i deputeradekammaren. Emile Henry, den grymmaste av terroristerna, dödade fyra polismän med en bomb, och för att hämnas Vaillant kastade han en ännu bomb på Café Terminus som skadade tjugo och dödade en person. Santo Caserio mördade president Carnot med ett dolkstick i levern under ropet "Vive l'Anarchie!", som hade blivit något av en ritual för dessa dödsföraktande och livshungriga fanatiker.

Under åren 1900-05 verkade en modern Robin Hood-liga under namnet "Nattens arbetare" i Frankrike. Den leddes av Marius Jacob, som hade oraniserat ett perfekt fungerande nät av inbrottstjuvar, guldsmeder, vapen- och verktygstillverkare över hela landet. Ligan satte en ära i att bara bestjäla de besuttna klasserna och en stor del av bytet kom anarkiströrelsen till del. Den första "Rififi-kuppen" utfördes av Jacob och hans kamrater. Han avtjänade ett långvarigt straff på Djävulsön, benådades så småningom, kom tillbaka till Europa och tog med glatt mod livet av sig vid 70 års ålder.

Den betydligt mer våldsamma Bonnot-ligan härjade under första delen av 1910-talet och stod för de första bankkupper som genomfördes med hjälp av bilar. "Automobilbanditerna" bekände sig gärna till Max Stirners individualistiska anarkism och sköt skoningslöst ner alla som kom i deras väg. Jules Bonnot och de flesta av hans vänner dog i eldstrid med polisen.

Även om den terroristiska anarkismen var som mest utbredd i Frankrike, så förekom den även annorstädes (ja, till och med i Sverige). Vi har valt att också publicera en text av den amerikanske anarkokommunisten Alexander Berkman i detta avsnitt. Berkman är intressant inte minst därför att han under en livstid tycks ha genomlöpt alla anarkismens skolor. Han var jude och föddes 1870 i "Litauens Jerusalem", Vilna (som då tillhörde Ryssland), och emigrerade till USA vid 18 års ålder, där han strax blev verksam i den anarkistiska rörelsen. 1892 begick han det attentat mot kongressledamoten och finansmannen H.C. Frick som beskrivs här. Frick hade utmärkt sig bland de andra kapitalistsvinen genom att offentligt deklarera att han såsom arbetsgivare hellre såg varenda strejkande mördad än gav vika en tum. Efter dådet satt Berkman 14 år i Allegheny Prison i Pennsylvania. Väl frigiven kastade han sig åter genast in i anarkistiska aktiviteter, redigerade tidskriften Mother Earth, organiserade demonstrationer mot arbetslöshet, militarism och justitiemord, vilket renderade honom ett nytt fängelsestraff. Tillsammans med bland andra Emma Goldman återemigrerade han till Ryssland efter revolutionen där. Mycket snart förbyttes emellertid hans hängivenhet i besvikelse och bitterhet över bolsjevikernas terrorvälde mot andra revolutionärer. Sina sista år levde han under ständigt kringflackande. Han dog för egen hand i Nizza 1936, bara några veckor före spanska revolutionens utbrott. Hans livsöde är en fingervisning om att det inte finns några vattentäta skott mellan skilda slag av anarkism. Bland annat därför publicerar vi en allt annat än vän vistext av Joe Hill i den här avdelningen. Han hade det rätta jävlaranammat.

Så intog också den officiella anarkiströrelsens teoretiker en skiftande hållning gentemot terroristernas verksamhet. Flera av dem, som Elisée Reclus och Sébastien Faure, var villiga att försvara stöld i alla lägen och enstaka politiska mord. Men de flesta ryggade tillbaka inför de grymmaste och till synes mest meningslösa av terroristernas dåd.

BE - IJ

Alexander Berkman: Attentatet

När jag på kvällen återvände till Pittsburgh fick jag veta att förhandlingarna mellan Carnegie Company och strejkkommittén hade upplösts i Fricks definitiva vägran att acceptera arbetarnas krav. Sista hoppet var ute! Herren hade bestämt sig för att krossa sina upproriska slavar.

Dörren till Fricks privatkontor, till vänster om mottagningen, slås upp, den färgade vaktmästaren återvänder och jag skymtar hastigt en svartskäggig, kraftig person vid ett bord längst in i rummet.

"Mistah Frick är upptagen. Han kan inte träffa herrn nu", säger negern och lämnar tillbaka mitt kort.

Jag tar emot visistkortet, stoppar tillbaka det i asken och lämnar sakta mottagningen. Men jag vänder snabbt om, går in genom grinden som skiljer anställda från besökare, skjuter den förvånade vaktmästaren åt sidan och stiger in i kontoret till vänster och fimmer mig stå framför Frick.

För ett ögonblick bländas jag av solskenet som strömmar in genom fönstren. Jag urskiljer två män vid det långa bordets bortre ända.

"Fr-", börjar jag. Skräcken i ansiktet på honom gör mig mållös. Så speglas medvetenheten om dödens närvaro. "Han begriper", flyger det genom huvudet på mig. Med en snabb rörelse drar jag revolvern. Då jag höjer vapnet ser jag Frick med båda händerna gripa hårt om armstöden och försöka resa sig. Jag siktar mot huvudet. "Han kanske har skottsäker väst", tänker jag. Med skräckslagen blick vänder han snabbt bort ansiktet samtidigt som jag trycker av. En blixt och rummet genljuder som av kanoners dån. Jag hör ett gällt, genomträngande skrik och ser Frick stå på knäna, med huvudet mot armstödet. Jag är lugn och samlad, uppmärksam på varje rörelse hos mannen. Nu har han huvudet och axlarna under den stora länstolen. Inte ett ljud, inte en rörelse. "Död?" undrar jag. Jag måste ta reda på det. Det är ungefär sju meter mellan oss. Jag tar några steg mot honom när plötsligt den andre mannen, vars närvaro jag hade glömt bort, hoppar på mig. Jag kämpar för att komma loss. Han verkar liten och spinkig. Jag vill inte skada honom - med honom har jag inget otalt. Plötsligt hör jag någon ropa: "Mördare! Hjälp!" Mitt hjärta slutar att slå när jag märker att det är Frick som ropar. "Lever han?" undrar jag. Jag vräker undan främlingen och skjuter mot den krypande Frick. Mannen slår bort min hand - jag missade! Han kopplar ett grepp om mig och vi brottas omkring i rummet. Jag försöker kasta honom av mig, men då jag skymtar en öppning mellan hans arm och kropp pressar jag revolern mot sidan på honom och siktar mot Frick som hukar bakom stolen. Jag trycker av. Ett klick - men ingen knall! Främlingen hänger sig fortfarande fast vid mig, jag griper honom om halsen, när plötsligt något tungt träffar mig i bakhuvudet. En blixtrande smärta i ögonen. Jag sjunker mot golvet, vagt medveten om att vapnet glider mig ur händerna.

"Var är hammaren? Snickarn, slå till honom!" Ett gytter av röster ringer i öronen på mig. Jag försöker resa mig, det gör mycket ont. Många kroppars tyngd pressar mig neråt. Nu - jag hör Fricks röst! Är han inte död?... Jag kryper i riktning mot ljudet, drar med mig de kämpande karlarna. Jag måste få dolken ur fickan - jag har den! Gång på gång stöter jag den mot benen på mannen nära fönstret. Jag hör Frick skrika av smärta - det ropas och stampas omkring mig - armarna dras upp och vrids om och man lyfter mig från golvet.

Poliser, tjänstemän, arbetare i overaller omger mig. En konstapel fattar mig i håret och drar hela huvudet uppåt - mina ögon möter Fricks. Han står framför mig, många män håller honom uppe. Ansiktet är askgrått, det svarta skägget rödstrimmigt och blodet sipprar nerför halsen på honom. För ett ögonblick kommer en underlig känsla, som av skam, över mig: men i nästa fylls jag av vrede över en sådan känslosamhet, så ovärdig en revolutionär. Med hat och förakt ser jag honom rakt i ansiktet.

"Mr Frick, identifierar Ni denne man som den som överföll Er?"

Frick nickar svagt.

Gatan kantas av en tät, upphetsad folkmassa. En ung man i civila kläder, som följer med polisen, frågar mig, inte ovänligt:

"Är Ni sårad? Ni blöder."

Jag låter handen fara över ansiktet. Jag känner ingen smärta, men det är något underligt med ögonen.

"Jag har blivit av med glasögonen", påpekar jag automatiskt.

"Du har en förbannad tur om du inte blir av med huvut", svarar en konstapel.

Ur Alexander Berkman: Prison Memories of an Anarchist, Mother Earth Publishin Association, New York 1912.

Marius Jacob: Varför jag stal

Deklaration inför rätten i Somme den 8 mars 1905

Mina herrar!

Ni vet nu vem jag är; en upprorsman som livnärde sig på stölder. Jag har också satt eld på några hotell och försvarat min frihet mot aggressioner från maktens agenter.

Jag har blottlagt hela mitt liv i kamp, jag ställer upp det som ett problem för Er förståndsförmåga.

Jag anhåller inte om förlåtelse, inte om överseendeä. Jag tillerkänner ingen rätten att döma över mig. Jag ställer mig inte in hos dem jag hatar och föraktar. Ni är de starkaste. Gör med mig vad Ni vill - skicka mig till tvångsarbete eller till schavotten, det rör mig inte i ryggen! Men innan vi skiljs åt, låt mig säga ett sista ord.

Eftersom Ni framför allt anklagar mig för att vara tjuv, kan det vara lämpligt att definiera stölden.

Enligt min åsikt är stölden ett behov av att bemäktiga sig som varje människa känner. Ett bemäktigande för att tillfredsställa begär. Detta behov tar sig alla yttringar - alltifrån stjärnorna som föds och dör med de levande varelserna till insekten som cirklar i rymden, så oändligt liten att våra ögon endast med svårighet upptäcker den. Livet är ingenting annat än stöld och massaker. Växterna och djuren förtär varandra för att kunna överleva.

Den ene föds för att utgöra föda åt den andre, och trots den grad av civilisation - fulländning rättare sagt - som människan har uppnått, så undkommer hon inte denna lag. Undflyr hon den är hon dödens. Hon dödar, och växterna och djuren föder henne. Hon är det levandes omättligga herre.

Bland den näring som håller människan vid liv finns också luften, vattnet och ljuset. Har någon någonsin sett två människor kivas med varandra, döda varandra, för rätten att uppta dessa näringsämnen. Inte vad jag vet. Dock är det just dessa ämnen förutan vilka människan inte kan leva.

Man kan klara sig många dar utan att förtära den föda för vilken vi låter oss förslavas. Är det likadant med luften? Nej, inte ens en kvart klarar man sig utan. Tre fjärdedelar av vår vikt utgörs av vatten och utan det skrumpnar våra vävnader. Utan värme, utan sol vore livet omöjligt.

Varje människa tar sig, stjäl, denna näring. Har hon då begått ett brott, en förseelse? Nej, förvisso inte! Varför undantar man då det övriga? Därför att detta övriga fordrar en ansträngning, ett visst arbete. Men arbetet måste vara ett samhälles egendom, dvs ägas av en sammanslutning av alla individer som med minsta möjliga ansträngningar försöker åstadkomma mesta möjliga välstånd. Är detta en beskrivning av det rådande? Är Era institutioner grundade på en sådan organisation? Sanningen säger motsatsen.

Ju mer en människa arbetar desto mindre har hon - ju mindre hon producerar desto mer äger hon. Det är alltså inte insatsen som räknas. De fräcka tillväller sig all makt och skyndar sig att legalisera sina egna rov. Uppifrån och ner på samhällsstegen är allt bara bedrägeri å ena och idioti å andra sidan. Hur kan Ni begära att jag som är övertygad om dessa sanningar ska kunna respektera ett sådant sakernas tillstånd?

En spritlangare, en bordellpappa, berikar sig medan ett geni kan dö av hunger i en usel sjukhussäng. Bagaren som bakar brödet får inget själv, skomakaren som förser miljonärerna med skodon går själv barfota, vävaren som skapar de väldiga textillagren har bara några paltor, muraren som bygger slott och palats bor i ett syrefattigt kyffe. De som producerar allt har intet och de som producerar intet har allt.

Ett sådant tillstånd kan bara skapa motsättningar mellan de arbetande klasserna och den besittande, dvs förslöade, klassen. Kampen bryter ut och hatet slår hårt,

Tjuv och bandit kallar Ni en människa. Ni sätter upp lagens förordningar mot henne utan att fråga Er om hon alls hade kunnat vara annorlunda. Har någon sett en kapitalist begå inbrott? Inte vad jag känner till. Men jag som varken är kapitalist eller egendomsägare utan bara en människa utrustad med inget annat än armar och huvud för att klara livhanken, för min del gäller att livet inte kunde ha varit annorlunda. Samhället erbjuder mig tre existensmöjligheter: arbetet, tiggeriet, stölden. Arbetet är mig inte motbjudande, långt därifrån - det tilltalar mig - människan måste arbeta, hennes muskler, hennes hjärna besitter en viss energi som måste förbrukas. Vad som är mig motbjudande är att svettas blod och tårar för en allmosa i lön, att skapa de rikedomar som man berövar mig.

Med ett ord: det är prostitutionen av arbetet som är mig motbjudande. Tiggeriet är förnedring, förnekandet av all värdighet. Varje människa äger tillträde till livets bankett.

Rätten att leva tigger man inte om - den tar man sig.

Stöld - det är återställandet, återtagandet av egendom. Hellre än att gå i kloster i en fabrik, i tvångsarbete, hellre än att tigga om det jag har rätt till, gör jag uppror och bekämpar mina fiender inpå bara skinnet genom att förklara krig mot de rika, genom att anfalla deras förmögenheter.

Jag vet förvisso att Ni hellre hade sett att jag underkastat mig Edra lagar. Som läraktig och självutplånad arbetare skulle jag ha skapat rikedomar i utbyte mot en löjligt liten lön och, när min kropp var utsliten och hjärnan slö, ställt mig att svälta i gathörnet. Då skulle ni inte kalla mig "cynisk bandit" utan "hederlig arbetare". Ni kanske rentav hycklande skulle tilldela mig en medalj för lång och trogen tjänst. Prästerna utlovar ett paradis åt dem de lyckats lura. Ni, ja ni, är inte fullt så abstrakta - ni erbjuder bara en värdelös papperslapp.

Jag tackar Er för denna välvilja, denna erkänsla, mina herrar. Jag föredrar att vara en cyniker medveten om sina rättigheter framför att vara en automat, en karyatid.

Alltsedan jag blev medveten har jag utan skrupler ägnat mig åt stöld. Jag slåss inte inom Er låtsade moral, som sätter upp respekten för äganderätten som en dygd, eftersom det i själva verket inte finns några större tjuvar än de egendomsägande.

Skatta Er lyckliga, mina herrar, att denna fördom har slagit rot i foket, ty där har ni Er bästa väktare. Väl medvetna om lagens, våldets rättare sagt, vanmakt har Ni gjort det till Er trognaste väktare. Men tag Er i akt, allt har sin tid. Allt som ni har byggt upp med list och våld, kan list och våld förgöra.

Folket utvecklas alltid. Ser Ni inte hur alla dessa utsvultna stackare, alla tiggare, med ett ord: Era offer, medvetna om dessa sanningar och sina rättigheter med dyrk och kofot angriper Era boningar för att återta det som de skapat och som Ni har bestulit dem?

Tror Ni att de blir än mer olyckliga? I så fall tror jag motsatsen. Om de noga tänker efter, så kommer de att föredra att löpa vilken som helst risk framför att föda Er i jämmer och elände.

Fängelset - straffarbetet - schavotten! kommer man att säga. Men vad är det i jämförelse med ett förslösat liv i lidande.

Den minderårige som i jordens innanmäte kämpar för sitt bröd, som aldrig ser solen lysa, som i vilket ögonblick som helst kan dö i en gruvexplosion; taktäckaren som går från tak till tak, som kan störta ner och bli till intet; sjömannen som vet när han seglar men inte om han någonsin återvänder. Många andra arbetare drabbas av fruktansvärda skador i sitt arbete som förtär dem, förgiftar dem, dödar dem i skapandet för Er. Det är inte gendarmerna, poliserna, Era drängar, som - för det ben Ni slänger åt dem att gnaga på - allt som oftast möter döden på gatan i kampen mot Era fiender.

Uppfyllda av Er rättsliga egoism förblir Ni skeptiska inför denna vision, inte sant? Folket fruktar oss, tycks Ni vilja säga. Vi regerar det genom fruktan för förtryck - om det skriker så kastar vi det i fängelse, om det rör sig så sänder vi det i tvångsarbetsläger, om det handlar så giljotinerar vi det! Dåligt uträknat, mina herrar, tro mig. De pinor som Ni utdömer är allt annat än ett serum mot revolten. Förtrycket är, långt ifrån att vara ett ens tillfälligt botemedel, ett förvärrande av det onda.

Sådana kollektiva åtgärder kan bara föda hatet och hämnden. Det är en ond cirkel. Förresten, efter att ha låtit huvuden falla, efter att ha befolkat tukthus och slavläger, har Ni då hindrat hatet från att komma till uttryck? Ja varsågod, säg mig det! Svara mig! Faktiska händelser bevisar Er vanmakt.

För min del visste jag mycket väl att min väg inte kunde få annat slut än slavlägret eller schavotten. Som Ni ser har det inte hindrat mig från att handla. Att jag har ägnat mig åt stöld är inte en fråga om förtjänst eller vinning utan en fråga om rätt och principer. Jag har föredragit att bevara min frihet, mitt oberoende, min mänskliga värdighet, framför att leva av en husbondes nåd. Skarpt formulerat, utan förskönande omskrivningar: jag har föredragit att stjäla framför att låta mig bestjälas.

Visst förkastar också jag den handling med vilken någon genom våld och list tillvällar sig frukten av andras arbete. Och det är just därför som jag har förklarat de rika, dem som bestjäl de fattiga, krig. Också jag skulle vilja leva i ett samhälle där stölden var bannlyst. Jag betraktar och har bara tillämpat stölden som en handling av revolt i kampen mot den mest orättvisa av alla stölder: den privata äganderätten.

För att omintetgöra en verkan måste man först omintetgöra orsaken. Om stöld existerar, så är det därför att det finns överflöd å ena sidan och nöd å den andra; därför att allt tillkommer några få. Kampen upphör inte förrän människorna tar sina glädjeämnen och sina svårigheter, sitt arbete och sin rikedom, i gemensam besittning, inte förrän allt tillkommer alla.

Som revolutionär anarkist har jag gjort min revolution. Leve anarkin!

Marius Jacob: Pourpuoi j'ai cambriolé, Declaration de Jacob devant la Cour d'Assises de la Somme, Ed. de l'Idée Libre, Paris 1913.

Joe Hill: Folket

"Folkets fana lyser i klaraste rött." Vilka är då folket?

Gudarna ska veta att Taft står för "folket". Tror du mig inte så är det bara att läsa Los Angeles Crimes och du kommer att få veta att Taft är den störste mannen i det här landet. Jajamän. Fatty står för folket alla gånger - när han nu står upp. Annars sitter han ju mest hela tiden.

Och "Teddy da Roos", den gamle snuthandlarn, trycker också hårt på det här med "folket". Förr i tiden förmådde han inte trycka så hårt och det var då som han uppfann en spikbatong för polisraider. Den kan krossa skallen på en löneslav med ett enda slag. Jajamän, "Teddy da Roos", han trycker hårt på "folket".

Och Woodhead Wilson han är också för "folket". Så här lät det i ett av hans tal: "Varför ska inte arbetarklassens barn få lära sig det arbete som deras föräldrar nu utför". Han menade naturligtvis: "Varför ska inte de rikas barn få lära sig att råna samma klass som deras föräldrar nu rånar?". Och han ska se till att "folket" får pengar, påstår han, men om en jobbare vill ha några pengar så får han gå på luffen landet runt.

När den röda fanan hissades i södra Kalfornien fanns det inga representanter för "folket" i rebellernas led. Mest fanns där vanliga jobbare och kofösare plus några stänk "laglösa", vad som nu menas med det.

"Folket" kom vanligen ner på söndag i sina rullande glasklockor för att ta sig en titt på "vildarna och deras röda fana" för tjugofem cent titten. Men om det mexikanska eller indianska regementet råkade bli lite väl uppåt av att dricka meskalin, och visade tecken på lite sällskapligt prickskytte eller försökte skjuta hål i varann utan att först ta av sig kläderna, så bröt "folket" närapå benen av sig för att komma in i sina rullande gasklockor puttra hem mot "Myglarens Land och Slavens Hem".

Så det är på tiden att varenda rebell inser att "folket" och arbetarklassen inte har någonting som helst gemensamt. I fortsättningen sjuner vi "Arbetarns fana lyser i klaraste rött", och åt helvete med "folket".

Ur Industrial Worker, 6 mars 1913.

Anarkism och syndikalism - teoretiska grunder

BE - IJ: Industrial Workers of the World

Den strömning inom arbetarrörelsen som vi i denna bok behandlar, dvs den som benhårt håller på principen att "Arbetarklassens förigörelse måste vara dess eget verk", har i Förenta Staterna tagit sig sitt mäktigaste uttryck i IWW - Industrial Workers of the World - som grundades 1905, dels under påverkan av den franska syndikalismen och dels som en arbetarnas naturliga försvarsåtärd mot den amerikanska industrins tilltagande trustifiering. IWW byggdes på grund härav upp på industriförbund, uppdelade på departement - sex stycken som gemensamt täckte hela näringslivet. Grundvalen för organisationen utgjordes av det som svenska syndikalister kallar sektionen, avdelningen på arbetsplatsen, på IWW-språk: The Job-branch. Sektionerna sammanslöts antingen genom direkt återkallbart representantskap eller, om orten var liten, genom allas direkta deltagande i ett syndikat, ett lokalt industriellt råd. Beslutanderätten vilade i sektionen. Det lokala rådet hade blott en samorganiserande funktion - propaganda, självförsvar osv.

IWW kom att utgöra den amerikanska kapitalismens allvarligaste fiende fram till att rörelsen genom arresteringar, förföljelser och vid ett tillfälle lynchning organisatoriskt krossades 1920. IWW hävdade den direkta aktionen i alla lägen - obstruktion, sabotage, generalstrejk. Det var när dessa vapen riktades mot den chauvinistiska värvningspropagandan i samband med USA:s inträde i första världskriget som staten såg sig föranledd att definitivt krossa IWW som då hade ca 100.000 medlemmar. Den existerar visserligen fortfarande, men för en ganska blygsam tillvaro. Efter dess storhetstid har USA inte en enda gång stått ansikte mot ansikte med en verkligt betydelsefull revolutionär organisation. I vårt land har den på grund av Joe Hill-renässansen ånyo rönt uppmärksamhet. IWW:s syndikalistiska karaktär och Joe Hills anarkistiska böjelser förbigås dock allt som oftast i generad tysthet.

BE - IJ

IWW:s principförklaring

Arbetarklassen och arbetsgivarklassen har ingenting gemensamt. Det kan inte bli fred så länge miljoner av det arbetande folket lever i nöd och umbäranden och de få som utgör överklassen har allt av detta livets goda.

Mellan dessa två klasser måste en strid pågå tills all världens arbetare organiserar sig som en klass, tar jorden och produktionsmaskineriet i besittning och avskaffar lönestystemet.

Centraliseringen av industriförvaltningen på allt färre händer gör det omöjligt för fackförbunden att mäta sig med arbetsgivarklassens alltjämt växande makt. Fackförbunden åstadkommer ett tillstånd som sätter den ena arbetargruppen i konflikt med den andra arbetargruppen inom samma industri, varigenom de nedgör varandra under lönestrider. Dessutom hjälper fackförbunden arbvetsgivarklassen att skänka arbetarna den falska föreställningen att arbetarklassen har gemensamma intressen med arbetsgivarna.

Dessa förhållanden kan förändras och arbetarklassens intressen upprätthållas endast genom en organisation så formad att alla dess medlemmar inom en industri, eller alla industrier, om nödvändigt, kan lägga ner arbetet närhelst en strejk eller lockout pågår i någon del därav. På så sätt förvandlas en oförrätt mot en till oförrätt mot alla.

I stället för det konservativa talesättet: "En god dagslön för ett gott dagsverke" måste vi på vår fana skriva det revolutionära mottot "Ner med lönesystemet!".

Det är arbetarklassens historiska uppgift att avskaffa kapitalismen. Produktionsarmén måste organiseras, inte bara för dagskampen mot kapitalismen utan också för att överta produktionen när kapitalismen är avskaffad. Genom att organisera oss industriellt bygger vi inom ramen av det gamla upp det nya samhället.

BE - IJ: IAA - den syndikalistiska internationalen

Den revolutionära syndikalismen uppstod som en direkt följd av arbetarnas självständiga kamp i Frankrike mot slutet av förra århundradet. Den inspirerade andra länders arbetare och i början av tiotalet fanns syndikalistiska organisationer i de flesta industriländer. Dessa organisationer var dels uppbyggda av lokala samorganisationer (LS), som utgjordes av alla en orts industrisyndikat federerade uppåt, och dels av landsomfattande federationer av syndikat i samma industri. Ett första försök att bilda en gemensam international gjordes på en kongress i London 1913, där följande länder var representerade: England, Tyskland, Frankrike, Holland, Italien, Sverige, Danmark, Spanien, Brasilien, Argentina, Kuba, Österrike, Förenta staterna, Belgien och Polen. Kongressen beslutade om upprättandet av en internationell kommitté, som skulle utgöra grunden för en international. Världskriget spolierade dock kommitténs arbete men det kan vara värdefullt att här återge den principiella inställning som kongressen enhälligt gav uttryck åt i den sk "Londondeklarationen":

1. Fastslående att arbetarklassen i alla länder lider under kapitalistiskt och statligt slaveri, uttalar kongressen sig för klasskamp och internationell solidaritet och för arbetarnas oavhängiga organisering på basis av fri sammanslutning;

2. Dessa organisationer skall ha till uppgift arbetarklassens omedelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet och staten;

3. Kongressen slår fast, att klasskampen är en nödvändig följd av det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen och uttalar sig därför för socialisering av denna egendom genom uppbyggandet och utvecklandet av producenternas kamporganisationer till duglighet att handha förvaltningen av dessa medel i hela samhällets intresse;

4. Kongressen slår fast, att dessa kamporganisationer blott kan lyckas i sina strävanden när de upphör att vara splittrade genom politiska och religiösa åskådningar och förklarar, att striden är en ekonomisk strid, därmed avseende, att de inte kan nå sitt mål genom att överlämna sin sak till regeringen eller dess medlemmar utan blott genom arbetarnas eget tillämpande av direkt aktion i förlitande på de ekonomiska organisationernas styrka;

5. I konsekvens härmed uppmanar kongressen arbetarna att organisera sig i oavhängiga ekonomiska kamporganisationer och förena sig i internationell solidaritet, för att uppnå en slutlig befrielse från kapitalismens och statens herravälde.

Det arbete som efter första världskriget upptogs för att skapa en syndikalistisk international fördröjdes också på grund av diskussionerna om anslutning till RFI, Röda fackföreningsinternationalen, konstituerad i Moskva 1921. Slutligen avslog så gott som alla länders syndikalistiska organisationer anslutning med hänvisning till den passus i RFI:s stadgar som proklamerade fackföreningarnas organisatoriska "samarbete med de till kommunistiska internationalen anslutna partierna".

I december-januari 1922/23 bildades IAA, Internationella Arbetar-associationen, i Berlin på en kongress där ungefär två och en halv miljon syndikalistiskt organiserade arbetare av fjorton nationaliteter var representerade. IAA:s storhetstid sammanföll med spanska CNT:s. Internationalens sekretariat var under andra världskriget och åren närmast därefter förlagt till Stockholm. Nu (1969) finns det i Toulouse.

BE - IJ

IAA:s principförklaring

Inledning

Den sekellånga kampen mellan utsugare och utsugna har tagit en hotande utbredning. Trots alla inre strider som splittrar världskapitalismen och bourgeoisin, strävar det allsmäktiga kapitalet efter att uppnå en samling, för att med större kraft och beslutsamhet än någonsin kasta sig över arbetarklassen och spänna den för den segrande kapitalismens vagn. Kapitalismen organiserar sig och från att tidigare ha befunnit sig på defensiv övergår den nu åter till offensiv mot arbetarklassen på alla fronter.

Denna offensiv har sitt ursprung i två klart skönjbara orsaker, nämligen den idé- och begreppsförvirring som råder inom arbetarrörelsens led, bristen på klarhet och sammanhållning beträffande arbetarrörelsens nuvarande och framtida mål, splittringen i talrika läger som ofta står fientliga mot varandra - med ett ord av arbetarrörelsens svaghet och desorganisering - samt frånvaron av en fast riktlinje för den proletära frigörelsen hos flertalet organiserade arbetare.

Mot detta samlade angrepp av alla slags internationella utsugare finns bara ett medel - att omedelbart organisera de proletära krafterna i ett kamporgan som sammansvetsar de revolutionära arbetarna i alla länder till ett granithårt block mot vilket alla kapitalistiska anlopp och alla stater strandar och som krossar dem under sin väldiga tyngd.

Denna frigörelse kan inte acceptera de riktlinjer som anvisas den av de tendenser inom arbetarrörelsen, vilka strävar efter harmoni mellan kapital och arbete och en internationell fred med kapitalismen och som vill växa sig in i den borgerliga staten. Lika litet kan den acceptera de tendenser som propagerar principen om proletariatets diktatur i motsats till målet: största möjliga frihet och välstånd för alla människor. Ty detta är målet för de klassmedvetna revolutionära arbetarna i deras befrielsekamp.

Mot kapitalets förtryck å ena sidan, mot fascismens hela system och herrar politiker å den andra, vilka samtliga vill upprätthålla kapital, stat och auktoritet, måste världens revolutionära arbetare bygga upp en verklig internationell arbetarassociation inom vilken varje medlem vet, att arbetarnas slutliga befrielse endast blir möjlig, när arbetarna själva som arbetare och människor är beredda att ta jorden, fabrikerna och produktionsmedlen - allt som representerar sociala värden - i besittning, för att förvalta det gemensamt så att produktionen fortsätter och det sociala livet tryggas.

Med detta perspektiv och detta mål består arbetarnas plikt i att delta i varje aktion, vars mål betyder social omdaning och därvid alltid sträva efter att närma oss våra ideal, att delta i kampen så att tyngden av våra krafter gör sig kännbar gentemot vår motståndare och vågen slår över på sin sida, att genom propaganda och organisation ge vår organisation de medel, som tillåter den att tränga undan sina motståndare. Likaså skall överallt, där det är möjligt, vårt sociala system upprättas som ett mönster och vår organisation ges kraft att inom möjligheternas ram öva inflytande på andra riktningar och dra in dem i vår aktionsradie för att motsätta sig de kapitalistiska och statliga motståndarna, varvid man alltid måste ta hänsyn till omständigheterna i tid och rum och troget hålla fast vid målet för arbetarnas befrielsesträvan.

Den revolutionära syndikalismens principer

1. Den revolutionära syndikalismen, som står på klasskampens grund, strävar efter att förena alla handens och hjärnans arbetare i ekonomiska kamporganisationer, som kämpar för deras befrielse från löneslaveriets ok och statens förtryck. Dess mål är att reorganisera det samhälleliga livet på den fria kommunismens grundval genom arbetarklassens egen revolutionära aktion. Den anser att endast proletariatets ekonomiska organisationer har förmågan att genomföra denna uppgift och vänder sig därför till arbetarna i deras egenskap av producenter och skapare av de samhälleliga värdena, i motsättning till de moderna politiska arbetarpartierna, som inte kan komma ifråga när det gäller den ekonomiska reorganisationen.

2. Den revolutionära syndikalismen är övertygad motståndare till alla ekonomiska och sociala monopol och strävar efter att avskaffa dem genom ekonomiska kommuner och industri- och lantarbetarnas administrativa organ på grundvalen av ett fritt rådssystem som inte är underordnat någon politisk makt eller parti. Mot statens och partiernas politik ställer den arbetets ekonomiska organisation, mot regerandet över människorna - förvaltandet av tingen. På grund härav eftersträvar den inte erövringen av den politiska makten utan utrotandet av varje statlig funktion i samhällslivet. Den anser att med egendomsmonopolet måste också herraväldets monopol försvinna, och att ingen statsform kan bli ett medel till befrielse utan ständigt en skapare av nya monopol och nya privilegier.

3. Den revolutionära syndikalismens uppgift är tvåfaldig: den för å ena sidan den revolutionära dagskampen för att förbättra arbetarnas ekonomiska, sociala och intellektuella standard inom det nuvarande samhällets ram. Å andra sidan är dess slutmål att höja massorna till att självständigt förvalta produktionen och distributionen, till att ta samhällslivets alla områden i besittning. Den är övertygad om att organiserandet av ett ekonomiskt system som faktiskt har producenten som grundval, aldrig kan regleras genom regeringsdekret utan endast genom gemensamma insatser av alla handens och hjärnans arbetare inom varje särskild industrigren, genom att producenterna själva övertar förvaltningen av fabrikerna och detta på det sätt att de enskilda grupperna, fabrikerna och industrigrenarna blir självständiga led i den allmänna ekonomiska organismen, vilka enligt en bestämd plan och på grundval av ömsesidiga överenskommelser, utvecklar produktionen och distributionen i hela samhällets intresse.

4. Den revolutionära syndikalismen är motståndare till alla centralistiska strävanden och organisationer, som inte är något annat än lån från staten och kyrkan och som metodiskt kväver varje initiativanda och självständig tanke. Centralismen är en konstlad organisation ovanifrån och nedåt, som överlämnar reglerandet av hela samhällets angelägenheter i händerna på några få. Individen blir då endast en marionett, som igångsättes och dirigeras ovanifrån. Det allmännas intresse måste vika för ett fåtals privilegier, det särpräglade ersätts av uniformiteten, den personliga ansvarigheten undanträngs av den själlösa disciplinen, dressyren ersätter uppfostran.

På grund härav ställer sig den revolutionära syndikalismen på den federalistiska sammanslutningens grundval, dvs. organisation nedifrån och uppåt, den frivilliga sammanslutningen av alla krafter på grundval av gemensamma intressen och övertygelser.

5. Den revolutionära syndikalismen förkastar varje parlamentarisk verksamhet och varje samverkan med de lagstiftande organen. Inte ens den friaste rösträtt kan upphäva de gapande motsättningarna inom det nuvarande samhället och hela det parlamentariska systemet har endast en uppgift, nämligen att förläna lögnens och den sociala orättfärdighetens herravälde ett sken av laglig rätt - att förmå slavarna att sätta lagens stämpel på sitt eget slaveri.

6. Den revolutionära syndikalismen förkastar alla godtyckligt politiska och nationella gränser och ser i nationalismen endast den moderna statens religion, bakom vilken endast de besittande klassernas materiella intressen döljer sig. Den erkänner endast skillnader av ekonomisk, regional och nationell natur och kräver för varje gruppering rätten att bestämma i egna angelägenheter i solidarisk överenskommelse med alla andra sammanslutningar av samma art.

7. Av samma skäl bekämpar den revolutionära syndikalismen militarism och krig. Den förordar antikrigspropaganda och att de stående arméerna, kontrarevolutionens verktyg i kapitalismens tjänst, under revolutionen ersätts av arbetarmilis, som står under syndikatens kontroll. Den arbetar för bojkott och embargo på de råvaror och övriga förnödenheter, som är mest nödvändiga för krigföringen, förutsatt att det inte gäller ett land, där arbetarna genomför en social revolution, då man naturligtvis måste göra allt för att hjälpa dem. Den förebyggande revolutionära generalstrejken rekommenderas som en kraftig aktionsmetod mot krig och militarism.

8. Den revolutionära syndikalismen ställer sig på den direkta aktionens grundval och understöder varje kamp som inte står i motsättning till dess mål: avskaffandet av ekonomiska monopol och statens herravälde. Kampmedlen är: strejk, bojkott, sabotage etc. Sitt högsta uttryck finner den direkta aktionen i generalstrejken som samtidigt, från den revolutionära syndikalismens synpunkt, bör vara inledningen till den sociala revolutionen.

9. Syndikalisterna som är fiender till organiserat våld i händerna på vilken som helst regering glömmer inte, att den avgörande kampen mellan nuets kapitalism och framtidens fria kommunism inte kan försiggå utan allvarliga slitningar. De erkänner därför våldet som försvarsmedel gentemot de härskande klassernas våldsmetoder i kampen för det revolutionära folkets besittningstagande av produktionsmedlen och jorden. Liksom denna expropriation endast kan inledas och föras till ett lyckligt slut av arbetarnas revolutionära ekonomiska organisationer, måste också revolutionens försvar läggas i händerna på dessa ekonomiska organisationer och inte överlåtas åt någon militär eller annan organisation utanför arbetarnas ekonomiska organisationer.

10. Endast hos arbetarklassens revolutionära ekonomiska organisationer finns den kraft som förmår förverkliga dess befrielse och den skapande energi, som är nödvändig för att reorganisera samhällslivet på den fria kommunismens grundval.

Dessa är den internationella anarkosyndikalismens strävanden och mål. Trogen sin federalistiska tradition ger IAA sina sektioner en vidsträckt autonomi i kampen för dessa mål. Medlen kan ändra sig, men andan och målet måste överallt vara desamma.

En av IAA:s viktigaste uppgifter består i att diskutera och utbyta de olika taktiska uppfattningarna för att allt bättre samordna dem och förverkliga det revolutionära världsproletariatets varaktiga, medvetna och samlade aktion.

Peter Kropotkin: Den anarkistiska kommunismen

Varje samhälle som har brutit med den privata äganderätten måste enligt vår åsikt organisera sig anarkistiskt-kommunistiskt. Anarkin leder till kommunism och kommunismen till anarki, eftersom bådadera är uttryck för den förhärskande tendensen i de moderna samhällena - strävan efter jämlikhet.

Det fanns en tid då en lantmannafamilj kunde anse den säd som den odlade och de yllekläder som vävdes i dess stuga som sitt eget arbetes verk. Men inte ens då var ett sådant synsätt det riktiga. Det fanns gemensamt byggda vägar och broar, träsk som hade uttorkats under samfällt arbete och allmänna inhägnade betesmarker som underhölls av envar. En förbättring i vävnadshantverket eller i sättet att färga tyger var en fördel för alla. En bondefamilj kunde vid denna tid inte leva utan att vid tusen tillfällen finna stöd hos byn, hos socknen.

Men nu, i industristaten, där allt är sammanvävt och hänger ihop, där varje produktionsgren betjänar sig av de övriga är försöket att tillskriva det producerade ett individualistiskt ursprung fullständigt ohållbart. Att textil- och metallindustrierna uppnått en förvånande fulländning i de civiliserade länderna har de den samtida utvecklingen av tusen andra större och mindre industrigrenar att tacka för. De har uppnått denna fulländning på grund av järnvägsnätets utsträckning, transatlantiska sjöförbindelser, miljoner arbetares skicklighet, en viss grad av allmän kultur hos hela arbetarklassen och i sista hand alla världens utförda arbeten.

Hur skall man kunna uppskatta den andel som tillkommer var och en, de rikedomar som vi alla bidrar till att hopa?

Då vi betraktar produktionen ur denna allmänna syntetiska synvinkel kan vi inte instämma med kollektivisterna i att en lön efter de arbetstimmar med vilka var och en bidrar till produktionen av rikedomarna skulle vara något ideal eller ens ett steg mot detta ideal. Utan att här diskutera om varornas bytesvärde i det nuvarande samhället verkligen står i förhållande till den mängd arbete som krävs för att skapa dem, vill vi bara säga att det kollektivistiska idealet synes oss oförenligt med ett samhälle som betraktar produktionsmedlen som ett samfällt arvegods. Grundat på denna princip skulle det se sig tvunget att överge varje form av lön.

Vi är övertygade om att den mildrade individualismen i det kollektivistiska systemet inte kan existera bredvid den delvisa kommunismen i allas besittande av jorden och arbetsredskapen. En ny besittningsform förutsätter en ny löneform. En ny produktionsform kan inte upprätthålla den gamla konsumtionsformen liksom den inte kan förenas med den gamla formen för politisk organisering.

Lönesystemet har uppstått genom det privata tillägnandet av jorden och produktionsmedlen av de enskilda. Det var det nödvändiga villkoret för den kapitalistiska produktionens utveckling - det skall dö med den; till och med om man skulle försöka att kamouflera det i form av "arbetspoletter". Det gemensamma besittandet av arbetsredskapen kommer nödvändigtvis att medföra det gemensamma njutandet av det gemensamma arbetets frukter.

Vi påstår dessutom att kommunismen inte bara är önskvärd utan att de nuvarande samhällena, som grundats på individualismen, till och med är tvungna att ständigt utvecklas mot kommunismen. Så snart tionde, elfte och tolfte århundradenas kommuner hade lyckats frigöra sig från den värdslige eller andlige egendomsherren utvidgade de genast det samfällda arbetet och den gemensamma konsumtionen.

Staden - inte den enskilde - utrustade skepp och sände iväg kanoner för den avlägsna handelns skull, vars inkomst tillföll alla - inte var och en; staden köpte också livsmedel åt sina invånare. Spår av dessa institutioner har bibehållits ända inpå artonhundratalet och folken bevarar pietetsfullt minnet därav i sina legender.

Allt detta har försvunnit. Men den lantliga kommunen strider ännu för att upprätthålla de sista lämningarna av denna kommunism och den lyckas däri, så länge inte staten kommer och kastar sitt tungt vägande svärd i vågskålen.

Samtidigt uppstår nya organisationer, grundade på samma princip: åt var och en så mycket han behöver men i tusen olika skepnader, ty utan ett visst kvantum kommunism kan de nuvarande samfunden inte leva. Trots den trångt egoistiska riktning som ges åt sinnena genom den schackrande produktionen, uppenbarar sig oavlåtligen den kommunistiska tendensen och tränger under alla former in i våra inrättningar.

De fria muséerna och biblioteken, de offentliga skolorna, mat åt skolbarnen, parkerna och trädgårdarna, som är öppna för alla, vattnet som distribueras till hemmen med allmän tendens till att åtgången inte mätes, allt detta är institutioner grundade på principen: "Ta vad ni behöver!". I alla dessa nyheter, och tusen andra, är tendensen den att inte mäta åtgången.

En om än svag tendens till att placera individens behov över värdet av de tjänster han gjort, eller en dag kan komma att göra, samhället visar sig också. Man lutar åt att betrakta samhället som ett helt, varav varje del är så nära förbunden med de övriga att en tjänst mot en individ också är en tjänst mot de andra.

Detta är den i vidsträcktaste mening kommunistiska tendens som träder fram överallt, i alla möjliga skepnader, till och med i skötet av vårt eget samhälle - det som predikar individualismen.

Och om i morgon en av våra stora städer, dessa som vanligen är så egoistiskt sinnade, skulle hemsökas av någon svår olycka skulle denna stad bestämma att de första, vilkas behov borde tillfredsställas, skulle vara barnen och de gamla; utan att fråga efter vad de har gjort eller kommer att göra samhället för tjänster, skulle man först ta hand om de kämpande och ge dem mat, oberoende av den tapperhet eller intelligens var och en av dem kan visa upp, och män och kvinnor i tusental skulle tävla om att vårda de sårade.

Tendensen finns. Den blir starkare så snart vars och ens viktigaste behov är tillfredsställda, alltefter som den mänskliga produktionsförmågan ökas; den blir ännu starkare var gång en stor idé kommer och intar platsen för vårt vardagslivs småsysselsättningar.

Hur skulle man då kunna tvivla på att den dag då produktionsverktygen överlämnas åt alla, då sysslorna utförs gemensamt och då arbetet intagit hedersplatsen i samhället och frambringar mycket mer än vad som behövs för alla - hur skulle man kunna tvivla på att denna tendens, som redan är så mäktig, inte skulle utvidga sitt välde ända till att bli själva grundtanken i det sociala livet?

Efter dessa antydningar anser vi det som vår första skyldighet att, sedan revolutionen brutit den styrka som uppehållit det nuvarande samhället, omedelbart förverkliga kommunismen. Men vår kommunism är varken den som falangstärernas förespråkare önskade, eller de tyska auktoritära teoretikernas. Det är den anarkistiska kommunismen, kommunismen utan regering - de fria människornas kommunism. Den är syntesen av de båda mål som människosläktet strävat efter genom alla tider: den ekonomiska friheten och den politiska friheten.

Då vi tar "anarkin" till vårt politiska organisationsideal gör vi ännu en gång inte annat än formulerar en tendens som också den har uttalats av mänskligheten. Varje gång som de europeiska samhällenas utveckling tillåtit det, har de skakat på auktoritetens ok och dragit upp linjerna till något system som varit grundat på den individuella frihetens princip. Och i historien ser vi att de perioder, under vilka regeringarna störtats till följd av delvisa eller allmänna revolter, har varit tider av plötsligt framåtskridande på det ekonomiska och intellektuella området.

Än är det frigörelsen av kommunerna, vilkas byggnader - som ju är frukten av fria associationers fria arbete - aldrig senare blivit överträffade; än är det bondekrigen, som hade reformationen till följd och som satte påvedömet i fara; än är det det samhälle som var fritt ett ögonblick och som skapades på andra sidan Atlanten av missnöjda, som kommit från det gamla Europa.

Om vi iakttar de civiliserade nationernas utveckling märker vi så tydligt, att det är omöjligt att missta sig därpå, en allt starkare rörelse för att begränsa regeringens verkningskrets och lämna alltmer frihet åt individen. Det är den pågående evolutionen som visserligen i någon mån störs av de nuvarande eländiga institutionerna och de från det förflutna nedärvda fördomarna; liksom alla evolutioner väntar den endast på revolutionen för att kullkasta de gamla ruckel som står i vägen för dem och få ett fritt lopp i det pånyttfödda samhället.

Efter att länge ha försökt lösa det olösliga problemet att skaffa sig en regering "som kan tvinga individen till lydnad utan att själv därför upphöra att lyda samhället" har mänskligheten strävat efter att befria sig från alla slags styrelser och att tillfredsställa sitt behov av organisation genom fri överenskommelse mellan individer och grupper som har samma mål. Den minsta lilla territoriella enhets oberoende blir ett trängande behov: den ömsesidiga överenskommelsen ersätter lagen och ordnar över gränserna de enskilda intressena i riktning mot ett allmänt mål.

Allt som fordom betraktades som regeringens åliggande vill man i våra dar göra den stridigt, man ordnar för sig bättre och lättare utan dess mellankomst. Då vi undersöker de framsteg som gjorts i denna riktning, måste vi dra den slutsatsen att människosläktet har den tendensen att bringa till lika med noll regeringens verksamhet, det vill med andra ord säga att störta staten, personifikationen av orättvisa, förtryck och monopol.

Helt säkert skall idén om ett samhälle utan stat uppväcka minst lika många invändningar som den ekonomiska politiken i ett samfund utan privat kapital. Vi har alla uppfötts med fördomar angående statens roll som försyn. Hela vår uppfostran vänjer oss att tro på regeringens och på staten-försynens dygder.

Filosofiska system har utarbetats och förkunnats för att upprätthålla denna fördom. Teorin om lagen uppställs i samma syfte. Hela politiken är grundad på denna princip och varje politiker, vilken färg han än må ha, kommer alltid att säga till folket: "Ge mig makten - jag vill, jag kan befria er från det elände som trycker er!"

Alla våra handlingar styrs från vaggan till graven av denna lära. Slå upp vilken bok som helst i sociologi eller lagkunskap så kommer ni alltid att finna att regeringen, dess organisation och dess handlingar intar en så stor plats att vi vänjer oss vid att tro, att det inte finns något som är förmer än regeringen och statsmännen.

Samma läxa upprepas i pressen i alla tonarter. Hela spalter ägnas åt riksdagsdebatter och politikernas intriger - landets dagliga, oändligt stora liv får knappast plats där annat än i några rader som ett ekonomiskt ämne apropå någon lag eller under varjehanda genom polisens mellankomst. Och när ni läser dessa tidningar, tänker ni knappast på vilket oräkneligt antal varelser - hela mänskligheten så att säga - som lever och dör, lider, arbetar och äter, tänker och skapar, utanför kretsen av dessa fåtaliga men skrymmande personligheter, som man upphöjer ända därhän att man låter mänskligheten döljas i deras av vår okunnighet förstorade skuggor.

Och så snart man går från det som är tryckt till själva livet, så snart man kastar ett öga på samhället, förvånas man dock över den oändligt ringa roll som regeringen där spelar. Varje dag görs miljoner överenskommelser utan statens mellankomst och de största av dessa - handelns och börsens - görs upp på ett sätt så att regeringen inte ens skulle kunna åberopas, om den ena parten hade för avsikt att inte hålla sin förbindelse. Till och med en person som inte känner det minsta samvetskval över att förgifta sin kundkrets med osunda, men med prålande etiketter försedda varor vill bevara den hedern att hålla sina förbindelser. Men om denna relativa moralkänsla kunnat utveckla sig till och med under våra nuvarande förhållanden, då önskan att berika sig är enda målet och den enda drivkraften - kan ni då tvivla på att den hastigt skulle tillväxa, så snart samhällets grund inte längre utgjordes av detta att frånta andra frukten av deras arbete?

Ett annat framträdande drag talar ännu mer till förmån för våra idéer. Det är den ständiga tillväxten av verksamhetsfält, för vilkas tillkomst man har att tacka det enskilda initiativet och det ofantliga tilltagandet av alla slags fria grupper. För ögonblicket får det räcka med att säga, att dessa fakta är så talrika och så vanliga, att de bildar det egentliga väsendet av (det nittonde) århundradets senare hälft, även om de socialistiska och politiska skriftställarna är okunniga därom och föredrar att ständigt underhålla oss med regeringens funktioner. Dessa fria organisationer, som växlar i det oändliga, är en så naturlig företeelse, de tillväxer snabbt och grupperar sig så lätt, de är ett så nödvändigt resultat av den civilserade människans ständigt växande behov och de ersätter slutligen på ett så fördelaktigt sätt regeringens inblandning, att vi i dem bör erkänna en alltmer viktig faktor i samhällslivet.

Att de ännu inte breder ut sig över alla livets förhållanden beror på att de möter ett oöverstigligt hinder i arbetarens fattigdom, i klassindelningen i det nuvarande samhället, i det privata besittandet av kapitalet och i staten. Kasta kull dessa hinder - och ni skall få se dem fylla de civiliserade människornas oändliga verksamhetsfält!

De sista femtio årens historia har gett oss levande bevis på den representativa regeringens oförmåga att utföra de funktioner, med vilka den överhopats. Man börjar förstå att majoriteternas styrelse är det samma som att överlämna alla landets affärer åt dem som utgör majoriteten i riksdagen och i kretsförsamlingarna, åt "paddorna i träsket", dvs åt dem som inte har någon åsikt. Mänskligheten söker och den håller redan på att finna nya utvägar.

Den internationella postunionen, järnvägsbolagen, de lärda samfunden är exempel på det fria avtal som kan sättas i lagens ställe.

För att utföra expropriationen blir det fullkomligt omöjligt för samhället att organisera sig enligt den parlamentariska representationens princip. Ett samhälle som var grundat på slaveri kunde komma överens med monarkin, ett samhälle grundat på lönearbete och de kapitalbesittandes utsugning av massorna kan komma överens med parlamentarismen. Men ett fritt samhälle, som tar det gemensamma arvet i besittning, bör i det fria grupperandet och gruppers fria sammanslutning söka en ny organisation som passar för det nya ekonomiska skedet i historien.

Mot varje ekonomiskt skede svarar det politiska och det skulle vara omöjligt att röra vid egendomen utan att samtidigt finna en ny form för det politiska livet.

Ur Peter Kropotkin: Eröfringen af brödet, Björck & Börjesson, Stockholm 1908.